”MIKE MOORE SOM president handlar mer om oss än om honom.” Repliken yttras tio minuter in i filmen Maktens män och fälls av den skicklige spinndoktorn Stephen Meyers. Han avslöjar därmed att han har drabbats av politikens kanske värsta åkomma: idealismen.

Dock inte blind sådan. ”Jag är inte naiv”, försäkrar han. ”Jag har arbetat med fler kampanjer än de flesta under 40. Och jag säger: This is the one!”

Det krävs ingen doktorsgrad i kärnfysik för att förstå vad som sedan kommer att ske. Sex, svek och intriger krossar fullständigt Stephens illusioner, om än inte hans karriär. Tvärtom, den gynnas. I valet mellan makt och inre värdighet visar det sig att han drar samma slutsats som alla andra.

Filmen, som presenterades för den svenska biopubliken kring årsskiftet, är gedigen men knappast nyskapande när det handlar om politiska ”bakom kulisserna- filmer”. Mer ovanligt är det perspektiv som bjuds i Margin Call, ett lika välgjort som stjärnspäckat drama om det sista ödesdigra dygnet på en investmentbank innan finanskrisen bryter ut. Den gick på biograferna under våren. Att se båda filmerna i ett svep erbjuder en studie av kapitalism, av politik – och av oss själva.

Presidentkandidaten Mike Moore, spelad av George Clooney, är inte svart, men av det vi får veta om honom är det uppenbart att vi ska associera till Barack Obama. Att Jeremy Irons rollfigur heter John Tuld gör att blinkningen till Lehman Brothers vd Richard Fuld är allt annat än diskret. Båda filmerna är fiktiva, men likt goda romaner vill filmerna spegla en verklighet utan att göra anspråk på att vara based on a true story.

I Margin Call visar det sig krävas just en doktorsgrad i fysik för att förstå de komplicerade matematiska modeller som ligger till grund för investmentbankens investeringsstrategi. Analytikern Peter Sullivan har en sådan bakgrund, och när han väl knäckt ekvationen inser alla chefer snabbt vilken katastrof som väntar runt hörnet. Rädde sig den som kan? ”Om du är först ut genom dörren kallas det inte panik”, konstaterar John Tuld och strategin är därför lika enkel som till synes oundviklig. Sälj skräpet till alla andra, även om det kostar dig din karriär och din värdighet. Något annat sätt finns inte att rädda din och firmans förmögenhet.

EN STYRKA HOS båda filmerna är att de undviker att lägga skulden för förfallet på enskilda individers ondska, även om det är svårt att se försonande drag hos finansmannen John Tuld. Presidentkandidaten Mike Moore suckar när han inser att kampanjen fått honom att både sälja löften till fackföreningarna och nedlåta sig till smutskastningskampanjer i tv – men att låta ”FN-hataren Thompson” bli utrikesminister, ”där säger jag nej”.

Istället hamnar respektive systems inneboende logik i centrum. Drivkrafterna hos individerna må skilja sig åt – i politiken är det makten som lockar, i finansvärlden pengarna – men resultatet är detsamma. Den får inte skörda som vägrar smutsa ner händerna. Vad är det om inte bokstavligt bondförnuft?

Ingen skulle göra misstaget att betrakta finanshajar som egentliga idealister, vilket avslöjas redan av ordet finanshajar. I recensioner av Margin Call går det således att läsa formuleringar som att filmen ”visar den nakna kapitalismen”, ”girigheten”, ”bankernas sociopatiska agerande”. Cynismen och avståndstagandet är tydligt.

Samma förhållningssätt verkar inte finnas när politiken betraktas. Recensenterna finner visserligen skildringarna av det smutsiga politiska spelet trovärdiga, men missar inte ett tillfälle att påpeka att filmen utspelar sig i USA. Den utmärkte Fredrik Sahlin i SVT får tjäna som exempel:

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Åtminstone sedan Alla kungens män 1949 har inifrån-skildringarna av politiskt arbete, i synnerhet i USA, varit indignationsdramer. Politiker har avslöjats som skrymtare. Trots det har amerikanska manusförfattare, producenter och regissörer genom alla decennier lyckas behålla sin barnatro. Varenda gång de tittar in bakom de där kulisserna blir de lika upprörda när de upptäcker att senatorer och presidentkandidater kan vara hänsynslösa och ljuga och mörklägga.

Genom att placera symtomen i USA kan svensken möjligen behålla sin egen barnatro på politikens möjligheter, den barnatro som har gjort orden in Sweden we have a system bevingade. Och nog märks samma brutala besvikelse här hemma, oavsett om det handlar om brutna FRA-löften eller förvåning över att de vapen vi tillverkar i neutralitetens namn har sålts till skurkstater ända sedan Palmes tid.

Är lärdomen att endast cynism räddar oss från besvikelser? Möjligen. En rimligare tolkning är dock att både marknader och politik förtjänar att betraktas med sund skepsis, och att ideal är viktiga medan idealism är riskfyllt.