I Europa, och inte minst Sverige, är den stora landmassan i mitten av den euroasiatiska kontinenten föga uppmärksammad. ”Stan-länderna”, som de ofta kallas, upplevs ofta som svaga, korrupta och auktoritära stater. Säkerhetspolitiskt pratar man ofta om dem som objekt för stormakters intressen. En populär tankebild kring regionen är ”det stora spelet”, en term som ursprungligen användes för artonhundratalets rivalitet mellan Tsarryssland och brittiska Indien – eller i en nyare­ variant ”det stora schackbrädet”, i den amerikanske tänkaren Zbigniew Brzezinskis tappning. Dessa begrepp har gemensamt att de berövar de centralasiatiska länderna aktörskap. De är ju inte spelare utan pjäserna på schackbrädet.

Detta kan möjligen ha varit befogat när Brzezinski skrev boken The Grand Chessboard i mitten av 1990-talet. Trettio år senare är det inte längre fallet. Länderna har tydligt visat sin förmåga att agera för att ta vara på sina intressen och har dragit till sig allt större uppmärksamhet från stormakter. De besöks flitigt av kinesiska och ryska ledare men också av statschefer från Turkiet, Indien, Japan och Sydkorea. De centralasiatiska staterna har nu separata dialogmekanismer där de gemensamt träffar dessa länder samt EU och USA. Dialogernas nivå har höjts på senare tid: EU:s ordförande Charles Michel har rest till Centralasien de två senaste åren, och president Biden träffade dess fem presidenter i september 2023.

”Alla länder i regionen har utmärkta relationer med Israel. Judar känner sig säkrare i Baku eller Buchara än de gör i Malmö.”

Varför är då Centralasien viktigt för Europa? Ett svar är att är att det är högst relevant för flera av de stora säkerhetspolitiska utmaningar vi står inför, inte minst de hot som påverkar både Centralasien och Europa. Två är särskilt framträdande: hotet från den radikala islamistiska ideologin, samt hotet från revanschistiska stormakter, främst Ryssland.

De centralasiatiska staterna har spelat en viktig roll för att bromsa den radikala islamismens expansion under de senaste årtiondena. Detta var inte uppenbart, eftersom de drog till sig stort intresse från diverse islamister när länderna blev självständiga 1991. Då hade de förtryckts av Sovjetunionen i 70 år. Det gjorde dem paradoxalt mer, inte mindre sårbara, för radikala utländs­ka religiösa krafter, eftersom den inhemska religiösa traditionen hade försvagats drastiskt.

Historiskt sett tillhör de centralasiatiska folken den mest moderata traditionen inom islam. Av de fyra rättsskolorna inom sunniislam är den hanafitiska, som dominerar i Centralasien liksom i Turkiet och på Balkan, den som lämnar mest utrymme till anpassning av religiösa normer till samtidens villkor – i synnerhet i jämförelse med de hårdare, bokstavstrogna shafiitiska och hanbalitiska skolorna som dominerar i arabvärlden.

Därtill har den religiösa traditionen djupa rötter. Av de två stora teologiska inriktningarna inom sunniislam är den mest moderata, som startades av Imam al-Maturidi på niohundratalet, inhemsk till Centralasien – Maturidis mausoelum ligger i Samarkand, ett stenkast från de stora monumenten från Timur Lenks tid. Skillnaden mot de striktare religiösa lärorna som dominerar i arabvärlden är fundamental. Maturidis teologi erkänner människans förnuft, och dess förmåga att skilja rätt från fel även utan gudomlig vägledning. De läror som dominerar i arabvärlden förkastar denna respekt för det mänskliga förnuftet och säger, något förenklat, ”läs texten och följ instruktionerna”. Denna senare föreställningsvärld har visat sig vara en grogrund för extremism.

När kommunismen föll och människor återupptäckte religionen blev det en huggsexa. Grupperingar från arabvärlden, Pakistan och Turkiet sökte sig till Centralasien för att just deras version av islam skulle dominera. Konsekvenserna blev tydliga när islamistiska våldsbejakande grupper uppstod i östra Uzbekistan och under inbördeskriget i Tadzjikistan, samtidigt som talibanväldet uppstod i grannlandet Afghanistan.

Centralasiatiska ledare stod då inför ett val. Hur skulle de hantera politiseringen av religion? Skulle de försöka begränsa den, eller göra eftergifter till islamister liksom nästan alla stater i den muslimska världen gjort? De valde självfallet att avskaffa den sovjetiska ateismen, men de bibehöll och försvarade den sekulära staten. Ingen annanstans i den muslimska världen har en grupp stater gemensamt vägrat att släppa in religion i politiken och sagt ”nej” till religiös påverkan på utbildningssystem, lagar, domstolsväsende med mera. Detta var särskilt anmärkningsvärt med tanke på att det tidigare sekulära Turkiet gjorde tvärtom under Erdoğan.

Radikala extremister gör sig därför inte besvär i Centralasien. Länderna har stått starka mot islamismens härjningar som ödelagt stora delar av Mellanöstern, Afghanistan, Pakistan med mera. Naturligtvis bör poängteras att de inte alltid har bekämpat islamismen med de metoder vi själva skulle förespråka i väst. Från Sovjettiden har tendensen att använda säkerhetstjänster mot de flesta utmaningar överlevt, vilket betyder att de ofta använt repressiva metoder. Detta har gjort att även ofarliga religiösa grupper, inklusive kristna missionärer, har hamnat i kläm. Men på senare år har flera länder försökt gå över till en mer positiv sekularism, såsom Uzbeki­stans koncept om att uppmärksamma vad de kallar ”upplyst islam”.

Varken kvinnor eller religiösa minoriteter i regionen – eller de som helt enkelt vill leva utan religiösa diktat – har behövt oroa sig för det islamistiska förtrycket som finns i stora delar av den muslimska världen – och även i våra förorter. Alla länder i regionen har utmärkta relationer med Israel. Judar känner sig säkrare i Baku eller Buchara än de gör i Malmö.

Detta kunde knappast ha tagits för givet när Sovjetunionen föll. Med tanke på utvecklingen i stora delar av den muslimska världen hade det inte varit förvånande om politisk islam hade stärkt sin ställning i Centralasien. En sådan utveckling hade kunnat bidra till att regionen kom att se ut som Afghanistan, Irak eller Syrien, eller i värsta fall islamistiska diktaturer som Iran eller Sudan. Så blev inte fallet. Tvärtom består regionen av stater som fortsatt har bibehållit den koppling till Europa som utvecklades via den tsarryska koloniseringen på 1800-talet, och i något förvrängd form under Sovjettiden. Även om statsskicket förblivit auktoritärt har Uzbekistan, Kazakstan och Azerbajdzjan påbörjat ett reformarbete som syftar till att modernisera relationen mellan stat och samhälle.

Vid sidan av den radikala islamistiska extremismen är den andra stora utmaningen vi står inför revanschistiska stormakter, i synnerhet Ryssland. I Europa påverkas vi av ett aggressivt ryskt beteende som började långt före invasionen av Ukraina – tänk kriget i Georgien 2008 – och sannolikt kommer att pågå länge till. På ett bredare plan ser vi uppkomsten av en allians av revanschistiska stormakter – en tydlig allians mellan Ryssland och Iran, ett nära partnerskap mellan Ryssland och Kina samt ett ökande trilateralt samarbete dem emellan, exempelvis genom gemensamma militärövningar.

Dessa stater försöker skapa en alternativ världsordning där makt går före rätt, som är byggd på repression och kontroll – internt naturligtvis, men även i utrikespolitiken där de förutsätter att mindre stater lyder de större makternas instruktioner. Detta vore en världsordning där mindre stater rättar sig i ledet och gör som de stora säger, i linje med vad Rysslands dåvarande president Dmitrij Medvedev föreslog för västmakterna efter Georgienkriget 2008. De centralasiatiska staterna vill till varje pris undvika att hamna i en sådan sits och söker därför att balansera stormaktsdominansen genom relationer med andra makter.

För att dra analysen till sin ytterlighet är följande vad som står på spel. Om Ryssland och/eller Kina får kontroll över Centralasien skulle den rysk-kinesisk-­iranska­ axeln – låt oss kalla dem de nya axelmakterna – få kontroll över hela landmassan från Stilla havet i öst till Medelhavet i väst, genom Centralasien, södra Kaukasien, och vidare genom Irans intressesfär i Irak och Syrien. Om detta skulle hända blir nästa fråga: Vad gör då regionala makter som står och väger i relationen mellan väst och de revanschistiska stormakterna? Länder som Turkiet och Indien försöker idag balansera sina relationer, och bibehåller sina kopplingar till västmakterna. Men om de nya axelmakterna får kontroll över hjärtat i den euroasiatiska kontinenten skulle risken vara överhängande att sådana makter bestämmer sig för att gå med den starkare axeln och inte det svagare väst.

Följdfrågan blir då: Vad har mindre länder i Centralasien för chans att stå emot stormakter som Kina och Ryssland? ­Detta återknyter till frågan om det stora schackbrädet, ländernas aktörskap och inte minst samarbetet dem emellan.

Centralasiens länder är inlandsstater som saknar direkt tillgång till världshaven och därmed världsmarknaden. Länge hade de förhoppningar att kunna öppna handelsvägar söderut genom Afghanistan. Den drömmen gick i kras med den kaotiska amerikanska reträtten 2021. I praktiken är därför den enda rutten som inte kontrolleras av Ryssland eller Kina den som går genom Kaspiska havet, Azerbajdzjan och Georgien till Turkiet och Europa.

I en sådan situation är det uppenbart att länderna var för sig inte har någon chans att hävda sig mot Ryssland och Kina. Tillsammans, däremot – det är en annan sak. För under senare år är det mycket tydligt att flera av dem har visat att de själva är spelare och inte pjäser på det stora schackbrädet.

Självfallet är flera av regionens länder små och svaga, och är fortsatt sårbara för externa påtryckningar. Kirgizistan och Tadzjikistan samt Armenien och Georgien faller i den kategorin. Samtidigt har tre stater utvecklats till vad man kan kalla ”mellanmakter” – från engelskans middle power – med vilket menas stater som har förmåga att fatta egna beslut, påverka sin omgivning, agera gemensamt, utmana stormakternas ambitioner och spela ut dem mot varandra. Dessa tre är Kazakstan, Uzbekistan och Azerbajdzjan – de tre största länderna räknat i befolkning, som dessutom har tillgång till betydande naturresurser som tillåtit dem att uppnå ekonomisk makt. Azerbajdzjan ligger strikt räknat inte i Centralasien, men eftersom landet gränsar till både Iran och Ryssland utgör det en helt oundgänglig geografisk bro mellan Centralasien och Europa.

De tre staterna har byggt upp fungerande statsbildningar, har starka ekonomier tack vare sina naturresurser och relativt starka militära styrkor. De är politiskt stabila och har under de senaste åtta-nio åren investerat tid och pengar i betydande politiska och ekonomiska reformer. Reformerna bör inte missförstås som någon form av demokratiseringsprocess, i alla fall inte ännu. Men de är ett resultat av att ländernas ledare försöker förekomma de typer av proteströrelser som ledde till revolutioner i länder som Georgien och Ukraina, eller i arabvärlden 2011. Reformerna syftar alltså inte till att göra länderna mer demokratiska, men de syftar definitivt till att göra dem mer välfungerande och mindre korrupta, vilket stärker ledarnas legitimitet hos befolkningen. I Kazakstan ser vi dessutom begränsade ambitioner att öppna upp det politiska samtalet. Med andra ord blir länderna mer mottagliga för samhällets påtryckningar, vilket på sikt är ett steg mot mer inkluderande politiska system.

De tre ”mellanmakterna” utvecklar sitt oberoende från stormakterna genom en utrikespolitik baserad på ”multivektorsprincipen.” Detta koncept, som Kazakstan först utarbetade, baserades på att balansera beroendet av Ryssland genom starka positiva relationer till både Kina och väst, och sedermera även mindre makter som Japan, Indien och Turkiet.

Förutom att söka samarbeta med externa makter har länderna även utvecklat allt starkare samarbete och koordination med varandra. Sedan 2018 har de fem presidenterna träffats regelbundet för att koordinera sin utrikespolitik och förenkla handel och interaktion länderna emellan. De arbetar för att på sikt utveckla samarbetsformer likt Nordiska rådet eller Asean. Sedan Rysslands invasion av Ukraina kan man därtill skönja en förändring i mellanmakternas samarbete: de har nu även ökat samarbetet inom försvar och försvarsindustri, ofta även i samarbete med Natolandet Turkiet.

Kontentan av situationen i Centralasien är att dess framtid påverkar hela världspolitiken. Om revanschistiska stormakter får kontroll över länderna försvagar det västvärlden. Om de misslyckas försvagas istället Ryssland, Kina och Iran. Och eftersom regionens stater på ett mer dynamiskt sätt än någonsin samarbetar med varandra och söker relationer till yttre krafter är de rent geopolitiskt naturliga allierade till västmakterna, eftersom de vill bevara sitt självbestämmande – något som även ligger i västmakternas intresse.

Frågan ställs dock ofta om det är lämpligt att utöka samarbetet med dessa auktoritära stater. I Sverige har de ofta utpekats som korrupta och på alla sätt problematiska – inte minst sedan tiden när nyhetsflödet var fullt av politiskt motiverade drev gentemot Teliasoneras verksamhet i Eu­rasien, drev som ganska tydligt orkestrerades av aktörer som sökte ta över bolagets lukrativa tillgångar i dessa länder.

Svaret är ett entydigt ja. Det ligger i Europas intresse att utveckla relationerna till dessa länder, med ett fokus på de mellanmakter som är tongivande för regionen. En sådan relation ligger även i befolkningarnas intresse och gynnar inte enbart regimerna.

Noteras kan också att västvärldens normativt baserade utrikespolitik gentemot regionen inte varit särskilt framgångsrik. Under många år försökte USA och EU påverka länderna genom att fokusera på att kritisera deras interna angelägenheter, och begränsa samarbete i andra områden, såsom det säkerhetspolitiska. Detta skedde samtidigt som väst uppmuntrade till protester som kullkastade auktoritära stater i arabvärlden, med kaos och inbördeskrig som följd. Detta ledde till ökad misstänksamhet mot västliga intentioner, och skapade motstånd mot den kritik och krav som kom från väst. Västmakternas ekonomiska stöd till länderna är så litet att det inte är en faktor att räkna med, och tendensen att föreläsa för ländernas ledare har bara skapat irritation utan att bidra konkret till att förbättra något.

Under senare år har dock USA och EU engagerat sig mer konstruktivt i reformprocesserna, vilket varit mer lyckosamt. Om man på allvar vill förbättra situationen är den framkomliga vägen inte att kräva omedelbar demokratisering, vilket är orealistiskt givet hur utsatta länderna är för ryska och kinesiska påtryckningar – och att Mos­kva och Peking lärt sig påverka demokratiska sy­stem inifrån. Istället bör man samarbeta med reformvänliga krafter i frågor som är mind­re politiskt känsliga, såsom korruptionsbekämpning och förbättring av MR-situationen, exempelvis polisstyrkors behandling av befolkningen eller situationen i fängelser. På sikt kommer denna typ av reformer att skapa förutsättningar för långsiktig demokratisering, som bara kan vara framgångsrik om den drivs av interna krafter snarare än påbjuds utifrån.

Framöver kommer vi att behöva tänka mer strategiskt kring vilka Sveriges och Europas intressen är i olika världsregioner, och hur vi kan främja dessa. I Centralasien är det tydligt att våra intressen ligger i att utveckla relationerna till regionens mellanmakter, för att hjälpa dem att motverka både radikala ideologier och revanschistiska stormakter.