1 Ett viktigt skäl är den identitära vänsterns starka inflytande över USA:s offentliga liv. Under de senaste femtio åren har man förverkligat Rudi Dutschkes långa marsch genom institutionerna: universiteten, ideella organisationer, massmedierna, storföretag, statliga myndigheter, ja till och med militären. Vanliga amerikaner som arbetar för dessa institutioner förväntas anamma radikala dogmer om kön, ras och identitet – oavsett vem som har makten i Washington. Detta ger upphov till en oerhörd cynism och känsla av utanförskap hos en växande del av befolkningen. Det gör den mer benägen att stödja politiker med en destruktiv och populistisk agenda.

Häri ligger hemligheten bakom Donald Trumps framgångar. Bland många journalister finns en föreställning om att Trumps väljare dyrkar honom som något slags gud. Men den stämmer dåligt med mina erfarenheter från USA. I mitt kliniska arbete träffar jag många Trumpväljare, i synnerhet krigsveteraner. De flesta av dem har en ganska realistisk uppfattning om expresidenten och hans många brister. Men ur deras synvinkel är han den enda politikern som föraktar det politiskt korrekta etablissemanget lika mycket som de själva gör. Och det räcker mycket långt.

Problemet med Trump och hans pajaskonster är att de bara spär på motsättningarna i samhället, utan att åstadkomma någon meningsfull förändring. Min förhoppning är att en ny generation av mer lågmälda, men likväl principfasta, republikanska politiker ska kunna lossa vänsterns järngrepp om landets institutioner. Ifall den amerikanska demokratin ska ha en chans att fungera så måste yttrandefriheten återställas. Den mest lovande kandidaten för uppgiften är just nu Floridaguvernören Ron DeSantis, som av allt att döma tänker ställa upp i presidentvalet år 2024.

2 Den nationella sammanhållningen är onekligen svag. Därtill har amerikaners förtroende för den federala statsmakten sjunkit som en sten sedan 1950-talet. Vissa analytiker menar att detta kan leda till en tudelning av landet, eller rent av inbördeskrig. Men det har jag svårt att föreställa mig.

De politiska skiljelinjerna i dagens USA går inte mellan olika delstater, utan mellan städer och landsbygd. I geografisk mening kan landet inte delas upp i en demokratisk halva och en republikansk. Vad gäller inbördeskrig kan jag inte se vad ett sådant skulle handla om, rent konkret. De mest intensiva konflikterna mellan höger och vänster handlar idag om symbol- och identitetsfrågor av ett slag som knappast går att lösa på slagfältet.

Hjärtefrågan för dagens vänster är antirasism. Demokraterna och deras väljare förfasas över rasdiskriminering och så kallad white supremacy. Men i verkliga livet slåss amerikanska vänster­liberaler med näbbar och klor om bostäder i helvita kvarter. Försök att i storstäderna bryta rassegregationen genom att blanda elever från olika skolor möts av högljudda protester från vita demokrater. För dem tjänar antirasismen som ett medel för att särskilja sig själva socialt från så kallat ”white trash”. Men att sätta antirasistiska idéer i verket lockar dem desto mindre.

Hjärtefrågan för högern är motstånd mot den federala statsmakten. I mitt yrkesliv träffar jag ofta så kallade rednecks från landsbygden som klagar och svär över byråkrater i Washington. Men många av dessa högervridna husvagnsbor är helt beroende av sociala ­program som Medicaid och Medicare. Retoriken om ”big government socialism” ger dem en känsla av mening och värdighet, men nedmontering av offentlig välfärd ligger knappast i deras intresse.

Så vad kommer att hända? Inte särskilt mycket, misstänker jag. Visst, högern och vänstern avskyr varandra, men ingendera sida har några reella, politiska mål som de är redo att slåss för. I nuläget verkar de nöjda med att skriva taskiga saker om varandra på Facebook och Twitter. Det tror jag att de kommer att fortsätta med.

3 Troligen åt höger, åtminstone i frågor om lag och ordning. Under Joe Bidens tid som president har våldsbrottsligheten ökat markant i hela landet. Förtroendet för polisen har underminerats och i många innerstadsområden råder ren anarki. Sådana trender brukar driva opinionen högerut. Författaren Irving Kristol beskrev en gång en nykonservativ som ”en liberal som blivit rånad av verkligheten”. Numera blir allt fler amerikaner rånade av andra amerikaner, vilket jag misstänker har en liknande effekt.

Detta innebär inte nödvändigtvis att republikanerna kommer att få en massa nya väljare. Under det sena 1980-talets så kallade ”crack-epidemi” sköt brottsligheten i höjden, och folk ville se hårdare tag mot kriminella. Men demokraten Bill Clinton lyckades göra frågan till sin genom att utlova längre straff, större fängelser och fler poliser på gatorna. På senare år har Clinton kritiserats för sin tuffa kriminalpolitik, men under 1990-talet hjälpte den honom att bli omvald.

Kan den ålderstigne Joe Biden upprepa Bill Clintons politiska konststycke? Vem vet? Det skulle förstås utlösa ett ramaskri från demokraternas mest radikala falang. Men om makten står på spel är nog partiets eliter beredda att göra vad som krävs.

4 Ett sådant scenario är nog mer avlägset än någonsin. Den enda oberoende kandidaten som i modern tid har lyckats komma någonvart är miljardären Ross Perot. Han tog hem 19 procent av rösterna i presidentvalet 1992. En av de viktigaste valfrågorna då var ratificeringen av frihandelsavtalet Nafta. Bush och Clinton var för, men Perot var emot. Därmed kunde han profilera sig som en unik och viktig röst i debatten.

Idag har jag svårt att föreställa mig att någon skulle kunna utmana de två stora partierna. För tjugo år sedan hade man möjligen ha kunnat tänka sig ett invandringskritiskt parti. Men sedan Trump började tala om en mur mot Mexiko äger Republikanerna den frågan. Till nyligen fanns det också utrymme för ett mer renodlat vänsterparti i USA. Fast på senare år har Demokraterna slagit upp portarna för allsköns radikaler, och år 2016 var de till och med på vippen att nominera en socialist till presidentkandidat. Idag finns det ingen uppenbar ideologisk nisch som ett tredje parti skulle kunna fylla.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vore det önskvärt med fler politiska alternativ? Jag är inte så säker. Problemet med oberoende kandidater är att de tenderar att gynna sina värsta motståndare. Än idag förebrår många demokrater Ralph Nader för att han stal röster från Al Gore och på så vis hjälpte George W Bush att vinna valet år 2000. När Nader ställde upp igen i valet 2004 erhöll han betydande ekonomiskt stöd från republikaner, trots att de var oense med honom om nästan allt. Mer sådant fulspel är inte vad USA behöver.

5 Deras antal och betydelse har minskat markant på senare år. I sin omtalade bok Bowling Alone från år 2000 hävdade statsvetaren Robert Putnam att amerikaner har förlorat mycket socialt kapital sedan 1950. Hellre än att söka upp en bowlingklubb väljer de idag att bowla ensamma, eller med några få utvalda vänner. Putnam hävdade att medborgarnas sociala engagemang är en förutsättning för en fungerande demokrati, och spådde därför en mörk framtid för sina ensambowlande landsmän.

Om man ser till kvaliteten på det politiska samtalet så hade han helt klart en poäng. I brist på gemensamma kontakt­ytor lever amerikaner med skilda åsikter alltmer skilda liv. Det finns inte längre tv-program eller debattsidor i tidningarna där experter med olika perspektiv på sakfrågorna kan mötas. Demokrater och republikaner klamrar sig fast vid sina talking points, och har inget intresse av att lyssna på varandra. Landets lagstiftande församlingar fungerar allt sämre, och viktiga beslut överlåts istället till Högsta domstolen.

Samtidigt får vi komma ihåg att socialt kapital inte enbart är av godo. Visst, 1950-talets amerikaner var mer engagerade i lokalt föreningsliv än deras barnbarn är idag. Men deras samhälle var också långt mer konformistiskt och intolerant än dagens USA. Forna tiders sociala kapital var också en följd av en etnisk homogenitet som idag är som bortblåst. Som Robert Putnam visade i en senare studie finns en inneboende konflikt mellan socialt kapital och kulturell mångfald. Man kan inte få båda på samma gång.