Identitetspolitik likställs nästan alltid i den allmänna debatten med en minoritetssträvan – berättigad eller missriktad. Det är svaga och maktlösa grupper som försöker mobilisera sina medlemmars självbilder till ett gemensamt flöde, engagerande och röststarkt. Identiteten som söker sina rötter i en egenanalys av jaget, individen, i separationen av den enskilde från gruppen, länkas samman med kollektiva konstruktioner som folksjälen, klassmedvetandet, religiösa tillhörigheter.

På särart byggs en samhörighet. Mot modernitetens splittringstendenser, vetenskapens dissekering och politikens fragmentisering av samhällskroppen (talar man inte om akademiska discipliner, om politikområden?) sätts nya helheter, åsyftat robusta till sin karaktär, ibland utarbetade till kampmetaforer, som begreppshistorikern Reinhart Koselleck har påvisat: folk, nationer, stater (där det tidigare fanns riken, landskap, furstendömen). De senare ska aktivera politiska och sociala rörelser, om de sedan kommer från höger eller vänster eller någonstans mitt emellan.

Nutida identitetspolitiska projekt, skrev filosofen Hans Ruin nyligen (”All identitet bygger på berättande”, Dagens Nyheter 9/4), omfattar ”etniska, kulturella och språkliga gemenskaper som bedriver en ibland desperat kamp för att säkra sina rättigheter”. De ”spänner från högerradikala nationalister till små ursprungsbefolkningar, från religiösa samfund till sexuella minoriteter, och därtill ekonomiska intressen som ser värdet i ’branding’ av platser och miljöer”. Vad han egentligen talar om är en form av indoktrinering, även om ordet som sådant numera tycks ha kommit ur bruk.

Mindre lyhörd, i ett annars exemplariskt klarsynt resonemang, är Ruin för det komplicerande förhållandet att identitetspolitik har drivits, och drivs, av företrädare för majoritetsintressen. Även existerande politiska entiteter håller sig gärna med något slag av överideologi, baserad på rättsliga, geografiska, ofta nog rent mytiska föreställningar. I synnerhet gäller detta projekt som ledande aktörer önskar sjösätta, även om de då och då havererar.

Föga lyckosamma var således ansträngningarna att skapa bärkraftiga institutioner runt en föreställd ”Östersjöidentitet”. De föll på ofullgångna nationsbildningar i de mindre baltiska staterna, men troligtvis också på att det stora östlandet Polen historiskt aldrig sett sig som en Östersjönation utan föredragit att orientera sig i andra väderstreck än norrut. Därför blev identitet i detta sammanhang en inte särskilt fungerande metafor. Det europeiska unionsprojektet har också det en tydlig identitetsdimension. Med symboler och bildspråk har ”yrkeseuropéer” (den tyske historikern Karl Schlögels beteckning) av olika schatteringar velat frammana inte blott en politisk utan också en andlig, historisk och intellektuell gemenskap som inte alltid har varit så lätt att urskilja. Framgången för dessa bemödanden återstår att bedöma och registrera.

Även andra makrokoncept av identitetskaraktär måste man räkna med ur maktpolitiskt perspektiv, till exempel skillnaden mellan öst och väst, mellan olika civilisationer (i Samuel Huntingtons mening), mellan världsdelar, mellan centrum och periferi, mellan kolonier och moderland, mellan sjövälden och kontinentalmakter. Alla sådana klyftor eller skiljelinjer tenderar att ”ideologiseras”, med andra ord: inkludera och exkludera grupper av människor av olika slag. (Vilket således inte är någon sverigedemokratisk specialitet…) Det klassiska kulturarvet har sina sympatiska drag och är en tillgång för varje rationellt och humanistiskt tänkande individ, men man kan inte komma ifrån att det därutöver har tolkats doktrinärt, indoktrinerande, i makttermer.

Demokrati och rättsstat ger största utrymmet för människors fria utveckling, för deras organisering i partier och andra sammanslutningar, för deras traditioner och ritualer. Men det är samtidigt svårt att tänka sig en gemensam värdegrund för alla medborgare i en liberal rättsstat, ty – som den konservative norske historikern Francis Sejersted har framhållit – en sådan måste tillåta flera värdegrunder, motstridiga moraler, den kan aldrig vara monolitisk. Detta är förvisso alla identitetspolitikers ömma punkt.