Albert Engström och Artur Lundkvist är två av de många författare som bjöds till Sovjet för att nyansera bilden av landet. Både Engström och Lundkvist var handplockade av Sovjet för uppdraget; båda skrev böcker om sina intryck, och både Engström och Lundkvist var angelägna om att beskriva Sovjetstaten som ett land av optimism och framåtanda. Egendomligt nog satt de båda på samma stol i Svenska Akademien – stol 18. Och båda besökte Ryssland kort före Sovjet­ledarnas död: Lenin dog bara någon månad efter Engströms resa, och Stalin – ungefär ett halvår efter Lundkvists.

Politiskt kan man konstatera att de båda Rysslandsresenärerna befann sig på olika politiska planhalvor. Engström var konservativ; en uttalad motståndare till allmän rösträtt; framförallt var han kritisk mot att ge kvinnor rösträtt. Artur Lundkvist var radikal och är hågkommen som en vänsterintellektuell som engagerade sig för kampen mot kolonialismen och för en svensk ”tredje ståndpunkt” under kalla kriget.

”Det är som att Engström kapitulerar inför artiga samtalspartner inne i Kreml. De poserar snällt inför honom och konverserar ämabelt.”

Man kan konstatera att Lundkvist, generellt sett, var en mycket mer sofistikerad författare än Engström, men att Engströms bok, kanske just därför, känns betydligt mer insiktsfull och intressant än Lundkvists. Engström skildrar det han ser utan mycket baktanke, medan Lundkvist är angelägen om att anpassa skildringen av Ryssland till en skildring av en dröm om ett annat sy­stem. Lundkvist väljer bort allt som inte styrker bilden av en utopi, medan Engström glatt kastar sig ut i Sovjetsystemets bakgårdar och underjord.

Båda författarna har också exakt samma inställning till sin mission: att berätta sanningen om ett land som alla har en åsikt om, men ingen har tillgång till fakta. Och båda lyfter fram hur de varnas inför resan: Engström misstänks för att ha sålt sig åt världsjudendomen; Lundkvist varnas för den mur av mörker, bakom vilken han riskerar försvinna. Båda understryker att de är pionjärer som, trots alla varningar, modigt ger sig av på resa till Ryssland – sanningen måste fram!

Albert Engström kom till Petrograd (som inte förrän året därpå får namnet Leningrad) på hösten 1923 och stannade fram till slutet av november. Han får erbjudande om att åka och titta på den döende Lenin, men avvisar inbjudan. Engström bor på den svenska handels­representationen. När Lenin dött anser sig Sverige kunna erkänna bolsjevikerna som Rysslands lagliga regering men Engström verkar ha full tillgång till de ryska toppledarna: Leo Trotskij sitter modell för honom i Kreml, liksom flera andra Sovjetledare. Engström verkar också ha kunnat drälla omkring i Moskva som det behagat honom, även om han noterar att en förvånansvärt språkkunnig ryss blir hans sällskap på Moskvapromenaderna.

Att det finns fattigdom och social misär i Sovjet, sex år efter revolutionen, är inget konstigt, inte heller att det finns kyrkor och präster överallt, trots en intensiv ateistisk propaganda. Engströms Ryssland är ett land som håller på att hämta sig efter inbördeskrig och svältkatastrofer. Bara två år tidigare har miljontals människor svultit till döds i en av Europas bördigaste jordbruksregioner, men nu har staten infört en ny ekonomisk politik där fri företagsamhet är tillåten. Lenins terror ligger bakom dem; Stalins terror – ännu – framför. Engströms värdar är angelägna om att han ska berätta att Ryssland är normalt, progressivt, på väg uppåt. Kaoset från revolutionen och inbördeskriget är redan historia.

Bland det märkvärdigaste med Engströms bok Moskoviter är i hur stor utsträckning han har haft tillgång till Sovjets högsta ledning, och han tjusas av deras gentlemannaegenskaper, språkkunskaper och manlighet. Engström var färgad av sin tids antisemitism och konstaterar att Trotskij är jude, men det kompenseras av hans ”vitalitet och energi”:

Mannen verkade helt och hållet vital och maskulin. Den sista egenskapen håller jag särskilt på. Intelligens lyser ur hans ögon och – om också hela Europa skulle reagera mot mina ord just nu, kunde jag avläsa godhet i dem.

Engström är angelägen om att skingra alla föreställningar om svält och misär i Ryssland: tågen är mycket mer komfortabla än i Sverige, restaurangerna serverar utsökta rätter och marknaderna är fulla med mat. Sovjetregeringen är engagerad i att arbeta för folkets bästa, men det tar tid att bygga upp landet efter krig, revolution och inbördeskrig; han förstår att ”en revolution ej kan genomföras med sammetstassar”:

Jag är övertygad om att man överdriver, då man tvivlar på högsta ledningens vilja att ställa tillrätta efter den fruktansvärda skakningen, om man måste ha sett dess arbete på nära håll för att förstå vilken börda som vilar på dess axlar. Ty dessa män arbeta med oerhörd intensitet och söka sig fram mellan svårigheterna, som möta dem på alla håll.

Man får alltså helt enkelt konstatera att de pengar som Sovjet kan ha lagt ner på att bjuda in Albert Engström till landet är väl investerade. Det Ryssland han skildrar är ett sårat land, men ett land som leds av entusias­tiska och hängivna ledare, med en äkta känsla för kultur, humanism och anständighet. Det är som att Engström kapitulerar inför artiga samtalspartner inne i Kreml. De poserar snällt inför honom och konverserar ämabelt.

Här kan man infoga att många av dem han möter under sin resa kommer att vara avrättade inom en 15 år. Valerian Osinskij, Sovjetunionens första ambassadör i Sverige, och Edvard Gylling, den finlandssvenska socialdemokraten som blev regeringschef i Sovjetrepubliken Karelen, avrättades 1938. Diplomaterna Dmitrij Florinskij och Lev Chintjuk avrättades 1939, Trotskij mördades 1940. Lenin dog förresten i januari 1924, några veckor efter det att Engström återvänt hem till Grisslehamn.

Engström briljerar sannerligen inte i sin politiska analys av förhållandena i Sovjetunionen 1923, och det är lätt att konstatera att han inte imponeras av de kulturella experiment som präglar Ryssland vid den här tiden – Kandinskijs, Majakovskijs och Tatlins epok. Engström är en mycket konservativ konstnär som kallade Matisses måleri för ett ”hångel med färg”. Och kulturlivet i Moskva får inte mycket varmare lovord:

Jag såg ”Prinsessan Turandot” spelad futuristiskt med futuristiska dekorationer, ett tokstolleri, ovärdigt människor. Och jag såg en pjäs med ett namn som jag glömt, och vars innehåll jag ej förstod, spelad av folk, som ansträngde sig för att abstrahera allt mänskligt. De vindade med ögonen, trippade med fötterna inåt, sökte förvrida ansikten och lemmar till det yttersta; rullade sig, släpade, ville verka lytta och lama, hade lösmanschetter kring benen, kragar kring armarna, ansträngde sig för att vara dårhushjon, vrålade och väste. Jag kunde ej vara kvar, icke på grund av sjösjuka, men jag gick, ty det var tråkigt, tråkigt och dumt.

Däremot finns det andra delar som är oerhört mycket mer intressanta, och dessutom sällan uppmärksammade i andra samtida Rysslandsskildringar: sociala problem, fattigdom, hemlösa barn. Han följer en biltävling – Rysslands första rally – och får uppleva hur bondebefolkningen försöker sabotera tävlingen som för dem representerar Sovjetmakt och nymodigheter.

Engström blir lite uttråkad av alla möten med viktiga herrar, och ger sig ut i det gamla Moskvas värsta slum: Chitrovka. Här visar sig Engström som en lysande reportagetecknare; med snabba, beslutsamma penndrag fångar han slummens invånare:

Vid en halvt sönderfallen tegelmur stötte vi på en hel koloni av män och kvinnor som lågo orörliga under trasor, pappbitar, takplåtar och de mest vidunderliga betäckningar. De tyckte sova, men när vi gingo fram till dem, visade det sig att de voro vakna och nakna, somliga fullkomligt nakna under paltorna. [– – –] Ett trasbylte höjde sig plötsligt som en bubbla ur dyn. Det var en ung kvinna som åtagit sig att omsätta miljardsedlarna. Då såg jag hur de lågo – omslingrande på varandra, sökande värme med ben och armar, huvuden och bålar. Kvinnan hade svårt att komma upp ur trasslet av lemmar. Människorna voro minst dubbelt så många som jag trott från början. De lågo som en hög inälvor [– – –] Och deras sår! Deras bölder! Deras smuts!

Detta var Inferno, Gehenna, Scheol.

Engströms slutsats är att den misär som han bevittnar är ett arv av tidigare missförhållanden, men att de bildade och kloka ledarna i Sovjet arbetar hårt för att skapa en rimligare tillvaro. Han är övertygad om att förnuftet kommer att segra även i Ryssland, och att Sovjet efter Lenins död kommer att slå in på en pragmatisk och sansad politik.

Lenin dör alltså i januari 1924 och efterträds av Josef Stalin, en person som inte alls förekommer i Engströms skildring, och då har han ändå träffat tjogtals av de högst rankade Sovjetfunktionärerna: krigsministern Trotskij, utrikesminister Tjitjerin och flera av landets ledande ekonomer. 1928 inleds femårsplanerna och all privat näringsverksamhet förbjuds. 1932 inleds kollektiviseringen av jordbruket. Miljoner självägande bönder dödas i en välorganiserad svältkampanj i Ukraina. 1935 inleds den stora terrorn som dödar många miljoner.

Engström tror att han besöker ett land med krigets och terrorns fasor bakom sig. I själva verket står Ryssland inför än värre terror, än värre krig och än värre fasor.

Artur Lundkvist reser i ett annat Ryssland. Segermaktens Ryssland våren 1952; ett Ryssland som visat en styrka ingen i väst väntat sig; ett Ryssland med kärnvapen och storslagna industrivisioner. Lundkvists första intryck från Sovjet präglas av hans syn på Stalin:

Inte av en slump har Sovjet-Unionens ledare blivit en symbol för lugnet, tryggheten, den ­kloka besinningen. Vad som betonas är revolutionens bestående ordning under ett oemotståndligt, organiskt framåtskridande.

Även Lundkvists Ryssland har just upplevt svältår och terror. Artur Lundkvist reser runt i Sovjet, från Leningrad till Centralasien tillsammans med sin hustru Maria Wine och avnjuter banketter med uppburna Sovjetförfattare. Medan Lundkvist–Wine åhör högtidstal om folkvänskap och framsteg pågår en rättsprocess som Lundkvist väljer att inte nämna. 15 judiska författare och aktivister stod inför rätta i Moskva, anklagade för spioneri. 14 av de åtalade avrättades. Rättegången var offentlig och omtalades i de ryska medierna, men, som sagt, inget som Lundkvist och Wine valde att kommentera.

Lundkvist hade redan vid den här tiden profilerat sig på temat befrielse från kolonialismen, men då var det alltid frågan om brittisk eller fransk kolonialism. Rysk kolonialism, där­emot, hyllar han oförblommerat i sin skildring av sovjetiska Centralasien. Här är kolonialismen civiliserande:

På gatan, i skuggan av träden, rider en gubbe förbi på en halvsovande åsna. Hans nakna, nästan svarta fötter hänger ner så att de snuddar vid gatan, men han blickar rakt fram som fången i en vision, oändligt oberörd av allt omkring sig. En kvarleva av det gamla Samarkand med dess likgiltiga, ödespräglade orientalism.

Lundkvist fortsätter med att hylla den sovjetiska rovdriften på naturresurser i Centralasien; de ambitiösa planerna på att vända Sibiriens floder; de gigantiska gruvprojekten. ”naturens underkuvande, människans produktiva triumfer”, skriver han.

Lundkvist och Wine reser runt i Ryssland på en noggrant upplagd resrutt; det som kal­las ”The Vodka Circuit”. En rundresa som Sovjet upprättat just för utländska högnivåbesökare. John Steinbeck har åkt ungefär samma runda några år tidigare och skålat med ungefär samma idag bortglömda Sovjetförfattare. Lundkvist har knappast ett ögonblick av tid på egen hand, utan förs runt till kolchoser och mönsterfabriker och hänförs – han lyfter rentav fram kolchossystemet som något Sverige skulle kunna ta efter.

Man kan förresten notera att Lundkvist tröttnar på att hålla reda på vilka författare han möter allt eftersom resan fortgår. Författarmötena vid början av resan innehåller noggranna listor på dem han möter, men när han efter veckor av resande i Sovjet kommer till Centralasien så reduceras hans samtalspartner till ”ett tjugotal usbekiska diktare”.

Artur Lundkvists Vallmor från Taschkent är strängt taget en uppvisning i att resa med ögonen stängda. De enda kritiska synpunkter han framför rör de småborgerliga teaterföreställningar han tvingas bevista överallt: dammiga Tjajkovskijoperor med banala dekorationer:

– Men är egentligen ”Spader Dam” något lämpligt skådespel för folket? Det är ju ett dekadent stycke, som det förvånar mig att ni överhuvudtaget uppför i Sovjet.

– Dekadent, hur så? Det är ju Pusjkin! Tjajkovski!

– Ja, men vad är det vi bevittnar? Kortspels­demoni och undergångsfatalism, som leder till dödsfall genom skrämsel och två självmord! Är det denna falska tragik man vill att Sovjetpubliken ska gripas av? Och för resten är inte salongsdansen där alla herrarna består av utklädda damer tydligt homosexuell?

Lundkvist belönades för boken med en sovjetisk utmärkelse – Lenins fredspris, år 1958, samma år som Boris Pasternak efter en förtalskampanj i Ryssland tvingades tacka nej till Nobelpriset. Flera av Lundkvists böcker gavs ut i ryska översättningar i stora upplagor. I det här sammanhanget är det intressant att notera att Lundkvist knappast någonsin kritiserats för det faktum att han lät sig – och sin sambo – bjudas av Kreml på en frikostig mutresa i syfte att hylla det sovjetiska systemet.

Dagens influerare tar kanske emot gratisprover på schampo eller kläder, men det är svårt att tänka sig att en seriös författare skulle låta Islamiska staten betala för en flera månader lång rundresa för att beskriva rörelsens sociala framgångar.