1 Ingenting har för mig så tydligt illustrerat polariseringen i USA än hur svårt det blivit att prata om många ämnen. Därför loggar jag en augustikväll in på Zoom för att tillsammans med 40 främlingar spridda över landet gå en snabbkurs i konsten att diskutera utan att starta bråk. Så många ville delta att arrangören, Foundation Against Intolerance and Racism (FAIR), direkt fick planera ytterligare träffar. FAIR grundades som motvikt till det identitetsfixerade dogma som svept genom hela samhället och som – i mångfaldens och inkluderingens namn – så ofta stryper alla försök till rationell diskussion.

”Är woke-folket onda?” skriver någon i chatten, halvt på skämt.

”Nej, de tror verkligen på de här idéerna,” svarar någon annan.

Det är på grund av de ”idéerna” som vi sitter här, förvirrade och frustrerade. En gymnasielärare i Boston berättar att många av hans elever är livrädda, rädda att säga fel ord, rädda att göra fel personer arga, rädda att hängas ut som något de inte är.

Sådan tunghäfta plågar inte dem som tror sig hittat lösning­en på alla problem i Amerika. De låter som rektorerna i mitt skoldistrikt stundtals som nyblivna konvertiter när de presen­terar sin vision med ord som kollektiv identitet, restorativ rätt­visa, och marginaliserade grupper. Det oroar mig, skriver jag senare i ett mejl till distriktets ledare, att ni anammat en ideologiskt stöpt världsbild som om det vore fakta. Jag får som väntat inget svar.

Enligt deras medier – CNN, NPR, MSNBC med flera – tillhör ju sådana som jag ett inskränkt eller till och med hatiskt släkte. Varför skulle de lyssna på mig?

Jag brukade klaga på mediernas ständiga haverier, men har på senare tid insett att den här typen av rapportering är kärnan i dess affärsmodell. För att tillfredsställa både kommersiella och institutionella intressen har etablerade medier imiterat konceptet som gjorde Fox och Talk Radio till högerns bibel. Nyanser och komplexitet har fått ge vika till förmån för enkla narrativ som göder allt grövre karikatyrer av den ”andra sidan”, skriver journalisten Matt Taibbi i Hate, Inc. Why Today’s Media Makes Us Despise One Another.

Som för att göra sprickan avgrundsdjup lägger sedan stor­företag och Big Tech handen på vågen. De kan bara veckor före presidentvalet släcka New York Posts Twitterkonto på grund av en kontroversiell artikel om kandidat Bidens son, tysta kritik mot Vita husets covidrestriktioner, avskeda anställda som ställt fel frågor om fel ämnen. Som om vi behövde mer brännved åt paranoia och konspirationsteorier.

Uppförsbacken känns oändlig men här sitter vi ändå och försöker lära oss att diskutera utan att se rött. Lyssna och upprepa vad den andra personen säger, uppmanar kursledaren. Det känns som samtalsterapi, kommenterar någon. Kanske är det vad hela landet behöver.

2 Jag ringer upp en bekant för att ta temperaturen på MAGA-högern (löst definierat som Trumptrogna). Hur känns det egentligen att bli kallad ett ”hot mot nationens själ” av presidenten själv?

”Bidens kommentar är bara ett led i balkaniseringen”, svarar Phil. ”MAGA är nästan uteslutande ett landsbygdsfenomen. Detta är väljare som demokraterna förlorat och som de obehindrat kan demonisera för att mobilisera sina egna kärnväljare.”

Han befinner sig vid en sjö i västra Maine när vi pratas vid.
Det är hit han vill flytta så småningom. Alla moonbats – som han kallar demokraterna – i Massachusetts driver honom till vansinne. Phil är därmed en pusselbit i en trend som under de senaste decennierna delat in landet i små liktänkande enklaver. För hans del skulle flytten gå från en kuststad där Biden fick 72 procent till en håla där 63 procent föredrog Trump.

Sedan Bill Bishop skildrade den utvecklingen i The Big Sort 2008 har uppdelningen förstärkts. Då fick endera presidentkandidaten minst 80 procent av rösterna i 6 procent av länen (counties). I senaste valet hade andelen län med en super landslide ökat till 22 procent.

Isolerade i bubblor får mytbildningen fritt spelrum. De senaste sex åren har andelen som beskriver den andra sidan som oärlig och moraliskt förkastlig ökat markant, enligt Pew. Över 40 procent tror nu det politiska klimatet är så ansträngt att inbördeskrig är somewhat likely inom de närmaste 10 åren.

Svaren till trots har amerikaner mer gemensamt än vad de tror. Stödet för gamla dängor som defund the police ligger nu på under 10 procent. Tillfrågade av Populace vad de vill ha ut av framtiden var de båda lägren överens om nio av femton prioriteringar, inklusive fem som bedömdes som brådskande: tillgång till högkvalitativ sjukvård, trygga bostadsområden, reformering av kriminalvårdssystemet, stöd till medelklassen, och moderniserad infrastruktur.

Samtliga frågor kan hanteras utan väpnad konflikt – oavsett hur många ”klick” som rubriker om det senare kan leverera.

3 Extrem polarisering. Skrupelfria politiker. Nollsummespel. Demonisering av motståndarna. Landsbygds­populism. Infrastruktur i sönderfall. En föraktfull elit. Slöseri med allmänna medel. Etnisk och rasrelaterad splittring. Det såg onekligen inte ljust ut för det amerikanska samhället i slutet av 1800-talet. Men domedagsprofetiorna om den unga nationens misslyckande slog aldrig in.

Istället vände utvecklingen mot högre grad av kommunitarism, fångat av president John F Kennedys bevingade citat, ”Ask not what your country can do for you…”

Det fenomenet – och parallellerna mellan vår polariserade nutid och det sena 1800-talets Gilded Age – analyserar den välkände statsvetaren Robert Putnam i The Upswing. Han menar att vi kan dra en rad lärdomar inte bara från perioden 1900–1960 då sammanhållningen växte utan också den senare delen då splittringen gradvis förvärrades igen i takt med ökad kulturell narcissism och stagnerad social rörlighet (bland mycket annat).

Då som nu menar Putnam att vändningen inte kommer förrän extremerna får allmänheten att nå en brytpunkt och balansen mellan amerikanska etos som tidigare tjänat samhället väl – self-reliance, the ”I”, and helping thy neighbor, the ”we” – återställs.

För mig kom brytpunkten i juni 2020 när jag bevittnade samma politiker som nyss tvingat oss att stanna hemma i 10 veckor för att ”förhindra virusspridning” hylla massdemonstrationer i spåren av mordet på George Floyd. Sedan dess har det inte rått brist på lågvattenmärken, från stormningen av Kapitolium till den intensifierade censuren av demokraternas politiska motståndare. Men det finns hopp. Faktumet att hälften av väljarna nu säger de är oberoende kan förhoppningsvis vara tecken på att pendeln börjat svänga.

4 Charlie Crist, Demokraternas utmanare till Floridas guvernör Ron DeSantis, sa i somras att de med ”hat i hjärtat” kan rösta på hans motståndare. DeSantis, i sin tur, har anspelat på ett bibelcitat om djävulen för att beskriva ”vänsterns komplotter.”

Med den nivån på käbblet är jag inte ensam om att leta alternativ. Med 62% är stödet för behovet av ett tredje parti större än någonsin, enligt Gallup. Andrew Yang, tidigare presidentkandidat för demokraterna som var den enda som anslog en optimistisk ton under primärvalet 2020, har nu startat Forward Party, tillsammans med New Jerseys före detta guvernör, republikanen Christine Scott Whitman. Men för att Yang och andra partier ska ha en legitim chans måste valprocessen reformeras.

Statsvetaren Lee Drutman har fått stor uppmärksamhet för sitt förslag att skapa ett flerpartisystem genom att bland annat slå ihop små valdistrikt och låta inte bara en utan flera kandidater representera regionen i proportion till antalet röster. Samtidigt skulle antalet kongressledamöter utökas till 700 och så kal­lad ranked choice voting avgöra Senatens vinnare.

Ranked choice har som bekant redan införts i Maine och Alaska och används även i lokala val i bland annat New York City och San Francisco. Tanken är att gynna kandidater med bredare stöd och motverka negativt kampanjande men kritiker påpekar att så inte skett i till exempel Australien där systemet är väl etablerat.

Även om tanken på ett flerpartisystem för min del kan kännas befriande förefaller det osannolikt att kongressen skulle skriva om lagarna till förmån för något i stil med Drutmans plan. Att fler partier skulle var lösningen på Amerikas tilltagande auktoritära strömningar motsägs dessutom av läget i andra demokratier som redan använder alla byggklossar som reformatörer i USA nu efterlyser. Liksom i Europa bottnar motsättningarna i annat än det politiska systemet.

5 Social samhörighet går enligt många mått hand i hand med medborgerligt engagemang. För den franska aristokraten Alexis de Tocqueville var det just kombinationen av individualism och kollektiv aktion för att lösa problem och hjälpa andra som utmärkte det unga amerikanska samhället.

Sedan 1960-talet har dock engagemanget i traditionella civila organisationer visat en nedåtgående trend vilket ses som en anledning till den ökande fragmenteringen. Likväl har jag svårt se situationen som alltigenom dyster. En av fyra amerikaner – eller 63 miljoner vuxna – lägger varje år i genomsnitt 52 timmar var på frivillighetsarbete. Enligt en undersökning bidrar mer än hälften av unga mellan 12 och 19 år med sin tid till att hjälpa andra. Amerikaner skänker också mer pengar till välgörenhet än tidigare.

Gårdagens organisationer har ersatts av nya sätt att engagera sig. Vem kunde på 1960-talet drömma om att kunna kommunicera virtuellt med 40 främlingar? FAIR växer nu snabbt, drivet av volontärer som vill bryta landets destruktiva spiral. Vi loggar ut med förhoppningen att snart ses igen.