Men valet blir ändå intressant, eftersom det utspelar sig i en ny geopolitisk kontext. Sedan 2010 har Ryssland annekterat Krim och bidragit till striderna i östra Ukraina, vilket har gett Lukasjenka en roll som fredsmäklare – något som få hade kunnat föreställa sig.

Lukasjenka blev ju en paria i hela västvärlden vid förra valet, då han slog ner på oppositionen med 700 fängslade som följd. EU och USA införde sanktioner och epitetet Europas sista diktator stod sig starkare än någonsin.

Så låter det inte längre. I somras lättade EU på sanktionerna och det finns förhoppningar om en islossning förutsatt att regimen släpper sina sista politiska fångar.

Lite hårdraget kan man säga att Lukasjenka och Putin har bytt roller. Nu är det Putin som visar tydliga diktatoriska drag, som fängslar oppositionella och som stoppar alla försök till fredliga protester. År 2010 fanns fortfarande hopp om att Putin kunde välja en annan väg, då tilläts ännu massdemonstrationer. Idag är läget ett helt annat.

Lukasjenka däremot låter oppositionens kandidater hålla stormöten och samla underskrifter. I den statliga tv:n ges förvisso en vinklad bild av presidenten, men till skillnad från tidigare presenteras hans politiska motståndare på ett neutralt sätt.

Att han vinner valet i oktober beror inte på hans nya stil – det beror på att oppositionen alltjämt misslyckas med att samlas kring en motkandidat, och på att många vitryssar drar sig för att rösta fram ett mer västvänligt alternativ med tanke på vad som hände i Ukraina.

Sedan ska man inte göra sig några illusioner om Lukasjenka – viktigast för honom är att hålla sig fast vid makten. Någon ny politik syns inte.