Identitetspolitik likställs nästan alltid i den allmänna debatten med en minoritetssträvan – berättigad eller missriktad. Det är svaga och maktlösa grupper som försöker mobilisera sina medlemmars självbilder till ett gemensamt flöde, engagerande och röststarkt. Identiteten som söker sina rötter i en egenanalys av jaget, individen, i separationen av den enskilde från gruppen, länkas samman med kollektiva konstruktioner som folksjälen, klassmedvetandet, religiösa tillhörigheter.

På särart byggs en samhörighet. Mot modernitetens splittringstendenser, vetenskapens dissekering och politikens fragmentisering av samhällskroppen (talar man inte om akademiska discipliner, om politikområden?) sätts nya helheter, åsyftat robusta till sin karaktär, ibland utarbetade till kampmetaforer, som begreppshistorikern Reinhart Kos...