Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom.

Den övertygelsen verkar ha drivit Carl Larsson genom livet, viljan att återskapa den lyckliga barndom han själv aldrig fick.

Ingen konstnär har präglat Sverige som Carl Larsson, och han har gjort det via sina bilder av hemmet i Sundborn. De historiska scenerna i hans monumentalmålningar må vara aldrig så storslagna, det är det lilla livets vardag i hans Sundborn som gjort Larsson till Sveriges mest älskade konstnär, den fattige lille gossen som arbetade sig upp ur rännstenen, genom motgångar och svårigheter, till förmögenhet och extraordinär berömmelse, ett liv som hämtat ur en Dickensroman.

Hans Sundborn? invänder kanske läsaren. Hans? Sundborn skapades minst lika mycket av hustrun Karin. Sundborn hade inte blivit lika vackert utan henne. Sundborn hade inte blivit utan Karin. Huset var en gåva från Karins familj, Karin som bar Carl genom tillvaron, tog hand om hushållsorganisation, modeller, mängder av barn och en strid ström av gäster – samtidigt som hon odlade, vävde, broderade, stickade och stoppade strumpor. Hennes bidrag till Sundborn var såväl praktiskt som estetiskt, och för Karin hängde praktik och estetik dessutom samman. När hon formgav möbler, textilier, och kläder skulle de vara både vackra och användbara. Man kan tvista om hur nydanande hon (och Carl) egentligen var. De hämtade inspiration från många håll. Men även om allt inte var nytt under solen, var det ändå nytt för svensk borgerlighet.

Karin Larsson var dessutom mer nydanande i sina stilval än maken. En gungstol hon ritade ska snickaren inte ha velat bära in förrän efter mörkrets inbrott, orolig som han var att den modernistiska tingesten skulle skada hans hantverkarrykte. Karin väjde varken för det moderna eller det mörka. På hennes broderier bereds även världskriget plats, och när hon väver ett draperi med kärlekens ros får också ormen vara med. Karin tillför det solgula och rosa stråk av svart. Utan henne hade inredningen kunnat kvävas av sötslingrande idyll.

Allt detta är sant. Samtidigt har senare decenniers enträgna nit att lyfta fram Karin Larssons makalösa insatser inneburit något av en overshooting. Vi får numera så ofta höra om Karins storhet att vi tenderar att glömma Carl Larsson, på motsvarande sätt som hustrun tidigare orättvist skymdes av den berömde konstnärsmaken. Karin Larssons betydelse är enorm, men utan Carl Larssons filter hade Sundborn inte tagit sig in i svenskarnas hjärtan. Sundborn i sig är en sällsynt vacker och intressant plats, som säkerligen hade dragit kulturintresserade beundrarskaror även utan Carl Larssons målningar. Men det är sagoskimret i hans bilder av ­Sundborn som gör platsen förtrollad. Det är ett sagoskimmer som hämtar sin näring ur hans geni, och en del i det är minnena av en djupt olycklig barndom, och viljan att sent omsider få en lycklig barndom. Och att sprida den.

Ett av mina allra första minnen är en bild av Carl Larsson. Den sitter på ett julpapper, och visar dottern Brita med luva, äppelkorg och tända ljus, en blandning av Idun och tomtenisse. När Carl Larsson såg Brita ska han ha utbrustit: Stå still! Och så målade han av henne.

Julstämningen som Carl Larssons bilder framkallar gör dem tacksamma så här i juletid. Vid sidan av alla andra tider på året då, så länge det är en känsla av idyll som ska framkallas. Eller varje vaken timme under dygnet: från morgonens bestyr till fotogenlampans ljus över matsalen, när barnen lagt sig. Just så lyder också titeln på en av Carl Larssons mest kända målningar. Det är egentligen svårt att använda uttrycket ”en av Carl Larssons mest kända målningar”, eftersom det är så många av hans målningar som är en av hans mest kända målningar.

Att Carl Larsson döper en tavla till När barnen lagt sig, säger något om barnens betydelse. De är allestädes närvarande, barnen, och barndomen, den lyckliga barndomen, speglad genom Carl Larssons omisskännliga stil. Han kunde sannerligen måla, och som han visade det i de luftiga akvarellerna från Grez-sur-Loing. Men i Sundborn träder också tecknaren fram. Männi­skor och föremål ramas in av mörka konturer, och ytorna fylls med färg. Med sina klara linjer och rena färger leder stilen tankarna till senare tids tecknade serier. Det är en sällsynt lyckad syntes av inspiration från olika håll: japanska träsnitt, franska impressionister, Botticelli, jugend och dalmålningar, och i kombination med de personliga motiven, direkt igenkännbar. Det är en stil som inte gör anspråk på att vara en direkt spegling av verkligheten, utan som väljer att ge verkligheten en sagolik inramning.

Matsalen, Mammas och småflickornas rum, Köket, Trädgården och Blomsterfönstret, alla har de suttit inramade över Sverige – och ramat in Sverige. Ta Sundborns vackra hembiträde Martina. I polkarandig blus och vit hätta, stod hon år ut och år in med sin frukostbricka på omslaget till den mest spridda kokboken, Hemmets kokbok, utgiven mellan 1903 och 1994. Och under ett antal år prydde akvarellen Kräftfångst insidan av alla svenska pass, inte ens en sedel eller ett frimärke kan konkurrera med den institutionaliseringen.

Och så alla dessa prylar: tabletter, servetter, brevpapper, böcker, tygkassar, handdukar, askar, burkar, mattallrikar, dukar, suddgummin, brickor, nyckelknippor, glasspaket och pussel. En ­kollektiv souvenirshop till bredden full av svensk hemtrevnad. Det enda som saknas i massmångfaldigandet är plastdockor. Eller varför inte en animerad film om Lisbet, Pontus och de andra? Varenda kuliss finns ju färdig och klar, med borden dukade, blommorna vattnade och sängarna trivsamt obäddade.

I Carl Larssons tempel över lycklig barndom finns också en plats ägnad Carls egen barndom. Där har han samlat de skärvor av lycka han lyckades skrapa samman. Den ligger i änden av den smala gång som leder till Carl Larssons ateljé, talande nog kallad Heliga hörnet. Här samlar han, som han säger, ”reliker” från sitt barndomshem: ett ungdomsporträtt av den älskade modern, den lilla psalmbok hon satt och grät över när hon inte orkade annat, några tavlor, och så Carls egen dopskål, den som hans egna Sundbornsbarn också skulle komma att döpas i. Väl framme i ateljén möter vi så barnet Carls hembygd förevigad, i monumentalformat. Det är Skolungdomens korum på Ladugårdsgärde, förlagan till en fresk för Norra Latinläroverket. Här, i barndomens landskap, återfinns nu den vuxne Carl, med dottern Kersti på axlarna, och, återigen, hans mor.

Carl Larsson föds dock i Gamla stan, i slutet av vårmånaden maj, 1853. Men snart ska familjen flytta till Ladugårdsgärdet, nuvarande Östermalm, på den tiden en blandning av förfallna hus, ladugårdar och stall. De fattigas kvarter. Även hans familj var fattig, och i självbiografin Jag beskrivs misären, så långt från Sundborns glada jular och frukostar i det gröna. Hans enda syskon, lillebror John, tillika faderns favorit, är sjuklig och dör vid knappa nio år.

Fadern är inflyttad från Sörmland. Där, i Hammarby, hade släkten en liten gård. Han har nu svårt att anpassa sig till stadslivet, hoppar på de arbeten han kan finna: kusk, mjölnare, spannmålsbärare, ångbåtseldare. Mamman arbetar som tvätterska. Det är från hennes sida det konstnärliga påbråt kommer: fadern var hantverksmålare på Kungliga slottet.

Carl Larsson växer upp på Grev Magnigatan, där familjen får bo hyresfritt mot att fadern tar hand om gård och gata. Men i praktiken sköts arbetet av barnet: uppstigning klockan fem, sopa, hugga ved, och hämta vatten med ok och ämbar nere vid Strandvägen. Under vintern skottar han snö och hackar is ur rännstenarna. En gång är han så utmattad att när modern kommer ut vid sjutiden ligger han avsvimmad i en snödriva.

När den åldrade Carl Larsson blickar tillbaka är det inte arbetet och svälten som är värst. Det är, och han skriver att han skäms att säga det, människorna. Med dem följer lungsot, blodiga slagsmål, mord och rån. Och trångboddhet. Husen vid Grev Magnigatan liknar hotell, långa gångar kantade av rum, och varje rum bostad för två, tre familjer: ”eländet, smutsen och lasten frodades där, puttrade och pyrde hemtrevligt, frätte och förruttnade kroppar och själar”. Pojken Carl fångar råttor med händerna, dödar dem, och lägger dem i små kistor han byggt och målat gröna. Så beskriver Carl Larssons sin barndom.

De umbäranden han skildrar var inte ovanliga. Stora delar av Stockholm levde i misär. Även om staden var på väg in i framtiden, med handel, sjöfart, stat och militär, ledde urbanisering och tilltagande trängsel till förslumning. Det år Carl Larsson föds, 1853, plågar en av flera koleraepidemier landet. När han fyller tretton, 1866, är det dags igen. Människor dör som flugor. Likvagnarna går i skytteltrafik. För att mota smittan skulle trappor och gångar rökas med tjära, och även det arbetet lägger fadern på pojken. Med en hink upphettad sten och tjära, springer trettonåringen upp och ned för trapporna, in i de trånga gångarna. Han blir själv sjuk, men överlever, enligt honom själv tack vare moderns renlighet. Carl betygar henne gång på gång sin kärlek, lyfter fram hennes omsorg och tapperhet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hemarbetet gör att Carl långa perioder inte kan gå i skolan, väl där har han svårt att anpassa sig till den ordning som gäller, och får ofta stryk av den stränge magister Jakobson. Men även om den åldrade Carl Larsson tycker att Jakobson var onödigt hård, är slutomdömet gott: en ”plikttrogen och utmärkt lärare”, en ”hedersman”, och vem vet vilket ”rysligt slödder” det blivit av eleverna om magistern varit snällare. Det är också magister Jakobson som ser Carls begåvning och gör så han kan läsa vidare vid Konstakademien.

Faderns hårdhet däremot, ger djupare sår. Han som förbannar den dag sonen föddes, han som lägger skulden på Carl och hans lekar för den sjuklige Johns tragiska död.

Men Carl Larsson beskriver också strimmor av ljus. Han har blick för det vackra. Han plockar blommor som han målar av. Han besöker grannen, en sömmerska med väggarna fulla av gamla modejournalplanscher, njuter av denna ”skönhetsvärld”. Och mormor och mamma sprider glädje med de små medel de nu har. Mormors lilla hem med alla tavlor som morfar målat, idylliska landskap och kungliga kopior. Och de vackra litografier och pasteller som modern för med sig till hemmet, de ”reliker” Carl Larsson långt senare ska hänga upp i Sundbornhemmets heliga hörn.

Arts and Crafts-rörelsens store mästare, ärke-esteten William Morris, såg skönheten som en kraft i jämlikhetens tjänst. Carl Larsson delade den övertygelsen. Endast det bästa är gott nog åt folket – endast det vackraste är vackert nog. I den andan ville han upplysa svenskarna, och han gjorde det genom att dela sina sagolika bilder av det vackra Sundborn.

Det ligger en historiens ironi i att just bilderna från Sundborn blivit den mest massproducerade konst Sverige har. Arts and Crafts-rörelsen stod för genuint hantverk, och avskydde indu­striell massproduktion. Och visst kan man sörja det skimmer som går förlorat när de vackraste målningar hamnar på prylar i plast och plåt. Inte ens en aldrig så välgjord bok kan förmedla originalets skiftningar. Å andra sidan: kanske ligger en förklaring till Carl Larssons genomslag i att han lyckades fånga en genuin känsla, en känsla som tränger igenom allt brus, en känsla som till och med överlever plasten i en nyckelknippa.

Det för oss tillbaka till Carl Larssons erfarenhet, den som hans känsla bottnade i, barndomen. Till skillnad från sina många olycksbröder och olyckssystrar fick han möjlighet att förvandla minnet av den olyckliga barndomen till något vackert. Och kanske är det inte bara sin egen sorg Carl Larsson bearbetar med sina bilder av lycka, utan ett helt lands kollektiva sorg över alla dessa olyckliga barndomar. Och med sig har han det hoppfulla budskapet: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom.