I Frankfurt tvingas ECB-chefen Mario Draghi signalera ett nytt ”whatever it takes” för att lugna marknaderna beträffande euro­länder som inte kommer någon­–vart, som Frankrike.

Mitt i detta flimrar det förbi en artikel i Guardian om hur automatiseringen snart kommer att ta jobben även från dem av oss som har ett.

Den mänskliga hjärnan tenderar att minnas information som förstärker den egna rädslan. I det här fallet hotet om ytterligare ekonomisk nedgång i Europa. Så jag finkammar nätet för att återfinna den blodisande Guardianartikeln men hittar istället en rapport från Stiftelsen för Strategisk Forskning, med samma budskap.

I rapporten beskrivs hur 53 procent av jobben i Sverige kommer att försvinna på tjugo år. Bland de jobb som robotar och androider kapar åt sig finns även tjänstemannayrken. Sannolikheten att datorerna tar över journalisternas jobb är till exempel 18 procent.

Det verkar säkrare att vara präst – bara 0,8 procents sannolikhet att man datoriseras.

Tänkte jag som en android skulle jag förstås genast söka en prästutbildning. Eftersom jag fortfarande är människa ger jag istället ifrån mig ett hånskratt. För beräkningarna visar att inte ens dataspecialisterna går säkra. De löper 11 procents risk att själva bli digitaliserade.

”Jojo”, skrockar jag. ”Och då har ni inte ens lyckats åstadkomma en sökmotor som hittar en nyligen publicerad artikel i Guardian!”

Min mänskliga hjärna vet förstås något annat också. Att högmod går före fall. Konjunkturfall. Så det är nog hög tid att vår arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik och lönebildning blir något som datorerna aldrig kan bli.

Ödmjuka.