Jag lever i en stad där terrordåd är en realitet. Moskva har varit utsatt för dem i ett tjugotal år och nästan alltid utförs de på samma ställe: i tunnelbanan. Det vill säga uttryckligen den plats som det inte går att undvika om man ofta är tvungen att röra sig i Moskva och inte har bil.

Efter varje terrordåd har jag känt ett visst obehag då jag tar rulltrapporna ner i underjorden. Sedan försvinner det. Människan fungerar på det sättet. Det man inte vill tänka på tränger man undan.

Samma dag som miljontals fransmän marscherade mot terrorattentatet i Paris gick jag på en författarkväll på judiska centret i Moskva. De hade inte höjt säkerheten, allt var som vanligt. En metalldetektor och en vakt. Ingen tittade i min väska. En skön känsla.

Salen var fylld av Moskvabor ur medelklassen som hade kommit för att lyssna på författaren Dmitrij Bykov. Hans tema var Bröderna Karamazov. Bykov kallade Dostojevskij en gammal antisemit och sågade honom jäms med fotknölarna. Salen var något förvirrad, Bykov njöt av det hela. Igen en skön känsla.

Det sköna var känslan av normalitet. Att kunna komma in på ett judiskt centrum utan att genomgå omfattande säkerhetskontroll. Att lyssna på en litteraturvetare som sågar en av Rysslands mest älskade klassiker och kallar honom en gammal judehatare.

I Ryssland är litteraturen en säkerhetsventil. Genom litteraturen kan man diskutera ämnen som inte alltid går att debattera i offentligheten, bland dem rasism och antisemitism. Som alltid gör man det indirekt. Det går inte till som i Frankrike, där en kultur av stark pressfrihet, rabulism och satirisk tradition skapar tidningar som Charlie Hebdo. Det görs i andra forum och på andra sätt. Men det görs.

Jag tog metron hem med en skön känsla av normalitet inombords.