Det knarrar på övervåningen men det är bara ett barn som sovande rört sig lite i sängen. Jag sätter upp håret, knyter på skorna. Tyst, tyst öppnar jag dörren till trädgården. Daggen glittrar i det för långa gräset. Nyutslagna rosenskäror ler mot mig. Jag smyger igen dörren och glider ut på gatan. Klockan i kyrktornet visar fem över sex. Kvarteren ligger tomma. Jag går med raska steg, stannar till, stretchar vadmusklerna mjukt.

Luften är kylig mot mina bara axlar. Det är sensommarmorgon och jag börjar springa.

I många månader har jag startat ­varje dag så här, med att gå upp tidigt och springa en halvmil. Ända sedan ljuset kom tillbaka i våras. Det är vidunderligt.

”Jag behöver inte mäta, för jag vet redan allt jag behöver veta.”

Jag springer ner till stranden. Det spelar ingen roll vad det är för väder, det är alltid makalöst. En stilla morgon när havet nästan glömt bort att det är ett hav; en blänkande solgata och guld i strandkanten. Helt annorlunda men lika underbara är de mulna morgnarna när vattnet är som en väv av gråa, gröna och grågröna sjok, vågskummet som varp. En morgon bröt solen fram bakom de regntunga molnen och drog en lysande ränna genom havs­ytan. Det kändes som att tiden nog skulle nå sitt slut där och då.

Vissa morgnar står gårdagens sandslott orörda, som om barnen bara precis kilat hem. Andra gånger ligger allt i ruiner och talar övertydligt om tillvarons förgänglighet.

Till bristningsgränsen fylld av strandens skönhet, viker jag av in mot skogen. Jag springer på mjuka tallbarrsstigar, ruschar upp för kullar, röjer nattens spindelvävstrådar som sitter uppspända mellan de nedhängande grenarna.

Snavar över en ytlig rot. Störtar till marken. Reser mig upp, mörbultad men lättad, inget gick sönder. Lungorna värker och trumhinnorna vibrerar när jag spurtar fram till målet. Svettig och varm, glad att luften fortfarande är sval.

Tyst, tyst för jag in nyckeln i låset och vrider om. Huset sover fortfarande och jag har sannolikt ytterligare en halvtimme för mig själv.

Ni vet hur det känns när man gör en förändring mitt i livet och undrar varför man i all världen inte gjort den tidigare. Så kändes det. Aldrig hade jag haft så mycket energi, aldrig hade jag behövt sova så lite. Jag var full av tacksamhet, förundran och förtjusning.

Sedan laddade jag ner en app.

Jag köpte ett par löpartajts med blixtlåsficka för att kunna ta med telefonen på löparrundan. Sporrades av vetskapen om kilometermätaren och tidtagaruret som tickade i fickan, drog på lite extra, kände mig stark och snabb.

Väl i mål fipplade jag med dragkedjan som fastnat lite, men fick snart upp den och drog fram telefonen.

Tacksamheten förbyttes i skam och missnöje. Så löjligt långsamt jag hade sprungit. Besviken raderade jag resultatet. Nej, jag tänkte inte ”publicera aktiviteten” och göra mig själv till åtlöje. Jag började hitta ursäkter, som man gör: jag är ju lång, då springer man långsammare (väl?), jag springer varje dag, då är det viktigt att inte ta ut sig, jag springer längre än de flesta som springer varje dag (väl?) och så vidare. Jag började också tänka att jag skulle springa mer sällan så att jag hade mer energi att springa fortare.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Glädjen var som bortblåst. Jag kände mig tjock och dum och långsam. Och avslöjad. Redo att ge upp något som jag älskat, för att få bättre siffror på en app. Tog en sovmorgon. Var arg. På mig själv och min långsamma kropp.

Men vilket vansinne.

Jag tryckte länge och argt på ikonen. De små fyrkanterna började vibrera. ”Vill du radera…?” Om jag vill. Ta bort eländet!

Jag behöver inte mäta, för jag vet redan allt jag behöver veta. Jag vet hur det känns när pulsen går upp och svetten bryter fram. Jag vet när jag har tagit ut mig, jag vet hur bra jag mår och hur glad jag blir. Jag tränar inte för att tävla. Jag tränar inte för att träna. Jag tränar inte ens för att leva längre. Jag springer för att töja ut den tillvaro som är min.

Jag dricker morgonljus och är lycklig. Mobilen ligger kvar hemma på köksbänken, urladdad.