Att peka ut enskilda träd i new public management-skogen räcker inte. Delarna skapar tillsammans en förändring som går djupare in i förvaltningens mjukdelar, kulturen och självuppfattningen om vad den offentliga förvaltningen ska vara.

Jag brukade tidigare tänka att förvaltningsreformer bara är en fråga om att boten till slut blir värre än soten. Eftersom all mänsklig organisering innebär ett olösligt dilemma där man eftersträvar flexibilitet och samordning, kreativitet och struktur, uppstår en naturlig pendelrörelse. Växelvis försöker man antingen återfå planeringsförmåga eller återskapa dynamik.

Som sagt: jag brukade förut tänka så, och inte längre än så. I det perspektivet blir nostalgin kring Posten – för visst är det alltid Posten som nämns – ett passande exempel. Då kan man påpeka att det visserligen är sant att någonting välfungerande har gått förlorat, men att inte heller den uppgift som gamla Posten skulle lösa finns kvar. Ska en klassisk brevbärarorganisation bevaras som en museal inrättning? Ofta krävs yttre tvång för att förmå organisationer att förändra sig. Minns även Televerket, som förbjöd privatimport av de förskräckliga knapptelefonerna som ”kom utifrån”.

Visst är det sant att offentlig verksamhet har kvalitativa prestationer som inte kan preciseras i kvantitativa key performance-indikatorer. Men det är också sant att exakt så argumenterar varje verksamhet som kritiseras. Likt en flyende bläckfisk försvinner den i ett mörkt moln av avvärjande fraser om hur just deras resultat är så speciella att all utomstående kritik blir irrelevant. Inget kan mätas, inget kan utvärderas.

Det ligger något i det där. Men det perspektivet bortser alltför mycket från hur förändringarna har ett djup som går bortom centralisering/decentralisering och klassiska utvärderingsproblem.
När styrsystem från den privata företagssfären importeras till den offentliga förvaltningen börjar hela det offentligas särart att förändras på ett farligt sätt. Ämbetsmannens värdighet och förvaltningens integritet går förlorad. Den som tidigast och tydligast analyserade detta var statsvetaren Lennart Lundquist, som redan 1998 i boken Demokratins väktare fångade alla de trender som idag har hunnit få full verkan i den offentliga förvaltningen.

Lundquist varnade för hur de nya styrsystemen uteslutande behandlade offentlig förvaltning som en enkel utförarorganisation underställd politiska beställare. Den nya styrningen, menade han, bortsåg från att den offentliga förvaltningen därtill är bärare av en rad centrala värden. Lundquist kallade dessa värden för vårt offentliga etos, något som suttit i ämbetsverkens väggar och som traderats mellan tjänstemannagenerationerna. Han beskrev ämbetsmannakulturens roll som reservoar för värden som rättssäkerhet, professionell integritet, korrekta processer och likabehandling, och hur den kulturen fungerade som en stabiliserande motvikt mot politiska kastvindar. Lundquist såg hur hela den kulturen riskerade utplåning om de privata styrsystemens intåg fick fortsätta.

Skribenterna i Axess visar att Lennart Lundquist fick helt rätt. Om det är något som är karakteristiskt för dagens offentliga förvaltning så är det att den inte egentligen är särskilt offentlig. Den präglas inte längre på samma sätt av det offentligas särart och speciella värden. Den offentlige tjänstemannen ser nu ut som den privata, talar samma språk om ”kunder”, formulerar samma slags floskulösa måldokument och är underkastad exakt samma slags strykrädda kommunikationsplaner som grasserar i det privata. Till och med den offentliga arkitekturen är försvunnen. Det går inte att skilja en nybyggd myndighet från vilket bolagskontor som helst. Nu sitter vi alla i samma glasburar och är underkastade samma lojalitetskrav.

Lundquists bok är ett bevis på att den utvecklingen mycket väl gick att förutspå – ett ignorerat varningsrop. Men kan processen reverseras? Vägen tillbaka till en levande ämbetsmannakultur är mycket lång, om den ens finns.