Helen Zille har flera gånger under sitt liv levererat politiskt sprängstoff. Första gången var hösten 1977. En ung, mycket stridbar man, Steve Biko, frontfigur i Black Consciousness-rörelsen, hade avlidit i säkerhetspolisens häkte i Sydafrikas huvudstad Pretoria. Det hette officiellt att han hade svultit sig till döds. Men misstankar om att han i själva verket hade bragts om livet kunde snart bekräftas av anonyma obduktionsläkare. Helen Zille, då i 25-årsåldern, arbetade som kriminalreporter på den liberala, engelskspråkiga tidningen Rand Daily Mail i Johannesburg, och det var hon som avslöjade den egentliga orsaken till Bikos död.

Senaste gången i raden som Zille orsakade politisk storm var i mars i år. Hon släppte då ifrån sig följande rader på Twitter: ”For those claiming legacy of colonialism was ONLY negative, think of our independent judiciary, transport infrastructure, piped water etc.” Man kan tycka att ett nyanserande, om än drastiskt formulerat yttrande över en historisk epok kunde tolereras åtminstone som bidrag till en pågående debatt.

Men nu var Helen Zille inte längre journalist i opposition mot apartheid, utan premiärminister i Västra Kapregionen, före detta ledare för Sydafrikas största oppositionsparti Democratic Alliance (DA) och av somliga sedd som representant för landets vita etablissemang. Kritiken lät inte vänta på sig, bland annat hotade ANC med att avsätta Zille som premiärminister. Snubblande nära att uteslutas ur partiet som hon i så hög grad satt sin prägel på satt hon ändå till slut vid partiledaren Mmusi Maimanes sida på en presskonferens i juni och bad reservationslöst om ursäkt för sitt twittrande.

Helen Zille fick stanna kvar i partiet. Hon fick fortsätta som ledare för provinsregeringen i Västra Kapprovinsen, men tvingades avsäga sig alla förtroendeposter i partiet. Det skulle vara bäst för DA, förklarade Maimane, som har ett tydligt mandat att bredda det traditionellt vita partiets väljarbas i valet 2019.

Mellan dessa händelser, båda intimt sammanvävda med Sydafrikas smärtsamma historia av rasåtskillnad och motsättningar, ligger fyrtio år av kamp. Not without a fight heter lämpligt nog också Helen Zilles självbiografi, som gavs ut ifjol. En intressant detalj i sammanhanget är bokens titel. Den hämtades från några ord som yttras om den kvinnliga statsministern Birgitte Nyborg i den danska tv-serien Borgen. Och faktiskt finns där likheter. Båda är orädda liberaler och framgångsrika kvinnor, därtill kontroversiella makthavare i en mansdominerad och svårnavigerad politisk terräng.

Helen Zilles bakgrund är emellertid mer sammansatt än fiktionens Birgitte Nyborgs. Född i Johannesburg 1951 växte hon upp i det närliggande lilla samhället Rivonia, mest känt för farmen Liliesleaf, där Nelson Mandela med flera ANC-profiler greps i början av 1960-talet. Båda Zilles föräldrar hade slagit sig ner i Sydafrika sedan de tvingats på flykt från Tyskland; hennes farmor och morfar var nämligen judar. I Rivonia drev fadern Wolfgang en liten plåtfirma med sin bror. Det var ett liv i för sydafrikanska förhållanden relativt välstånd, men inte på något vis glamoröst.

Och minnena och erfarenheterna från Europa levde kvar. Sedan Nationalistpartiet tagit hem valsegern i maj 1948 kretsade de politiska diskussionerna i hemmet kring apartheids orättfärdighet. För unga Helen tycks det ha varit en självklarhet att göra föräldrarnas kritiska blick till sin. På den vägen hamnade hon, efter en krisartad studietid med anorexi, så småningom som kriminalreporter på Rand Daily Mail. Efter att ha gift sig med sociologen Johann Maree och flyttat till Kapstaden kom hon att ägna sig alltmer åt aktivism. Hon engagerade sig i människorättsorganisationen Black Sash och makarnas hus i Claremont blev tillflyktsort för politiska aktivister under det turbulenta 1980-talet, präglat av undantagstillstånd, krigsliknande scener i landets kåkstäder och ANC:s tilltagande militans.

Det var dock först under 1990-talet som Helen Zille tog steget in i partipolitiken, efter en inbjuden från Democratic Party (senare Democratic Alliance, DA) att hjälpa till med att utforma partiets utbildningspolitik i Västra Kapprovinsen. Hon valdes så småningom in i provinsens lagstiftande församling, senare också i Sydafrikas nationella parlament. År 2006 ledde hon DA till valseger i Kapstaden och blev borgmästare, året därpå tog hon över som partiledare.

Det har inte varit en smidig resa. Fram till 2015, då hon avlöstes av Maimane, basade hon över DA från Kapstaden, först som borgmästare och sedan som regional premiärminister. Det ledde till återkommande konflikter med ledamöter och gruppledare i det nationella parlamentet, inte minst i frågan om så kallad positiv särbehandling. Helen Zille kallar debaclet för partiets ”plane crash”. Bakgrunden var ett lagförslag från regerande ANC om etniska kvoter för anställda i myndigheter och större företag. Som en följd av bristande samordning och politisk förvirring kom DA:s parlamentsledamöter att rösta ja till förslaget, som strider mot partiets liberala grundhållning.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I övrigt är Helen Zille i sin bok förhållandevis tystlåten om ideologiska ställningstaganden, trots att hon under en tid också var vice president i Liberala internationalen. DA är ett liberalt parti och räknar sina anor till 1959 och grundandet av Progressive Party, där Helen Zille gjorde en vända som volontär under 1970-talet. Men Sydafrika är inte ett land där konfliktlinjen primärt går längs motsättningar om skattesatser. I mittpunkten för den politiska debatten sedan apartheids avskaffande står frågor om nationell enighet, om inkludering av och relationer mellan etniska grupper, om hur långt den ekonomiska utjämningen mellan vita och svarta ska gå, och hur den i så fall ska åstadkommas.

Helt centrala är förstås också själva rättsstaten och demokratin. Det sägs ibland att Sydafrika har världens bästa konstitution, men att demokratin är ställd under svår prövning och att ANC börjat smälta samman med staten är svårt att förneka. Här kan DA och Helen Zille med det goda exemplets makt lyfta fram Västra Kapprovinsen som ett attraktivt alternativ till regeringspartiets ”cadre deployment” i statsapparaten, klientelism och långtgående korruption. Förutom de ekonomiska och sociala framgångarna i Västra Kapprovinsen, delvis tack vare turismen, kan regeringen där framhålla lagstyre och rättsstatlighet. Man ska minnas att ANC:s destruktiva utveckling inte är olycksfall i arbetet. Genom de sedan länge täta banden till Sydafrikanska kommunistpartiet finns en ideologisk bas för maktfullkomligheten.

I fjolårets kommunalval lyckades DA med koalitioner erövra storstäderna Johannesburg, Pretoria och Port Elizabeth från ANC. Kanske är partiet på väg att på allvar bli ett hot mot den statsbärande befrielserörelsen, även om ett maktskifte i de nationella valen 2019 inte är troligt.