Forskningen kring ”1968” är ofta inriktad på de radikala vänstergruppernas inflytande över kultur- och samhällsdebatten, mer sällan på hur en pragmatisk socialdemokrati i regeringsställning har genomfört reformer. Dessa kan vara nog så revolutionerande, vilket konstnärspolitiken, som inriktar sig på konstnärernas försörjning, är ett exempel på.

På 1970-talet skedde en antielitisk revolt i kulturlivet som vände upp och ned på tidigare makthierarkier. Under socialdemokratiska paroller som att ”främja jämlikheten” och att ”bidra till en bättre samhällsmiljö” genomfördes ett maktskifte som också blev synligt i den konst som stöttades av samhället. Politikerna ville inlemma konstnärerna inom ramen för en generell välfärdspolitik och finna sysselsättning för dem i samhället. Men de politiska målsättningarna främjade också en yngre generation konstnärer som experimenterade med nya distributions- och utställningsformer och en socialt engagerad konst.

Det ”nya” i kulturpolitiken som hade lanserats i en statlig utredning 1972 var att den skulle vara kulturellt och ekonomiskt demokratisk. Den skulle göra upp med klassbunden kultur och forma en samhällsmiljö som ”ger plats för varje individs egenart och uttrycksbehov och som är ägnad att dana fria, självständiga människor”.

Successivt genom en rad politiska beslut under 1970-talet vreds makten ur händerna på de anrika institutioner som tidigare hade haft kontroll över utbildning och statliga stipendier. Detta maktskifte skedde i samråd och förhandlingar såväl med organiserade grupper av konstnärer som med mer informella konstnärliga råd.

Min egen forskning på området har visat på ett tydligt samröre mellan det socialdemokratiska partiet och de konstnärsfackliga organisationerna på 1970-talet. Representanter för Klys – Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd – satt i direkta förhandlingar med utbildningsministern, som också ansvarade för kulturfrågor, när den nya kulturpolitiken skrevs.

Fast traditionen inom arbetarrörelsen av att upprätta direktkontakt mellan konstnärer, författare och högt uppsatta politiker är äldre än så. I Tage Elanders regeringar och senare Olof Palmes hölls regelbundet under 1950- och 60-talen konstnärsmiddagar på Harpsund. Poeten och ämbetsmannen vid Arbetsmarknadsverket Ragnar Thoursie har skildrat en av dessa middagar i Elefantsjukan (2003):

Det var en författarkonferens med ”kulturarbetare” i en vid schattering, från inte längre unga 40-talister till akademiledamöter, redaktörer och olika löshästar, allt i godtyckligt urval och i så brokig blandning som endast Herrn till Harpsund kan tillåta sig.

Thoursie kom själv att bli en nyckelperson i formandet av den nya kulturpolitiken genom att han utsågs till sekreterare i Palmes kulturråd, det som föregick Statens kulturråd (1974). Dess uppgift var att göra utredningar och lägga fram förslag rörande den statliga kulturpolitiken. Detta råd utgjordes helt och hållet av representanter för organisationer på kulturområdet som stod socialdemokratin och arbetarrörelsen nära. Inga företrädare för nationalscenerna och de kungliga akademierna liksom den politiska oppositionen fick vara med.

Redan Erlander hade knutit en grupp rådgivare till sig, men det var på ett mer informellt plan. I den ingick Sif Ruud och Karl Vennberg som företrädde teatern respektive litteraturen. Karl Birger Blomdahl företrädde musiken, Lage Lindell bildkonsten och Sigurd Persson konsthantverket. Där fanns dessutom en stadsplanerare med och grundaren av Svenska Filminstitutet, Harry Schein, och skrivit böcker om kulturpolitik. Om dessa båda kulturråd berättar Carl-Johan Kleberg i en anteckning till Ragnar Thoursies skrifter och intellektuella kvarlåtenskap.

Under 1960-talet var Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening särskilt livaktig. I denna illustra samling ingick gräddan av svenskt kulturliv och de umgicks med varandra och med partikamrater under träffarna. Föreningen hade startats 1964 som en sektion av Socialdemokratiska föreningen i Stockholm. Mötena bestod ofta av att en inledningstalare höll ett anförande som åtföljdes av diskussion.

Föreningen bildades för att aktivera icke partianslutna socialdemokrater bland kulturarbetarna och stimulera intresset för och debatten kring aktuella kulturpolitiska frågor. Redan från början vinnlade man sig dock om att knyta till sig personer i kulturlivet med maktpositioner, sakkunskaper och påverkansmöjligheter. Arbetsgrupper som representerade de olika konstområdena bildades. Deras uppgift var att utarbeta konkreta kulturpolitiska förslag.

Traditionen att socialdemokratiska partiledare umgås med konstnärer och författare under informella former har levt vidare. Daniel Suhonen beskriver i Partiledaren som klev in i kylan. Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken (2014) en konstnärsmiddag som liknade de som ägde rum på Harpsund.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Suhonen ordnade en middag för att Juholt skulle bekanta sig mer med kulturlivet och kunna verka i kraft av dess kanaler, till exempel kultursidor. Under Juholts tid som partiledare var Daniel Suhonen i hemlighet anlitad som tal- och artikelskrivare, men var också rådgivare i största allmänhet. Inbjudan till festen hämtades ur Suhonens kontakter i mobilen.

Det var kulturjournalister på Stockholmstidningarna, chefen för Radioteatern Stina Oscarson, chefen för Aftonbladets kultursida Åsa Lindeborg, konstnärerna Anna Odell och Marianne Lindberg De Geer samt författarna P O Enquist, Gunilla Thorgren och Maria Zennström. Närvarande var också Göran Greider, Thomas Lappalainen, Arne Ruth och Carl Tham.

Inbjudningar till middagar mellan konstnärer och politiker har även gått i andra riktningen. Konstnären Jörgen Svensson har gjort middagar med konstnärer och politiker till konst. I projektet ”Regeringsmiddag” (1994) då Ingvar Carlsson var statsminister bjöd han in regeringen till en middag på en restaurang i Stockholm. Dokumentationen av projektet visar delar av regeringen i samspråk med konstnärer och en Ingvar Carlsson som halsar öl ur flaska. Jörgen Svensson var också rådgivare åt Margot Wallström 1995 när hon var kulturminister, ett uppdrag som ledde till ett konstnärligt verk i samarbete med kompositören Staffan Mossenmark.