Som Pascal Bruckner påpekade i den debatt som för några år sedan ägde rum på sajten Signandsight.com har författaren Ayaan Hirsi Ali en förmåga att ideligen fungera som katalysator för ideologiska debatter på kontinenten. Så ock i Sverige, frestas man tillägga. När jag intervjuade Hirsi Ali i London vintern 2009, redogjorde hon lågmält och vänligt för sin idé om att erbjuda invandrarungdomar alternativ till den islamska tro och de islamistiska läror som det inte sällan propageras för med stor emfas i förorterna. Då fann jag denna idé lite kuriöst idealistisk men framför allt orealistisk. När idén sedan presenterades i större skala i samband med lanseringen av hennes bok Nomad (2010), insåg jag snabbt att jag missförstått situationen. Det tog inte lång tid innan svenska liberala opinionsbildare föll ut i den ena hatiska tiraden efter den andra mot Hirsi Alis förslag.

Expressens Sakine Madon skrev om Ayaan Hirsi Ali: ”Nu säger hon alltså att kyrkor ska försöka rekrytera muslimer i europeiska förorter. (…) Vi måste göra motstånd! varnar hon. Skulle de här resonemangen vara ’till upplysningens försvar’? Då ligger vi risigt till.”

Och hennes vän och kollega på samma tidning, ledarsideskrönikören Isobel Hadley-Kamptz fyller i: ”Där hon tidigare menat sig föra kamp för upplysning och mot islam har hon nu gått över till att propagera för kristendom”. Ayaan Hirsi Alis kamp har, sägs det, ”beskrivits som en kamp för frihet, när den i själva verket mest handlar om att frånkänna andra människor den frihet hon själv vill ha”.

Dilsa Demirbag-Sten, kulturskribent på samma tidning, är inne på samma linje: ”Det är med desto större sorg jag ser hur Hirsi Ali nu likt islamisterna vill förhindra att alla ska ha samma friheter som hon själv åtnjuter i den fria världen. Att förespråka (…) muslimers omvändelse till kristendomen rimmar illa med en frihetlig liberalism. Vart tog hennes tidigare ateism vägen? Också de som hon inte sympatiserar med har rätt att ge uttryck för sina åsikter och religiösa övertygelser.”

Det är som synes huvudsakligen två argument som får motivera skribenternas upprördhet över Ayaan Hirsi Alis påstått problematiska utveckling: för det första upprörs man över att hon har en idé om att man, med samma energi som muslimer argumenterar för islam, bör argumentera för olika specifikt västerländska idétraditioner: kristendom, ateistisk upplysning samt feminism, låt vara att debattörerna endast nämner den kristna idétraditionen. För det andra relativiseras frihetsbegreppet: friheten att leva i Västerlandet som ateistisk kvinna likställs med friheten att som muslimsk kvinna leva i enlighet med en sträng islamsk religiositet. Som vore det kompatibla storheter jämförs å ena sidan islamister som till exempel önskar införa sharialagar och å andra sidan liberaler som menar att man bör bjuda de islamistiska ideologierna så hårt motstånd som möjligt och i så hög grad som möjligt försvåra rekrytering till och spridande av islamistiska ideologier. I bägge fallen sägs det handla om att vilja inskränka människors individuella friheter.

Även om upplysningstraditionen som sådan är påtagligt divergerande och mångfasetterad, går det ändå att destillera fram ett par huvudpunkter. Några av de viktigaste upplysningsidéerna, som den franske historikern och filosofen Tzvetan Todorov lyfter fram i sin nyanserade studie över upplysningsarvet, L’Esprit des lumières (2006), är just upplysningsfilosofernas tankar om att kyrka och stat bör vara skilda från varandra, att religionen och dess företrädare bör hållas borta från dem som stiftar lagar liksom från dem som forskar och undervisar på universitet och högskolor om verklighetens beskaffenhet. Relationen mellan statens lagstiftande instanser och religionen bör inskränkas till att staten fungerar som en garant för religionsfriheten.

Ayaan Hirsi Ali är på intet sätt speciellt originell när hon underförstår att kristendomen i de flesta nutidssamhällen är kompatibel med denna sorts upplysningsidéer, vilka i sin tur utgör en viktig grund för liberalismen. Mot den bakgrunden kan man fråga sig varför det skulle utgöra ett hot mot en liberal upplysningstradition att påstå att vi i väst bör stå upp för dessa idéer och försöka motarbeta den sorts skuldbeläggande av upplysningstraditionen som till exempel just Pascal Bruckner har uppmärksammat i flera verk, nu senast i La Tyrannie de la pénitence. Essai sur le masochisme Occidental (2006). Där diskuteras hur denna sorts skuldbeläggande av den västerländska kulturen har berett marken för olika former av politisk och religiös extremism.

Detta är också själva undertexten i Hirsi Alis budskap: att vi i väst bör vara lika stolta som man är i öst över det kulturella och religiösa arvet. De ovan nämnda svenska skribenterna tycks inte bara hamna i en relativism som är upplysningstraditionens motsats; de förefaller också ha missförstått att demokratin har som förutsättning en öppen kamp om människors idéer, identiteter och intressen, där olika intresseorganisationer, politiska partier, kyrkor och fackföreningar har möjlighet att propagera för sina budskap och försöka värva medlemmar och anhängare.

Vad är det som får Dilsa Demirbag-Sten att på så pass lösa grunder framställa Ayaan Hirsi Alis åsikter i termer av ”reaktionär konservatism”, fjärran från de liberala upplysningsidealen – alltmedan Sakine Madon talar om Hirsi Ali som ”islamofob”? Vad är det som gör att liberala debattörer så lätt tenderar att inte bara vända andra liberaler ryggen utan att dessutom utmåla sina forna ideologiska vapendragare med en terminologi som tycks hämtad från vänsterns mest dogmatiska antiliberaler?

Om man beaktar de likartade synpunkter som har kommit till uttryck om en annan person som lever under muslimskt dödshot, Lars Vilks, tror jag att bilden kan klarna en smula. Även Vilks har som bekant haft svårt att få gehör i kretsar som i andra fall talar sig varma för yttrandefrihet, för provokativa konstnärliga utspel, för kritik mot patriarkala och gammelreligiösa strukturer och så vidare. Den mest välvilliga tolkningen är att de människor som från ett liberalt perspektiv uttrycker skepsis inför Hirsi Ali och Vilks måhända känner sig genuint osäkra över i vilken mån som Vilks och Hirsi Alis kritik av islam kan betraktas som salongsfähig. Är den inte salongsfähig, kan den nämligen kanske karakteriseras som främlingsfientlighet och kanske till och med som rasism, vilket naturligtvis ingen person i offentligheten vill råka ut för. Frågan är dock varför kritik av vissa inslag i en religion ska uppfattas som rasism och främlingsfientlighet. Ingen skulle väl drömma om att beskriva kritik av katolicismen som främlingsfientlighet och rasism? Eller ens kritik av buddhismen?

Uppfattningen att kritik av islam är att betrakta som utslag av djupare problem, med rasistiska och främlingsfientliga undertoner, har slagit igenom som en konsekvens av först Edward Saids teorier om orientalism, och därefter via begreppet islamofobi. Det senare ett begrepp som har som syfte att patologisera och bunta samman olika sorters kritik inte bara av islam och islamism utan också av den politik som förs av en del arabiska och persiska stater. I Sverige slog begreppet islamofobi igenom på allvar i och med Andreas Malms bok Hatet mot muslimer (2007). Genom att inte göra någon principiell åtskillnad mellan å ena sidan den sjukliga rädsla för islam som tar sig uttryck i osakliga skrönor och ren skrämselpropaganda om muslimer och å andra sidan exempelvis akademisk kritik mot islamism och mot vissa företrädare för moderat islam, menade sig Malm kunna visa hur utbredd och systematisk kritiken är av muslimer.

Genom den sortens resonemang minskar avstånden mellan högerextremisternas rasistiska publikationer och höger- och vänsterliberalers kritik mot muslimsk kvinnosyn och mot islamskt rättsväsende. Andreas Malms bok fick visserligen ett allt annat än positivt mottagande. Men att den på sina håll kritiserades, hindrade inte Malms karriär från att ta fart på allvar. Trots påtalanden av det ena sakfelet efter det andra i hans framställning, har Malm efter att boken kom ut fått möjlighet att verka parallellt i flera av Sveriges största dagstidningar. Inte heller hindrade kritiken mot boken termen islamofobi – och den verklighetsbeskrivning som är sammanlänkad med termen – från att bli accepterad och vedertagen i media, så även alltså av liberala opinionsbildare – vilket Sakine Madons karakteristik av Ayaan Hirsi Ali som just ”islamofob” visar.

Anmärkningsvärt få debattörer till höger såväl som till vänster tycks inse att islamofobi som beteckning på en sjuklig rädsla för islam är ett begrepp som inte är neutralt utan har en ideologisk slagsida: det tjänar syftet att desarmera kritik av islam, av islamism och av muslimska stater, detta genom att beskriva denna kritik som en form av rasism (trots att den inte sällan riktas mot muslimska konvertiter med svenska föräldrar, eller mot svenska, heltigenom ateistiska Palestina-aktivister).

Men islam måste liksom diktaturstater i arabvärlden kunna kritiseras ur ett klassiskt upplysningsperspektiv, till exempel med avseende på att deras religiösa ledare inte sällan har en uppenbar ovilja mot att göra en boskillnad mellan religion, stat och lagstiftande församling. Detta är trots allt, som påpekats, en av grundpelarna i upplysningstänkandet: att statens och de lagstiftande församlingarnas enda religiösa koppling är statens roll som garant för religionsfriheten. Och att religionen i övrigt ses som en individuell angelägenhet. Denna princip är av vikt idéhistoriskt även i den bemärkelsen att den markerar ett viktigt paradigmskifte i västvärldens historia, nämligen då religionens företrädare förlorade sin makt över de rön och de sanningar som bär upp undervisning och forskning.

Det märkliga i sammanhanget är att det medieetablissemang som har köpt Andreas Malms term islamofobi tillsammans med dess tillhörande ideologi, har valt att se mellan fingrarna med det faktum att Andreas Malm själv har uttryckt stöd för rörelser som Hizbollah och Hamas. Den senare har som bekant sitt ursprung i Muslimska brödraskapet, och baserar sig, liksom Hizbollah, på en ideologi med uttalat antisemitiska inslag. Muslimska brödraskapet har i sin tur tydliga beröringspunkter med nazismen, såväl historiskt som i nutiden. Andreas Malm skriver 2006 i den ledare i Arbetaren där han tar parti för Hizbollah: ”Att inte kunna ta ställning för frihetskamp med islamiska förtecken är sekulär puritanism, förankrad i islamofobi, diskvalifi cerad från varje relevans i massornas ögon”. Den som inte vill riskera att bli anklagad för islamofobi, gör alltså enligt Malm bäst i att solidarisera sig med den högerextremistiska Hizbollah-rörelsen. Att islamofobi-begreppet kunnat vinna popularitet i liberala och antirasistiska kretsar är minst sagt gåtfullt med tanke på att begreppets betydelse på detta sätt (av dess svenska introduktör) länkas samman med en rörelse med tydliga antisemitiska förtecken och kopplingar till nutida historierevisionister och nynazister.

Men för att förstå den svenska, liberala kritiken av Ayaan Hirsi Ali 2010 måste den relateras även till en betydligt mer omfattande kritik av henne från liberalt håll internationellt sett. En kritik som emellertid inte alltid har varit helt lätt att förstå sig på. Paul Berman visar i sin bok The Flight of the Intellectuals (2010) hur Ian Burumas famösa (och därefter rikligt rekapitulerade) beskrivning i boken Mordet i Amsterdam (2006) av Hirsi Ali som ”upplysningsfundamentalist” inte så mycket utgår från konkreta yttranden av henne som från en föreställning om att hon inte har lyckats frigöra sig från sin ungdoms fanatiska engagemang inom Muslimska brödraskapet. En gång afrikansk fundamentalist, alltid afrikansk fundamentalist, tycks vara Ian Burumas och Timothy Garton Ashs ståndpunkt ifråga om Ayaan Hirsi Ali. Hennes bakgrund i muslimsk fundamentalism och det totala avståndstagande från islam som var en konsekvens av denna bakgrund, anses visa att hon är oförmögen att ta till sig upplysningstänkandet.

Ian Burumas och Timothy Garton Ashs karakteristik av Hirsi Ali har – föga förvånande – visat sig vara gefundenes fressen för den svenska vänstern. När Per Wirtén i december 2009 tar till orda i Expressen och talar om att åsikter som Ayaan Hirsi Alis inte är välkomna i den svenska off entligheten dras en viktig demarkationslinje upp: hit men inte längre kan man som liberal gå i debatten om islam, om man vill ha kvar sin position på den intellektuella arenan i Sverige: ”Det bekräftar den gryende misstanken att hatet mot islam är lika djupt förankrat bland den bildade eliten, som antisemitismen var på 1930-talet. Hennes artikel innebär att en gräns på svenska kultursidor överskridits. Medvetet vägrar Hirsi Ali göra en distinktion mellan radikal islamism som politisk (antidemokratisk) rörelse och islam som religion och livsmönster.”

Ingen säger emot detta. Snarare blir det hädanefter väldigt viktigt även för dem som i svenska medier ser islamismen som ett problem, att beskriva islamister och muslimer som två helt icke-kommunicerande kärl. Efter Per Wirténs artikel kommer Ayaan Hirsi Ali i ett annat ljus i den svenska debatten: hädanefter greppar man efter minsta halmstrå för att visa att man inte har någonting gemensamt med henne. Och därmed har man accepterat Per Wirténs och hans meningsfränders åsikt om var den viktiga gränslinjen går högerut för det icke passande: ungefär mitt i folkpartiet. På den ena sidan är man utmönstrad som rasist och jämförbar med 1930-talets nazister: en opassande högerextremist alltså.

Orsaken var i detta specifika fall att Ayaan Hirsi Ali uttryckte stöd för förbudet mot fortsatt minaretbyggande i Schweiz. Detta därför att hon – med rätta – uppfattar minaretbyggande som initierat av samma saudiarabiska wahhabistiska falanger som hon själv inte kunde fly från som ung med mindre än att hon tvingades bryta med hela sin familj och släkt.

Och som tillika företräder en variant av islam som inte bara understött Muslimska brödraskapet utan som tillika inte vill göra någon boskillnad mellan religion, stat och lagstiftande församling. Själv är jag inte för ett förbud mot minareter. Dock har jag svårt att se att det skulle vara oförenligt med liberala värden att uppfatta religionen som just en renodlat privat angelägenhet. Jag har svårt att förstå varför man som liberal inte skulle kunna propagera för en till det västerländska, sekulära samhället anpassad islam, där man renodlar det religiösa elementet i islam, alltså det individuella mötet med en transcendental föreställningsform, medan man motarbetar etableringen i Europa av muslimska och islamistiska grupperingar som ser religionen som en uppsättning av lagar och rättsfall stick i stäv med det upplysta västerländska samhället på 2000-talet.

På motsvarande sätt måste man fråga sig på vilket sätt det strider mot liberala principer att vara för ett förbud mot burka. En lag som förbjuder burka kan från liberalt håll motiveras med att en dylik lagstiftning kan fungera som medel för ökad jämställdhet, i analogi alltså med hur man från liberalt håll motiverar lagar om kvotering till börsstyrelser, om delad föräldraförsäkring eller om sexköp. Att det finns många kvinnor som frivilligt väljer att sälja sina kroppar eller som frivilligt väljer att stanna hemma med sina barn, hindrar som bekant inte liberaler från att med emfas poängtera vikten av att det införs lagstiftningar på dessa områden – allt i syfte att på sikt få till stånd ökad jämställdhet i samhället i stort.

Även om jag själv är starkt kritisk mot lagar på samtliga dessa områden, och således alltså även ifråga om burka, kan man inte blunda för att det är en i liberala sammanhang fullkomligt legitim åsikt att vara för sexköpslagen. Om propagerandet för ett burkaförbud anses diskvalificera debattörer från det seriösa samtalet borde rimligtvis även förespråkare för den delade föräldrapenningen och sexköpslagen diskvalifi ceras, det vill säga merparten av våra svenska kulturskribenter och politiker. I den svenska debatten framställs icke desto mindre burkaförbudet av liberala debattörer som Dilsa Demirbag-Sten som ett hot mot ”liberala och demokratiska krafter”, jämförbart med ” lagar mot blasfemi, samt hot och våld mot publicister och konstnärer”.

Med tanke på hur framgångsrik Per Wirtén har varit att vinna acceptans hos en rad liberala opinionsbildare för sitt renhållningsarbete hög erut, kunde det var av intresse att ägna en smula uppmärksamhet åt hur effektiv han har varit på att markera vänsterut ”när en gräns på svenska kultursidor överskridits”. Ett bra exempel skulle kunna vara tidskriften Arena, som Per Wirtén grundade och vars chefredaktör han var fram till 2010.

I vårnumret (nr 2) 2010 finns en hel del skribenter som jag aldrig skulle drömma om att peka ut som vänsterextremister. Björn Elmbrant, Ebba Witt-Brattström och Martin Gelin förtjänar att bemötas hederligt – med utgångspunkt i de åsikter de faktiskt torgför och inte genom att man fördömer dem för att de skriver i samma nummer som en del personer med betydligt mer problematiska ideologiska bakgrunder.

Det är nämligen svårt att förstå hur man resonerat när man i numret ifråga bereder plats åt två skribenter som dömts i svenska domstolar för politiska attentat. Den ene ingår tillsammans med Lars Mikael Raattamaa i en enkätpanel som uttalar sig om miljöpartiets framgångar. Och den andre har skrivit en lång artikel om rasism i samma nummer tillsammans med en forskarkollega.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Pia Laskar är med sina anarkafeministiska åsikter en inte helt obekant röst i Arena. Hon är inte heller en obekant röst i den anarkistiska vänsterrörelse som hon har ingått i sedan tidigt 70-tal. Där gjorde hon sig ett namn som en av de mest radikala krafterna, och dömdes till ett treårigt fängelsestraff – som delaktig i inte bara den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon 1975–1976 (där hon samarbetade med Norbert Kröcher), utan även för grovt rån samt försök att 1975 spränga en spansk resebyrå på Drottninggatan 65 (dom, Svea hovrätt 29/6 1978).

I en intervju i Gaudeamus 2009 kan man läsa att ”Pia Laskar har, till skillnad från en hel del andra gamla radikaler, inte gjort avbön med tiden”. I ett tidigare nummer av Arena (nr 3 2005) diskuterar hon det som blivit hennes kärnfråga på 2000-talet, nämligen ”queer i form av militant aktivism”. Just ”utomparlamentariska metoder” är i den artikeln ett återkommande tema. Ordval som ”utanförskapet och en kompromisslös konfrontationspolitik” kan liksom talet om ”spektakulära konfrontativa aktioner” tyckas hämtade ur RAF:s klassiska manual, låt vara att utgångspunkten med åren alltså har transformerats från klass till sexualitet: ”Att värna om sin livsstil på ett utomparlamentariskt sätt kan innebära att störa heterosexuella bröllop, blockera familjefundamentalistiska möten och ockupera tevesändningar med heterosexuella inslag. (—) Alla jordens människor borde ha rätt och möjlighet att maximera sin sexuella njutning”.

I samma nummer medverkar alltså även en annan skribent som likaledes flera gånger är dömd i svensk domstol, till exempel 1992 och 1995 för skadegörelse, sabotage, ofredande, förtal och uppvigling – detta som en konsekvens av hans politiska engagemang i bland annat AFA och i diverse påstått antirasistiska grupperingar. När det gäller just rasism kan man för övrigt notera att denne skribent under sin tid vid Stockholms universitet hamnade på kollisionskurs med såväl fakultets- som institutionsledningen, sedan det uppdagats att hans hemsida hade rasistiskt innehåll. I tidskriften Creol skrev han 1996: ”Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. (…) Leve anarkin!”.

Och i vårens nummer av Arena fastslår han alltså att de svenskar som skrattar åt TV 4:s tramsshow Hjälp jag är med i en japansk tvserie och de som tycker om Henrik Schyfferts väsensskilda Stor i Japan, i själva verket erfar ”förbjudna men njutningsfulla känslor av vit överhöghet och kolonial nostalgi”, samt att ”Sverige liksom alla andra postkoloniala länder genomsyras av en nostalgisk längtan tillbaka till den klassiska kolonialepoken när politiskt inkorrekta skämt betraktades som oproblematiska”.

Steget förefaller inte vara speciellt långt mellan å ena sidan Arenaartikelns åsikter om att ”svenskar i allmänhet hyser en mer eller mindre omedveten önskan att om att få fortsätta att utöva (…) den klassiska rasistiska humorn”, och att detta gäller ”vita svenskar av båda könen, i alla samhällsskikt och i alla åldrar”, och å andra sidan det i Creol uttryckta påståendet ”att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar”.

Själv tycker jag att förlåtelse är en fin dygd, och menar att man måste ha rätt att komma igen som opinionsbildare även efter ungdomliga ideologiska klavertramp. Det är dock märkligt i vilken mån som man från vänsterhåll tenderar att se mellan fingrarna när det gäller den extremistiska bakgrunden inom den yttersta vänstern, medan man söker med ljus och lykta efter rasistiska tendenser och extremistiska kopplingar bland liberaler och konservativa som aldrig befunnit sig i närheten av den sorts våldsbrott som de båda här diskuterade Arena-skribenterna är dömda för.

Man kan inte annat än undra över vad det är som gör att Per Wirtén uppenbarligen finner dessa personers närvaro i den publicistiska off entligheten mindre problematisk än Ayaan Hirsi Alis. Varför väljer han att i Expressen gå ut och förklara henne icke önskvärd, alltmedan han som chefredaktör har gett uppdrag åt skribenter med ideologiska kopplingar till antidemokratiska rörelser långt ut på höger- respektive vänsterkanterna? Och varför sluter en rad liberala skribenter upp på Wirténs sida när det gäller att dra upp gränslinjer i den publicistiska off entligheten för vilka åsikter som det är passande att uttrycka, gränslinjer som på högerfl anken går hitom Hirsi Ali men till vänster bortom Pia Laskar.

En konsekvens av den wirténska kartan över vad som är önskvärt och icke-önskvärt är givetvis att det på sikt riskerar att utgöra ett reellt hot mot demokratin, när man såsom extremism underkänner en betydande del av opinionsbildare med liberala, liberalkonservativa och kulturkonservativa idéer, det vill säga människor med åsikter som ideologiskt harmonierar med de flesta svenska riksdagspartier. Alltmedan man som rumsrena betraktar skribenter som har åsikter gemensamt med extremistiska organisationer längst ut på högerrespektive vänsterkanten, organisationer med ideologiska kopplingar till rörelser som i sin tur misstror den västerländska upplysningstraditionen och den representativa demokratin.