Alla kan nog skilja på en älg och ett rådjur och på tall och gran. Många har nog känt euforin när man för första gången kunde ta sig igenom en bestämningsnyckel och till slut hitta rätta namn på växten framför en. Det formligen kryllar av böcker och medier varmed man kan artbestämma olika organismer i vår natur, och antalet amatörer med en oerhört gedigen kunskap om olika grupper av levande väsen, må det vara fåglar, växter, insekter eller svampar är imponerande.

Men vad är en art egentligen? Det är lätt att tro att allt löste sig med Darwin, men så är verkligen inte fallet. Vi vet att Aristoteles funderade på detta, och han var säkerligen inte först. Grekernas bild var att arter alltid funnits, men Aristoteles, som den naturalist han var, såg att samma art såg olika ut i olika miljöer, och började därför fundera över hur arter kunde ändras. Fram till 1700-talet betraktades arter som en gång givna, evolutionstanken hade inte börjat slå rot, och arter sågs framförallt i ljuset av släktskap individer emellan så att arter var en grupp individer med en gemensam historisk bakgrund. Många tänkare var essentialister, men inte alla, där arter hade en inneboende essens som gjorde dem till arter, i allmänhet med en gudom som en gång givit denna essens.

”Det finns inte två Sverige, och det finns inte två Zlatan, eller två av någon annan heller. Så hur är arter individer?”

Vår egen Linné var från början essentialist vad gäller arter, och i hans värld var de skapade av Gud, och därför evigt oföränderliga. Han reviderade detta med tiden, mycket beroende på att antalet växthybrider gjorde den inställningen omöjlig, och lyfte då det evigt oföränderliga till nästa taxonomiska nivå, släktet.

Släkten definierades genom att arter från olika släkten inte kunde hybridisera, däremot arter inom ett släkte. Samtida med Linné verkade Buffon i Paris, och han kom fram till raka motsatsen, det vill säga att naturen är så variabel att all kategorisering i arter endast är en mänsklig konstruktion som saknar vetenskaplig förankring. Detta utgjorde grunden till en långvarig träta med Linné, och den konflikten löstes aldrig, därtill var skillnaderna i utgångspunkt alltför stora.

Buffon sådde dock fröet till vad Crafoord­­pristagaren Ernst Mayr kallat populationstänkande, det vill säga att det som definierar naturen är variation och åter variation. Arter är inte stabila, homogena enheter definierade av någon inneboende essens, utan en blandning av individer med olika genetisk bakgrund, men med ett historiskt släktskap. Det utesluter inte att alla kända arter har en typ-individ från vilken man bestämmer alla andra individer av samma eller olika arter, men det är en epistemologisk fråga. Vad Mayr gjorde var att en gång för alla förpassa det essentialistiska och typologiska tänkandet till papperskorgen där det hör hemma.

Debatten om arters ontologiska status har böljat fram och tillbaka genom århundradena, och då framförallt de senaste 100 åren. Filosofen och biologen Michael Ghiselin fick nog och skrev en längre essä där han förde fram att det finns två sätt att se arter, dels som logiska klasser där det finns en egenskap som definierar alla medlemmar i klassen, dels som logiska individer givet den variation som de facto finns inom varje art.

En klass har något som definierar den, och som gäller för allt och alla. Det klassiska exemplet är grundämnet guld som har atomnumret 79, vilket är antalet protoner i kärnan, och i oladdat tillstånd även antalet elektroner. Alla ämnen med atomnumret 79 är därför alltid guld. Det är det närmaste den Platonska essensen man kan komma. Guld har en essens som gör den till guld, definierat av antalet protoner. Arter kan därför ontologiskt sett inte vara klasser eftersom det inte finns något specifikt som gör en art till en art. De saknar essens.

Detta skapade förvirring bland biologer, och andra, eftersom vi ser individer som enskilda personer eller namngivna djur, och kopplingen till en art känns därför lite långsökt. Men Ghiselin är noga med att påpeka att det inte är så det fungerar. På ett generellt plan är individer sammanhållna av någon faktor. Arter är reproduktiva enheter sammanhållna av att de inte reproducerar sig med individer utanför gruppen. De har en gräns. Landet Sverige är en individ i den betydelsen. En annan sak som kännetecknar individer är att det inte finns fler exemplar av en individ. Det finns inte två Sverige, och det finns inte två Zlatan, eller två av någon annan heller. Så hur är arter individer?

Arter föds (artbildning), dör (utdöende), reproducerar sig (artbildning) och har en sammanhållning gentemot omvärlden (reproduktiv isolering). Men arter förändras ständigt genom den blandning av genetiskt material som sker vid varje reproduktion och som gör att alla individer blir genetiskt unika. Mutationer kommer till och arter blir därför lika Herakleitos flod, det vill säga ständigt föränderliga och aldrig desamma.

Det känns intuitivt som att vi här har den stora skillnaden mellan arter och individer. Eller inte. Även vi förändras, man räknar med att runt två-trehundra mutationer inträffar i vår kropp under vår livstid, vilket betyder att inte ens vi är riktigt samma person genetiskt när vi dör som när vi föddes. Hos en art byts individer ut hela tiden, släkten komma och släkten gå som det står i Predikaren.

Hos oss som individer är det cellerna som motsvarar individerna hos en art. Precis som individerna i en art ständigt byts ut, byts våra celler ut över vår livstid, och dagligen är det runt en procent av våra celler som byts ut. Vissa byts ut snabbt, enstaka dagar som hudceller, andra lite längre, som levern som är ny efter tre år, ­medan en del hjärnceller aldrig byts ut, men som däremot dör ut utan förnyelse. Man hör ofta att vi är helt förnyade efter sju år, men det är ett genomsnitt över alla typer av celler som kanske inte säger så mycket mer än att vi förändras. Så kopplingen mellan arter och individer inte är så långsökt trots allt. Den stora skillnaden handlar om tid, arter förändras över tusentals och miljontals år, för oss handlar det om maximalt runt hundra år. I övrigt är både vi själva och arter individer.

Kopplingen mellan vad vi normalt kal­lar individer och arter är inte total. Arter, speciellt tämligen nybildade sådana, hybridiserar med andra arter. Gränserna är lite luddiga i många fall. Här är kopplingen till länder kanske mer adekvat, även om alla länder har en definierad gräns, så vid gränserna rör sig människor fram och tillbaka och bildar familjer över gränserna. Liksom arter kan vara lite luddiga i kanten är landsgränser i allmänhet godtyckliga och efemära konstruktioner. Men det är detta som gör att arter och länder inte kan vara en logisk klass, med en klar egenskap som definierar alla som tillhör klassen, utan det finns en variation som bara logiska individer kan ha. Varken länder eller arter har en essens.

Så vi kanske till slut måste böja oss för Darwins insikt om att det handlar om att definiera det odefinierbara. Visst finns det många fall där vi inte behöver bekymra oss om vad en art är, medan det i andra fall kommer att bli en högst godtycklig kategorisering av något variabelt och föränderligt. Bildandet av arter har ofta formen av lång och varaktig söndring, med delning, återförenande, och delning ständigt återkommande.

Att mitt i detta definiera om det är en eller två arter måste därför med nödvändighet bli godtyckligt. Vi vet att i juli är det sommar, men gränsen mellan vår och sommar är godtycklig definierad av en medeltemperatur, skapad av vårt behov av att kategorisera. Definitionen gäller dessutom bara på våra breddgrader, med samma definition är det sommar året runt i Portugal, och knappast aldrig på högfjället. Detsamma gäller våra arter eftersom de är en process i tid och rum snarare än en klart avgränsad enhet en gång för alla given. En obekväm sanning för vissa kanske, men för oss andra visar det på tjusningen med den biologiska världen; det föränderliga, det oförutsägbara och det variabla. Man upphör aldrig att förvånas. Tack och lov.