I Finland – med sin 1 300 kilometer långa gräns mot Ryssland, ett starkt försvar som det aldrig har varit på tal om att nedrusta ens i de lugnaste av tider, och med två krig mot grannen i bagaget – tog president Niinistö raskt flyget till den amerikanska huvudstaden. Som den kloke statsman han är förstod Niinistö att ett möte med den amerikanske presidentkollegan borde stå allra högst på att-göra-listan när Putin startat krig mot ett likaledes allianslöst land i grannskapet.  Väl där hade han och Biden vänligheten att även slå en signal till den svenska statsministern som var kvar hemma i sin huvudstad.

Någon ansökan om finländskt Nato-medlemskap hade Niinistö dock inte med sig i fickan på sin USA-resa, som det spekulerats om. Det är ju inte heller väntat; finländare har inte för vana att rusa iväg hals över huvud. Men den som följt finländsk politik längre tillbaka än de senaste veckorna – några sådana finns det säkert – kanske drar sig till minnes att Sauli Niinistö var uttalad Nato-förespråkare under åren som partiledare för Moderaternas systerparti Samlingspartiet, Kokoomus, på 1990-talet (1994-2001).

När han första gången ställde upp som kandidat i presidentvalet 2006 höll Nato-vännerna både i Finland och Sverige därför kollektivt sina tummar för en seger. Men det hade vi inte mycket för. I andra valomgången förlorade Niinistö snöpligt med liten marginal till sittande presidenten, S-politikern Tarja Halonen, som hade slagit igen dörren till Nato med ett brak redan första gången som hon valdes år 2000.

Hennes partivänner förhåller sig i dag betydligt mer förutsättningslöst till frågan. Liksom övriga partier i Finland är de i full färd med att fundera och analysera konsekvenserna för finländsk politik av den ryska invasionen med, som man säger, ”öppna ögon”. Redan några dagar efter att Putins anfall på Ukraina inleddes kom rykten i kvällstidningen Iltalehti om en omsvängning i det finländska socialdemokratiska partiet till förmån för medlemskap i Nato.

I opinionsmätningar har det folkliga stödet i Finland för att överge den långvariga allianslösheten till förmån för Nato rusat i vädret, med i skrivande stund 62 procent som är för medlemskap. Bland socialdemokrater uppges talet vara 51 procent, att jämföra med runt 38 procent hos partivännerna på andra sidan Bottenviken, enligt Sifomätningar en vecka in i kriget. Nu har flera tunga socialdemokrater öppnat för finländskt Nato-medlemskap, inklusive förre statsministern Antti Rinne, som förklarat på Twitter att om landets säkerhet kräver ett medlemskap i Nato ”borde vi gå med”.

Under tiden agerar Magdalena Andersson som svenska socialdemokrater plägar mest, med inte landets utan partiets ständigt bästa för ögonen. Svenska S är splittrat i frågan vilket får de klassiska reflexerna att slå till direkt. För visst har det hörts en del S-röster som öppnar Natodörren på glänt: vänsterideologen Daniel Suhonen är en sådan, Daniel Färm en annan, försvarsvännen Jan Nygren en tredje. Men på tidningarnas debattsidor har partiets dinosaurier gjort storstilad comeback, bombastiskt anförda av Pierre Schori och med inte oväntad uppbackning av Sven Hirdman, den forne ambassadören som uppenbarligen lämnade kvar sitt hjärta i Moskva efter posteringen i den ryska huvudstaden.

Magdalena Anderssons numera famösa uttalande om att svenskt Nato-medlemskap skulle verka ”ytterligare destabiliserande” gick blixtsnabbt världen runt och möttes med lättförståelig förundran i Finland. Putin kunde ju knappast ha sagt det bättre själv.

”Ett icke-beslut är också ett beslut med sina egna konsekvenser”, noterade hennes finländska kollega, Sanna Marin, även hon S-märkt. ”Det har inte så stor inverkan på våra tankegångar, men det är bra att veta”, kommenterade Sauli Niinistö stillsamt den svenska statsministerns uttalande. Den ene värnar sitt lands säkerhet, den andra sätter partiets bästa främst. Allt är med andra ord precis som det brukar.

*

Ann-Sofie Dahls bok, NATO. Historien om en försvarsallians i förändring utkommer inom kort i ny och uppdaterad upplaga på Historiska Medias förlag.

Publicerad: 17 mars 2022