I Tours, i hjärtat av Loiredalen, kan vi söka förklaringen till Europas turbulenta politik. Geert Wilders har just vunnit det nederländska valet. Putin-vännen Robert Fico är tillbaka som statsminister i Slovakien. Giorgia Meloni, med sina politiska rötter i Italiens post-fascistiska rörelse, sitter säkert vid makten. Viktor Orbán verkar inte planera för sin avgång.

Valet till Europaparlamentet väntas leda till ytterligare framgångar för nationalister och populister. Alternativ för Tyskland är enligt opinionsmätningarna landets andra största parti och samlar fler väljare än socialdemokraterna och liberalerna tillsammans. I Österrike, som dessutom har nationellt val i år, har Kreml­vännerna i Frihetspartiet nu blivit det största partiet. Och i Belgien, som också ska välja ny regering i juni, leder Vlaams Belang – ett flamländskt separatistiskt parti vars föregångare (Vlaams Blok) förbjöds av en belgisk domstol för 20 år sedan på grund av dess rasism.

Vad är det egentligen som händer? Väljarstödet för dessa politiska rebeller är uppochnervända världen för alla med politisk skolning i efterkrigstidens Europa. Men Charles Grandmaison, en ung tjänsteman i Tours stadsadministration, pekar oss till rätt källor för att förstå utvecklingen – inte minst i hans eget hemland där Emmanuel Macron, en gång det liberala löftet som skulle bryta ryggen på europeisk populism, är alltmer ensam och maktlös i Elyséepalatset.

Europas politiska turbulens, berättar dessa källor, har sitt ursprung i politisk centralisering. Centralmakten har haft en remarkabel tillväxt under flera decennier och skapat ett ”administrativt förmyndarskap”. Nya regleringar, skriver en skarpsinnig observatör, ”har avlöst varandra med en sådan oerhörd hastighet att de aktörer som ska följa regleringarna ofta har svårt att förstå hur de ska efterleva bestämmelserna”. Nya skatter och pålagor införs, men de räcker inte för att täcka de svällande utgifterna. Mer och mer tas på krita. Den underliggande ekonomiska filosofin, i den mån det längre finns en sammanhållande idé, handlar om att bevara makt – till den grad att politiska ledare nu ”föredrar stagnation före konkurrens”.

Politiskt ansvarsutkrävande saknas. Det sägs att vi lever i en tid av polarisering, men eliterna blir snarare mer lika varandra: de klär sig likadant och beter sig på samma sätt. De är alla utbildade på universitet och har nästan samma uppfattningar också. Den politiska färgen på kommissionärer må variera över tid, men inriktningen har ändå varit densamma – ”centralmaktens omnipotens”. Det finns inget tredje stånd av medborgare som kan ställa ledare till svars. Inbilska journalister och tidens hommes de lettres tjusar snarare än granskar makten. Ekonomer vill se ännu mer styrning och kontroll, och bländas av effektiviteten i Kina. Och den individuella friheten? May it rest in peace.

Det är en allvarlig kritik som källorna i Tours ger upphov till. Den är i ärlighetens namn orättvis gentemot Bryssel och ger en otillräcklig förklaring till vår tids politiska förblindelser. Men så handlar den egentligen inte om EU eller vad som försiggår i Europa – i alla fall inte idag. Grandmaison var en ambitiös stadsarkivarie i Tours under 1800-talet. Känner man till hans namn är det för att han assisterade med dokument och källor i Alexis de Tocquevilles magnifika arbete om l’ancien régime och den franska revolutionen, och den efterföljande epoken av barrikadernas politik.

Men Tocqueville, en liberal aristokrat som varit mer omtalad för sin studie av amerikansk demokrati, är en tänkare också för vår tid. För politiken är, bildligt talat, återigen på barrikaderna. Populisterna och nationalisterna är där, liksom anti-rasisterna, rebellmammorna och andra i den illiberala vänstern. Gatorna är också platsen för gula västar och vaccinmotståndare, katalanska separatister och spanska försvarare av konstitutionen. Bönder blockerar torg i Amsterdam och Berlin. Kontinentala fackföreningar tågar igen. Händelser långt ifrån Europa leder till passionerade manifestationer även här. George Floyds död tog tusentals demonstranter till Sergels torg. Falun Gong möter många helgflanörer i stadskärnorna. Runt om Europa skanderas budskap om att göra Israel fritt från judar.

Och så har vi Greta. Hennes skolstrejkande rörelse, Fridays for Future, är en av många bekräftelser på att vi lever i en tid som – likt Tocquevilles epok av barrikader – är romantisk. Jämte nationalismen var dyrkandet av naturen och dess mystik ett av romantikens ledmotiv. Den universella naturen var en organism med en världssjäl. Bildning och upplysning satte däremot den mänskliga naturen i bojor. Stora fabriker var ”satans svarta kranar” och, då som nu, möttes industriell och teknologisk utveckling med apokalyptiska fraser. Det var, som idag, välkommet att ha en massa åsikter om saker och ting, även om man inget begrep. Barn och dårar ansågs ha de mest fria och ädla insikterna. Folkkulturen var ren, högkulturen korrumperad. Den absoluta inåtvändheten, som Hegel betecknande romantiken, var påbjuden princip och praktik: introspektion var koden för att inbjudas till det sanna – för nationer likväl som för människor.

Tocqueville observerade att ett slags teknokratisk centralism frodades parallellt med självidentitetens och passionernas politik. EU är nu inte på samma politiska breddgrad som den gamla regimen eller Robespierres skräckvälde, men Bryssels makt har vuxit snabbt under det senaste kvartseklet. Precis som då har EU utvecklat en aptit på allehanda regleringar – även bestämmelser som ingen begriper hur man ska följa. Fler politiska frågor blir föremål för beslut i Bryssel, inklusive sådana som många trodde att EU inte hade något med att göra. De samlade utgifterna har vuxit oerhört mycket om man inkluderar ”Coronafonden” och stödmekanismerna under eurokrisen. Det är en konstant jakt på nya pålagor – till exempel plastpåseavgiften och nya klimattullar, som föreslagits som ”skatter” att ta rakt in i EU:s kassa. Anspråken är ännu större.

Kritiker till och sympatisörer med denna utveckling har ett gemensamt: deras och andras åsikt spelar egentligen inte någon roll. Centraliseringen av makt har ändrat formen på EU och borde ställa större krav på konstitutionell och demokratisk kontroll. EU har blivit en stat och, likt andra stater, behöver dess makt begränsas och EU:s ledare behöver möta väljarnas dom för att friheten ska kunna bevaras. Men EU har ingen konstitution som markerar gränserna för EU:s inflytande. Fördragen har såklart legal vikt men kan ofta rundas när politiker så vill – särskilt om ny politik leder till ”en allt fastare sammanslutning”. I den mån det finns en konstitutionell kontroll av EU:s expansion utövas den av tyska domstolar.

Den exekutiva armen kombinerar nu politisk och administrativ makt. För tjugo år sedan var kommissionen fortfarande en samling fonctionnaires med huvudsakligen begränsade uppdrag. Idag har den påtaglig politisk makt och blandar den med myndighetsutövning på ett sätt som suddar ut gränserna mellan politik och regelefterlevnad. Kommissionen var tidigare redlig och bemödade sig att noggrant utreda sina förslag. Nu är den ofta slarvig och maskerar undermålig kvalitet med uppskruvad retorik – precis som i Berlin, Paris eller Stockholm. Redan Jean-Claude Juncker beskrev sin kommission som en ”politisk kommission”. Ursula von der Leyen har gjort den rollen ännu större.

Men kommissionen möter inget verkligt ansvarsutkrävande. Valen till Europaparlamentet har liten inverkan på ledare och den förda politiken. Parlamentet har professionaliserats och är en bättre demokratisk institution än tidigare. De europeiska partierna är dessutom mer angelägna att markera skillnader mellan varandra och ge väljare olika alternativ: splittring mellan partierna är nu större än inom dem. Men Europaparlamentet är alltför upptaget av symbolisk ornamentering. Det gäller också hur parlamentets partier ser på valet och den nu etablerade praktiken att föra fram en Spitzenkandidat. Liksom tidigare lär de flesta europeiska partierna utnämna en ledare som också blir deras kandidat till uppdraget som kommissionsordförande. Det är ett uppdrag som parlamentet förvisso behöver godkänna men det bestämmer ju inte vem som nomineras. De som blir partiernas toppkandidater brukar dessutom vara personer som lejonparten av det partiets väljare aldrig kommer att höra namnet på – än mindre känna till.

Följer vi Tocquevilles observation är frånvaron av en konstitution, meningsfulla val och ett gemensamt medborgarideal EU:s stora utmaning – inte framväxten av illiberala partier. När sådan borgerlig liberalism saknas blir makt och politik gradvis monolitisk. Alla delar av en stat usurperas till en allomfattande mission – det ”allt närmare samarbetet” i Europa eller, som i Sverige under efterkrigstiden, det socialdemokratiska projektet. Sådana politiska miljöer leder gradvis också till impotens och ineffektivitet. Fokus är på aktivitet och att bevara position – inte att nå definierade resultat. Ledare, som den franske liberale aristokraten noterade, blir så intima med maktpositionen att de föredrar stagnation före att utsättas för konkurrens.

Dessa observationer kanske kan stämma, menar en del, men vill ändå göra val och Europadebatt till en konflikt mellan ordning och uppror, patricier och plebejer. Europas politiska klimat är febrigt och upproriskt, och valet förväntas ge ännu större makt till partier och rörelser som antas vilja byta politisk regim och störta Europaprojektet. Även mer moderata rebeller fruktas. För Europa har allvarliga utmaningar – krig och klimatkris – och de kräver politisk stabilitet och total uppmärksamhet. Och är inte alla rebeller, oavsett nationalitet, opålitliga i sådana politiskt existentiella frågor?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Rädslan är överdriven. Kristdemokrater, liberaler och socialdemokrater lär i första läget kunna skrapa ihop en majoritet i Europaparlamentet efter valet. Men vi kan också identifiera skillnader – ibland stora – mellan rebellerna som stillar nervositeten. Det finns inte en enhetlig nationalistisk, populistisk eller radikalt konservativ rörelse. En del av rebellerna är pålitliga krafter för att möta Putins offensiv, andra är närmast femtekolonnare. Tycker man att EU bör göra mer för att försvara
Taiwan mot hotet från Kina kommer man hitta fler fränder bland rebellgrupper i parlamentet än i de traditionella partierna. Några av populisterna föreslår vettiga korrektiv till en urspårad energipolitik, andra hävdar att klimatförändringarna bara är en bluff. Precis som i USA vill en del rebeller förbjuda abort. Andra däremot vill släppa lös kommersen med mänskliga organ. I många ekonomiska frågor har Orbán mer gemensamt med Macron än med Wilders.

Exemplet Giorgia Meloni bekräftar också den centrala insikten från källorna i Tours: gamla regimer och rebeller förenas i stödet för politisk centralism. När Meloni vann det italienska valet hösten 2022 förväntade sig många ett uppror mot Bryssel – särskilt i migrationspolitiken. Med Putin-vännen Matteo Salvini som vice premiärminister förmodades Italien byta linje i Rysslandspolitiken. Men hennes regering fogade sig snabbt i idén om ”mer Europa” i migrationspolitiken och har drivit på för ny EU-politik. Italien har under Meloni fortsatt stödja Ukraina, röstat för nya ryska sanktionspaket och erkänt Ukraina som kandidat att bli medlem i EU.

Ombytligheten är egentligen inte förvånande. Nationalister är ju vänner av enhetsstater och brukar gilla makt – särskilt politiska ordningar som inte begränsar politisk makt. När de ­kommer till makt eller är i närhet av den är det snarare förväntat att de lämnar decennier av populistisk kritik av eliter för att istället stödja centralisering som förstärker deras position – också i Europapolitiken. Sverigedemokraterna och Sannfinländarna, till exempel, har väl nu lämnat sitt EU-motstånd. Ja, illiberala ledare som Orbán och Fico protesterar mot EU:s sanktioner mot Ryssland och de tillfällen då EU använder fördragen för att begränsa deras makt. Men de vill också ha en större budget och mer pengar från Bryssel. Spanska Vox och Rassemblement National, Le Pen-familjens parti, skramlar högljutt i EU-frågor men ger support till Bryssels ekonomiska interventionism.

Det är inte EU och dess existentiella hot som är on the ballot i valet till Europaparlamentet. Den gamla regimen och rebellerna har mer gemensamt än de ger sken av. Det ljus som håller på att slockna – det är den liberala idén att all politisk makt behöver mandat. Centraliserad makt kan vara nödvändig, ibland också önskvärd. Men den behöver tydliga begränsningar.