För 35 år sedan knöts han som senior fellow till Hoover Institution vid Stanforduniversitetet, och inget tyder på att den strida strömmen av bokmanus och artiklar från honom är i färd med att sina. Sowell disputerade i nationalekonomi men det är för snävt att kalla honom ekonom. Han är samhällsvetare och humanist, skyr inte filosofin och ger sig i kast med vitt skilda ämnen.

Vill man till exempel fördjupa sin förståelse av dagens svenska debatt finns det få bättre böcker att läsa än Sowells 28 år gamla A Conflict of Visions. Där resonerar han om hur vissa människor ständigt tenderar att hamna i motsatta åsiktsläger, trots att frågorna som diskuteras inte tycks ha speciellt mycket med varandra att göra. Gillar man ett starkt försvar brukar man också vara för stränga straff och tidiga betyg i skolan, medan det är mycket vanligare att hitta fängelseskeptiker och betygsmotståndare i pacifistiska kretsar. Sowell talar förstås inte om bindande lagar utan undantag, men om ett mönster.

Förklaringen, menar han, ligger i skilda föreställningar om hur världen är beskaffad och hur orsak och verkan hänger ihop; han talar om motsatta ”visioner”. Hans ena idealtyp är ”den obegränsade visionen”, som är övertygad om att människor är goda av naturen och samhällen kan blomma ut till perfektion bara de befrias från inskränkta vanor och traditioner. Mot denna står ”den begränsade visionen”, som betonar ofullkomligheten hos individer och samhällen, som anser att människor snarare agerar utifrån belöningar och sanktioner än allmän välvilja och som tror mer på det handfasta och genomförbara än det grandiosa.

För dem som hör hemma i den obegränsade versionen står det ädla uppsåtet i centrum, för dem i den begränsade versionen handlar det om de praktiska följderna. Ska man hitta personer som kan knytas till de bägge alternativen kan man för den begränsade visionens del tala om konservativa som Burke, liberaler som Hayek och socialdemokrater av den reformistiska skolan.

Inom den obegränsade visionen finns radikaler av många slag: från principfasta liberaler som Condorcet och den Thomas Paine som grälade med Burke och skrev Rights of Man till de svenska 1960- och 70-talens socialingenjörer. Vad gäller medlen hade de olika uppfattning, men oavsett om de förordade laissez-faire eller politisk detaljstyrning var de övertygade om att människans ärliga avsikter skulle skapa lyckoriken så fort de inte längre tyngdes av historiens bråte och vardagens slappa kompromisser. Marknadsliberalerna trodde att de befriade individernas inneboende godhet skulle ordna skivan, socialingenjörerna trodde på upplysta styresmän i det allmännas tjänst. Ingendera har haft mycket till övers för ”begränsade” liberaler, konservativa och socialdemokrater som talat om att väga intressen och värden mot varandra, finna balans och kompromisser och erkänna att människans egennytta är en lika stark kraft att ta hänsyn till som hennes generositet.

Om man nu tror att människan inte bara är god utan också oändligt kapabel att forma samhället till det bästa, blir det, som Sowell skriver, ”antingen en intellektuell gåta eller ett moraliskt haveri”, att det finns personer som inte tycker likadant som man själv: ”Anklagelser om ond tro, gemenhet eller andra moraliska och intellektuella brister har varit mycket vanligare i den obegränsade visionens kritik av den begränsade visionen än vice versa.”

Detta för oss till Sverige 2015, där konfliktlinjen idealism-realism, som har påfallande likheter med obegränsat-begränsat, har seglat upp som den mest komplicerade och relevanta. Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg har påpekat det i flera skarpa artiklar. Höger-vänsterdimensionen spelar fortfarande störst roll för våra partival med dimensionen tradition-alternativ som allt viktigare konkurrent, men motsatsen idealism-realism skär numera rakt genom de stora partierna, och idealismens tvärsäkerhet och självrättfärdighet har ett ständigt övertag i vår hårt skruvade mediemiljö. ”Den som kommer dragande med budgetar och andra begränsande perspektiv får genast höra att hen ’ställer grupp mot grupp’ och saknar känsla för människovärdet”, noterar Dahlberg.

De som faktiskt ägnar sig åt vad jag menar är en av folkstyrets mest fundamentala uppgifter – att skapa balans mellan ideella värden och praktiska hänsynstaganden – har förtvivlat svårt att komma till tals och föra ett vuxet samtal med medborgarna. Här kan man verkligen tala om en kris för politiken. Thomas Sowell löser den inte åt oss, men han gör det lättare att urskilja vad som har hänt.