Det nya politiska landskapet väcker frågor om partiernas ideologiska grund. Den senaste mandatperioden har inneburit den borgerliga alliansens upplösning, socialdemokratiska och liberala överenskommelser, en förment konservativ våg och ett liberalkonservativt samarbete i vardande. Frågan om hur ideologierna förhåller sig till varandra blir intressant i ljuset av detta.

I samband med att Anna Kinberg Batra avgick 2017 förkunnade många att liberalismen och konservatismen är oförenliga. Till exempel skrev den liberale författaren Johan Norberg att Moderaterna slets sönder eftersom man hade haft ambitionen att vara ett samlingsparti för både liberaler som Lars Johan Hierta och konservativa som August von Hartmansdorff: ”De fick efter en tid nämligen en gemensam fiende i socialismen, som likt liberalismen ville modernisera landet men med konservativa medel – ’statsförmynderskap’. I kampen mot det Aftonbladet kallade ’stöld som statsmaxim’ kunde liberaler och konservativa finna varandra. När socialismen föll på eget grepp började det arrangerade äktenskapet mellan liberaler och konservativa kännas poänglöst och kvävande.” Detta är emellertid inte en självklar slutsats.

Historiskt har den gemensamma fienden inte sällan saknats. I slutet av sitt klassiska verk Reflektioner om franska revolutionen (1790, svensk översättning av Carl G Holm 1982) skriver konservativismens lärofader Edmund Burke ändå att han är ”en person vars offentliga bemödanden nästan helt varit en kamp för andras frihet […] i vars bröst ingen bestående vrede eller lidelse någonsin har antänts utom av vad han ansett vara ett tyranni”.

I sin avhandling Folkhemskapitalismen. Högerns programutveckling under efterkrigstiden (1992) konstaterar Stig-Björn Ljunggren: ”I Sverige finner vi ’konservatism’ i bruk i mitten av 1800-talet och den finns belagd i mitten av förra seklet då Aftonbladet påstod att ’den sanna liberalismen’ och ’den sanna konservatismen’ kokade i samma gryta.”

Moderaterna är intressanta som fallstudie för den bredare frågan betraktat. Partiet är det enda i Sverige som gör anspråk på att kombinera de båda idétraditionerna. När det grundades som Allmänna valmansförbundet år 1904 var det som en ”sammanslutning mellan de konservativa och moderata elementen i samhället gentemot de radikala grupperna”. I dag beskriver man sin grund som ”en förening av konservativ samhällssyn och liberala idéer”.

Svensk statsvetenskap har, milt sagt, inte gjort Moderaterna till sitt huvudsakliga intresse. Men det finns två avhandlingar om partiets historia och ideologiska grund. Den ena är den ovan nämnda av Stig-Björn Ljunggren; den andra är Jan Hyléns Fosterlandet främst? Konservatism och liberalism inom högerpartiet 1904–1985 (1991).

Stig-Björn Ljunggren beskriver hur social­konservatismen under 1940-talet blir den framträdande idéinriktningen. Under 1950-talet tar en liberalkonservativ strömning överhanden, och efter det idémässigt turbulenta 1960-talet kommer Gösta Bohman och liberalismen. Ljunggren drar slutsatsen att utvecklingen som präglat partiet är utvecklandet av en liberalkonservativ hållning som både är resultatet av praktiska omständigheter, som den påtvingade sammanslutningen av konservativa valmän, och intellektuella grunder. Det är en sammansmältning snarare än en förflyttning – en ”lödig amalgering, där individualismen kombineras med kollektivet, frihet med ansvar och ekonomism med värn om traditioner”.

Jan Hylén delar upp partiets historia i tre perioder. Under den första perioden 1915–1925 var partiet utpräglat konservativt, med liberala inslag inom den ekonomiska politiken. Marknadsekonomin var ett medel – aldrig ett mål i sig självt. Under den andra perioden 1945–1955 överger partiet sin kollektiva samhällsteori och moralsyn och antar en optimistisk människosyn och individualistisk samhällsteori, moraluppfattning och syn på ekonomin. Under den tredje perioden 1975–1985 finns inom socialpolitiken en dragning mellan socialkonservatism och klassisk liberalism, men kritiken mot välfärdsstaten tilltar. Sammanfattningsvis menar Hylén att partiets utveckling snarare bör beskrivas i termer av ideologiskt byte än en idéutveckling.

”Moderaterna är intressanta som fallstudie för den bredare frågan betraktat. Partiet är det enda i Sverige som gör anspråk på att kombinera de båda idétraditionerna.”

Båda avhandlingar rymmer uppenbarligen sanningar. Partiet har rört sig från konservatism till en större grad av liberalism, men nog har man nästan alltid också kombinerat de båda ideologierna. Om man betraktar partiets program utifrån det politiska värde som man under det senaste halvseklet har betonat som det viktigaste – friheten – framträder den bilden ännu tydligare: Redan under partiets konservativa begynnelse finns klassiskt liberala drag i synen på frihet. Både positiv och negativ frihet har i någon mån funnits med i alla program. Fortfarande i de senare liberalt betonade programmen motiveras friheten delvis utifrån konservativa värden. Det finns mer som förenar de olika epokerna än som skiljer dem åt.

Förmodligen beror detta också på att det faktiskt finns stora beröringspunkter mellan ideologierna. Åtminstone är det lätt att föreställa sig det när man läser Russell Kirks plädering för att det finns en moralisk ordning som är sann och bestående, som är skapad för människan. Eller när Adam Smith skriver om nödvändigheten av moral och dygder för att marknadsekonomin ska fungera. I båda traditioner framhålls institutioner som resultatet av historiska processer och bärare av mänsklighetens kunskap.

I dag är det färre som hävdar att det skulle vara omöjligt för Moderaterna att förena liberalism och konservatism. Diskussionen har i stället förflyttat sig till att handla om huruvida de fyra partier som vill byta ut den nuvarande regeringen ska kunna samarbeta. Det komplicerar naturligtvis frågan, och svaret kommer också bero på hur den ställs: Ska vi betrakta partiprogram? Prioriterade frågor? Likheter och skillnader i partikulturer? Partimedlemmarnas eller väljarnas opinioner? Frågan är värd en egen avhandling, men en sak tror jag att man kan konstatera: Om Sverigedemokraterna menar allvar med att bygga en konservativ rörelse i anglosaxisk tappning kring sitt parti, med Edmund Burke och Roger Scruton som möjliga förebilder, kommer det att underlätta snarare än försvåra samarbete.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är inte konservatismen, ens om den som under Allmänna valmansförbundet och Arvid Lindman skulle anta formen av socialkonservatism eller värdekonservatism, som kommer vara problemet, utan den långtgående nationalismen och populismen som drar åt det auktoritära. Den som hävdar att liberaler inte skulle kunna samlas med konservativa i ett regeringssamarbete missar poängen.

Om man uppehåller sig vid idéernas värld finns det tvärtom stora fördelar med att förena dessa båda traditioner. Det handlar inte bara om man delar åtskilliga värden – frihet och äganderätt, frivilliga gemenskaper framför radikala system, nationen som grund för våra liberala institutioner, dygder som personligt ansvar, bildning och hederlighet. Det handlar också om utgångspunkterna som man inte delar. Liberaler kan ta intryck av värdet av traditioner, samhällsgemenskap och institutioner som familjen, liksom av kunskap och traditionella undervisningsmetoder i skolan. Konservativa bör påminnas om värdet av pluralism, syftet med maktdelning, och hejdas från politisk maktutövning i samhällets alla sfärer. Historisk inspiration för ett sådant samarbete finns inte minst hos det parti som är tänkt att styra skutan.

Edmund Burke beskrev sig också i Reflektioner om franska revolutionen som en person som ”önskar bevara samstämmigheten genom att variera medlen för att trygga enigheten i slutet; och, när jämvikten på det fartyg han seglar hotas av överlast på ena sidan, önskar lägga den obetydliga vikt som hans förnuft kan bidra med till att bevara dess jämvikt”.

Det som krävs för ett lyckat samarbete är att såväl liberaler som konservativa – likt den historiske lärofadern – förmår både följa sin egen kompass, läsa av sjökortet riktigt och använda sitt förnuft för att parera vindbyar från båda håll.