I det läget befinner sig nu UKIP. För några år sedan hånade och idiotförklarade, idag tagna på allvar som politisk kraft. Men fortfarande är partiet en, säger en person: den folklige och slipade opportunisten Nigel Farage. Emellanåt uppmärksammas andra ”kippers”, men då oftast i mindre smickrande sammanhang som framtvingar krystade bortförklaringar från Farage.

Men dokumenterade oegentligheter och hårresande inkorrekta politiska uttalanden som skulle få etablerade partier att bryta samman tycks inte rubba stödet för UKIP det allra minsta. Mediernas avslöjanden snarast bekräftar gräsrötternas hårt sammanbitna verklighetsuppfattning: etablissemanget är ute efter att sänka oss.

Vilka tycker så? Varifrån hämtar UKIP sitt stöd?

Inte, som man länge velat tro, från rödbrusiga gaphalsar på puben som anser att De konservativa svikit Gud och drottningen. De har kompletterats av en betydligt större grupp: äldre, outbildade vita män i små omständigheter som anser sig svikna av ett Labourparti företrätt av en universitetsutbildad urban elit.

UKIP, konstaterar Robert Ford och Matthew Goodwin i boken Revolt on the Right, tar röster från både höger och vänster. Opinionsläget i enskilda valkretsar visar också att de troligen kommer att skada Labour mer än De konservativa. Det vore en ödets ironi om partiet som betraktar sig som försvarare av samhällets mest utsatta förlorar valet därför att de överges av väljare som i generationer utgjort dess kärna.