den norske författaren Karl Ove Knausgård är aktuell med Morgonstjärnan, som kom på svenska förra året, och den fristående fortsättningen, Vargarna från evighetens skog (båda utgivna på Norstedts). I centrum för dessa böcker finns utforskandet av en andlig dimension. Därför var det svårt att ta Knausgård riktigt på allvar när han i en intervju i Svenska Dagbladet nyligen sade att han inte är troende. Här finns en likhet med Ingmar Bergman, som trots sina många filmer med kristen tematik envist förnekade en gudstro.

Knausgård har erkänt sin tacksamhetsskuld till mästerregissören. I förordet till Ingmar Bergmans Arbetsboken 1975–2001 (2018) nämner han Fanny och Alexander som sitt första möte med honom. Som ung vuxen såg Knausgård Smultronstället, men det var först under läsningen av Den goda viljan som han upptäckte Bergmans storhet. Den goda viljan gjorde så starkt intryck på honom, skriver han, att den förändrade hans syn på sig själv och sin familj. När han så författade sin debutroman Ut ur världen var det med Den goda viljan som förlaga. Huvudpersonen fick till och med samma namn, Henrik. I en intervju från Bergmanveckan 2013 går Knausgård så långt som att kalla de 200 första sidorna i Ut ur världen för ”plagiat”.

I min kamp 2 berättar Knausgård mer om hur Bergman påverkat hans författarskap. Ett besök på Dramaten blir avgörande; det är när han ser Bergmans uppsättning av Ibsens Gengångare. För den unge författaren blir teaterbesöket en upplevelse av att blicka rakt in i den mänskliga existensens innersta kärna. Där och då förstår han att det är dit och ingen annanstans som han måste gå i sitt konstnärliga utövande, till själva livets nerv och centrum.

I Morgonstjärnan hittar man också en del inslag som känns lånade från Bergmans filmer. Här återfinns exempelvis kyrkklockor, bibelcitat, skådespel i skådespelet, korpar som förebud (något som förekommer i Vargtimmen), människor som ser syner och döda som går igen.

Morgonstjärnan, som i Bibeln symboliserar både Lucifer och Kristus, framträder som ett himlafenomen i det samtida Norge och får gränserna mellan den synliga och osynliga världen att suddas ut. Järtecken visar sig, döda väcks till liv och Jesus kommer tillbaka. Det finns en värld bortom vår egen och i den finns Gud och de som gått före oss. Ibland bryter den andliga närvaron igenom, in i vår egen värld. I Morgonstjärnan illustreras detta av en bild föreställande en ljuspelare som bryter igenom ett tätt molntäcke.

Det får mig att tänka på en scen i Nattvardsgästerna. Just när prästen Tomas Ericsson (Gunnar Björnstrand) har utropat ”Gud, varför har du övergivit mig?” strömmar ett solsken från kyrkfönstret. Men han står med ryggen vänd och uppfattar inte tecknet. Längre bak i kyrkan står den troget väntande Märta Lundberg (Ingrid Thulin), överseende med hans ointresse för henne. Han föraktar hennes tjänande attityd och ser inte att hon, med sina eksem i händerna och i pannan, en bild av Kristi sår och törnekrona, är Kristus själv som besöker hans kyrka och visar honom sin kärlek. Han är prästen som lider av Guds tystnad, trots att Guds närvaro ständigt kallar på hans uppmärksamhet. ”Det är obegripligt att du kan vara så blind”, som Märta säger.

”I en intervju från Bergmanveckan 2013 går Knausgård så långt som att kalla de 200 första sidorna i Ut ur världen för ”plagiat”.”

Tolv minuter av Nattvardsgästerna ägnas en högmässa, allt enligt ritens ordning. I Morgonstjärnan får vi följa prästen Kathrine när hon förrättar en hel begravning. Psalmer och bibeltexter är med i sin helhet. Det som händer vid begravningen för dock tankarna till andra filmer av Bergman. När Kathrine får se den döde ligga i kistan känner hon igen honom. Det är samme man som hon träffat på flygplatsen ett par dagar tidigare. Men hur kan det vara möjligt? Den döde har varit avliden i flera veckor. Hon vågar inte dra slutsatsen att hon faktiskt har mött en död man, utan försöker hitta en naturlig orsak. Det enda rimliga är att det rör sig om en tvillingbror. Men varför är han då inte med på begravningen?

I Persona arbetar Bergman med identiteter som glider in i varandra tills man inte längre vet vem som är vem eller vad som är dröm eller verklighet. Det spöklika inslaget med döda personer i kistor förekommer också hos Bergman. I Smultronstället drömmer Isak Borg (Victor Sjöström) att han ser sig själv ligga i en likkista. I Ansikte mot ansikte spikar Liv Ullmanns rollfigur Jenny igen sin egen kista. I Vargtimmen vaknar ett lik. Samma sak händer i Morgonstjärnan när en konstaterat död person vaknar upp på sjukhus, i strid mot all medicinsk rimlighet.

I Vargtimmen, Ansikte mot ansikte och Fanny och Alexander figurerar döda som spöken eller gengångare. Hur de döda visar sig för de levande får stor plats i den avslutande essän i Morgonstjärnan, ”Om döden och de döda”. Essäns tänkta författare Egil berättar hur han som barn sett sin döde morfar. Hans rationella förklaring är att det måste ha rört sig om en hallucination, en önskesyn skapad av hans längtan: ”Det går inte att tänka något annat. Det går inte att tänka att de döda lever vidare.” Men allteftersom blir synerna för många och därmed svåra att bortförklara.

Populärt

Pengar och intriger

Brevet till den älskade styvdottern Leonora, eller Snorky som P G Wodehouse kallade henne, innehåller inget annat än småprat, men en rad är avslöjande: "Vi sprang på Randolph Churchill i söndags och lunchade med honom i hans våning igår. Jag har missbedömt honom. Very good chap."

Johan Hakelius Recension 2013 4

I Viskningar och rop vaknar den döda Agnes (Harriet Andersson) till liv och kallar på sin syster. Systern Karin (Ingrid Thulin) svarar: ”Jag lever och jag vill inte befatta mig med din död.” Agnes tolkar jag också som en Kristusgestalt (hennes namn är misstänkt likt latinets agnus, ”lamm”, som för tankarna till Jesus som Guds offerlamm) som lever och lider på jorden, representerad av den herrgård där hon bor. Hennes systrar är satta att vaka över henne, men de sover som lärjungarna i Getsemane. Rummen är bordellaktigt röda, som för att förstärka den syndiga plats som jorden är. ”Bed för oss som är här kvar, på den mörka, smutsiga jorden”, säger prästen (Anders Ek) inför hennes bortgång. Utanför, i trädgården, strilar ljuset mellan trädens lövverk på gudastatyerna. Där finns den andra världen, med minnen, med grönska, med vitklädda människor. Där råder lycka och fullständighet. Och ibland upplevs den fullständigheten glimtvis i den här världen. Guds rike i ögonblicket, som Knausgård kallar det.

Var påträffar man de döda om inte i dödsriket? Litteraturen erbjuder flera sådana skildringar. Litteraturvetaren Arne, på flera sätt lik Knausgård själv, föreläser om dödsriket i litteraturen. Genom de tecken han bevittnar börjar han misstänka att han själv lever i de dödas värld. ”Alla är döda”, säger hans psykiskt sjuka hustru Tove, som för tankarna till Karin i Såsom i en spegel, som genom sin sjukdom har förmåga att se bortom rummen. Och när journalisten Jostein hamnar i koma är han med om en näradödenupplevelse som tar sig uttryck som en vandring genom dödsriket. Där möter han sin son som samtidigt försökt begå självmord. Till hans förvåning vill sonen inte följa med tillbaka till de levandes värld. ”Jag vill inte bli hämtad”, säger han. En liknande vandring företar Jenny efter ett självmordsbesök i Ansikte mot ansikte. Hon möter i dödsriket sina bortgångna föräldrar, men de gömmer sig för henne. Som om de döda ville vara i fred för dem som bara är på tillfälligt besök i underjorden.

När Döden personifierad kommer för att hämta riddaren Antonius Block (Max von Sydow) i Det sjunde inseglet föregås det av läsning ur Uppenbarelseboken, samma bibelbok som Knausgård väljer att citera i inledningen till sin roman. Fyra solar har visat sig på himlen över den medeltida, pestdrabbade jorden. En domedagspredikant (Anders Ek) har varnat människorna för att de är dömda. Samma budskap får personerna i Morgonstjärnan. Antonius och hans vänner gör sig beredda att följa med liemannen på denna den yttersta dagen, och innan de tråder dansen med honom yttrar den tysta kvinnan (Gunnel Lindblom) samma ord som Jesus på korset: ”Det är fullbordat.” Dörren till ett annat rum har öppnats. Knausgård avslutar sin roman med orden: ”Och i går kväll dök en ny stjärna upp på himlen. Den lyser däruppe över mig nu. Morgonstjärnan. Jag vet vad den betyder. Den betyder att det har börjat.”