Vaccinkritikern Linda Karlström lutade sig fram mot den dolda kameran: ”Det är en systematisk fördumning, det här att ge vaccin. För att man lättare kan styra folk dit man vill ha dem.” Hon rörde om i caffelatten så att det skrapade under journalisterna Malin Olofsson och Anna Nordbecks hemliga inspelning som blev en dokumentärserie på SVT om hur vaccinkritiker friskt blandade hemkokta konspirationsteorier med klassiska sammansvärjningar. Karlström fortsatte inför dold kamera: ”Efter Förintelsen finns det ingen som vågar att kritisera judarna. Det är ju judarna som är makteliten i världen.” När tv-serien sändes 2020 fick den stor uppmärksamhet, och Karlström och många vaccinkritiker var förtvivlade över hur de framställdes i reportaget.

Den som är besviken på en journalistisk granskning kan vända sig till Granskningsnämnden, Medieombudsmannen eller Journalistförbundets yrkesetiska nämnd. Men efter dessa försök gjorde Karlström något ovanligare: hon stämde svenska staten – eftersom hon ansåg att de var ansvariga för Sveriges Television. Att en grans­kad person lyckades driva en juridisk process mot en medieägare var en historisk händelse – i Sverige. På andra platser har det däremot blivit så vanligt att det har ett smeknamn: SLAPP:s.

”Problemet för många som känner sig otill­börligt utsatta av medier har inte mycket att hämta i den svenska pressetiken.”

Akronymen står för Strategic Lawsuits Against Public Participation och är samlingsbegreppet för försök att tysta journalister med juridiska metoder.

En uppmärksammad sådan strid utspelade sig 2013. Det var den lilla skvallriga webbtidningen Gawker som stod inför skranket. De hade publicerat en sexvideo med wrestlingsstjärnan Hulk Hogan. Han fick dock ekonomisk hjälp av miljardären Peter Thiel (grundare av Paypal och tidig investerare i Facebook), som hade ett horn i sidan till Gawker efter att den avslöjat att Thiel var homosexuell. Rättegången mot Gawker blev uppmärksammad och ledde till att sajten stängdes och ägaren gick i konkurs. Fallet var inte det första, men rättegången blev en symbol för hur rika, inflytelserika personer kunde tysta den fria journalistiken och granskningen av makt och makthavare.

Thiel, som betalat 10 miljoner dollar för att driva Gawker i konkurs, avfärdade kritiken. Han såg rättsprocessen som renhållningsarbete: ”Jag vägrar acceptera att journalistik ska innebära stora intrång i privatlivet. Jag har en mycket högre uppfattning om journalister än så.”

Det amerikanska medielandskapet har därefter haft färre läckta och publicerade sexfilmer. Om det bara berodde på Hulk Hogans process mot Gawker är svårt att säga, men de närmare 140 miljoner dollar som Gawker dömdes att betala var avskräckande.

I Storbritannien har domstolarna i ännu högre grad använts som arena för strider där makthavare känner sig illa behandlade av journalister. Gemensamt är att de involverar mycket förmögna män. Tre exempel har fått större uppmärksamhet.

Det första gällde affärsmannen Arron Banks, en känd brexitör och donator till både den populistiske EU-motståndaren Nigel Farage och Donald Trumps kampanjer. Som åtskilliga andra affärsmän i Storbritannien gjorde han affärer med Ryssland, inte minst med flera av Putins topptjänstemän. Han avfärdade mötena som ”boozy lunches”, men kontakterna väckte uppmärksamhet i Storbritannien. En av dem som blev nyfiken på fallet var journalisten Carole Cadwalladr, som skrev för brittiska stortidningen Observer. Texterna blev så uppskattade att hon bjöds in för att hålla ett tal på den digitala talarscenen Ted Talks. Talet – ”Facebook’s role in Brexit – and the threat to democracy” fick enormt gensvar. I en bisats lyfte hon upp Arron Banks många kontakter med såväl Trump och brexitkampanjen men även rysk storpolitik. Denna bisats använde Banks för att stämma Cadwalladr i en segdragen och mycket dyr rättegång. Eftersom Cadwalladr inte stämdes för uttalandena i Observer blev hon mer utsatt. Domstolen dömde efter fyra år Cadwalladr som skyldig till förtal – förutom böter på 35 000 pund tvingades hon betala 1 miljon pund för Banks rättegångskostnader.

Det andra fallet rörde journalisten och författaren Catherine Belton 2020. Hon arbetade för Washington Post, men det var inte påståenden i tidningen som hon stämdes för, utan för hennes bok om kopplingarna mellan Vladimir Putin, oligarker och andra. I Putins krets påstås att oligarken Roman Abramovitj köpte fotbollslaget Chelsea på Putins order. Det fick Abromovitj att stämma henne och förlaget. Abramovitj fick snart sällskap av fler affärsmän samt statliga ryska energibolaget Rosneft. Mängder av välbetalda, brittiska advokatbyråer anlitades av Putins krets för att stämma Belton. Till sist kom förlaget Harper Collins överens med Abramo­vitj och införde ett förtydligande i bokens kommande upplagor.

Det tredje brittiska exemplet rör tvisten kring den svenska webbtidningen Realtid. Den publicerade 2020 en rad granskande reportage om svenske affärsmannen Svante Kumlin. Han bedrev en mängd olika affärer, varav flera gick i konkurs och misslyckades på andra sätt. Granskningarna var sakliga, byggde på offentliga källor som domstolsbeslut och skrevs av två frilansjournalister. Realtids chefredaktör beskrev granskningarna som knastertorra: ”Världens längsta faktaruta.” Kumlin blev ändå mäkta irriterad.

I Sverige var möjligheterna att få upprättelse små: texterna innehöll inga väsentliga sakfel eller nedvärderande omdömen. Men Kumlin hade skaffat ett litet kontor i London och hävdade inför en brittisk domstol att Realtids chefredaktör och de två frilansjournalisterna skulle åtalas i Storbritannien – trots att texterna var skrivna på svenska för en svensk publik. En brittisk domare tog upp fallet, som hotade att bli mycket kostsamt för tidningen och journalisterna. I vintras förlikades parterna: Realtid publicerade en ursäkt och Kumlin betalade alla rättegångskostnader. Texterna som tvisten gällde ligger fortfarande publicerade, oförändrade.

Genomgående för dessa tre fall är att de kärande har haft svårt att peka på felaktigheter i mediegranskningen, men också att de letar efter luckor att skjuta in sig på där journalistiken är som svagast: Cadwalldr i sin roll som privatperson, Belton som författare; och Realtid – en svagt finansierad, svensk webbtidning. Man får intrycket av att syftet med stämningarna inte är att få rätt utan att skrämma, straffa och tysta journalistiken. Bara advokatkostnaderna för dessa tre fall är astronomiska och tunga att mäkta med. Risken att förlora är ofta låg, men priset högt. Då är det lättare att som i Belton och Realtids fall förlika sig med den kärande. I Sverige har det juridiska och medie­etiska systemet förhindrat samma utveckling. Men även här syns allt fler exempel på hur den som är missbelåten med en granskning möter journalistiken med juridiska vapen.

Under våren 2023 planerade SVT att sända en granskning av en känd svensk litteraturprofils vandel och affärer. Programmet stoppades av allt att döma efter att litteraturprofilen skickat sina jurister på Sverige Television, som befarade att de anonyma källor som granskningen byggde på skulle röjas vid en juridisk prövning av programmet som sedan i april är pausat. I den svenska efterdebatten har det uttryckts oro för att fler granskade miljonärer ska tvinga redaktioner till tystnad.

De missbelåtna och aggressiva tillåts trots allt inte härja fritt. I USA har allt fler delstater tagit fram lagstiftning som kräver mer av den som drar en journalist inför rätta. Även Storbritannien har börjat reformera rättsväsendet för att förhind­ra skrämselprocesser. I EU har under försommaren ett nytt förslag kompromissats fram som ska göra det svårare och mer riskabelt att okynnesstämma medier.

Svårigheterna är flera. Ny EU-­lagstift­ning kan inte krocka med en nationell: varken svenskar, finländare eller fransmän vill slipa ned en tryck- och press­frihet som funnits i många hundra år. En kritik mot det nya EU-förslaget är att det blivit utspätt i förhandlingar med Polen och Ungern. De vill inte ha en svensk medie­etik, och Sverige vill inte ha en ungersk.

Men viktigast är ändå att bibehålla rättssäkerheten. Alla som granskats har inte fel när de driver rättsprocesser. Problemet för många som känner sig otillbörligt utsatta av medier är att de inte har mycket att hämta i den svenska pressetiken: en rättelse på undanskymd plats i tidningen, eller på sin höjd kritik från Medieombudsmannen. Visst kan det vara penibelt för en SVT-journalist att fällas av Granskningsnämnden, men det innebär inte mycket till upprättelse.

Trots denna svaghet är kritiken mot det svenska medieetiska systemet närmast obefintlig. Juristen Mårten Schultz har argumenterat för att den utsatte ska få pengar av medier som misskött sig – även om han konstaterar att ”kränkningen är ett faktum som pengar inte kan sudda ut”.

Det var just denna bristande rättvisa som vaccinskeptikern Linda Karlström drev i tingsrätten. Hon kände sig utpekad och utnyttjad, filmad och wallraffad. Hon försökte få upprättelse hos Granskningsnämnden och Medieombudsmannen, men fick nej. Därefter finns ingen möjlighet att få skadestånd eller upprättelse.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Många blev förvånade när Stockholms tingsrätt gav Karlström rätt. Inte i fråga om inslaget var korrekt, om hon blev förtalad eller om svenska staten är ansvarig för alla sändningar i SVT. Tingsrätten ansåg däremot att det nuvarande medie­etiska systemet inte ger tillräcklig upprättelse. ”Enligt tingsrätten innebär det existerande sy­stemet med självreglering inte ett tillräckligt effektivt skydd för Linda Karlströms rätt till privatliv”, stod det i domen.

Mediesverige förfasade sig över domen. ”Oroväckande för fri och oberoende journalistik”, sade Medieombudsmannen Caspar Opitz i Medierna i P 1. Medan andra tyckte att svenska staten kom lindrigt undan. Hans-­Gunnar Axberger, jurist och pressombudsman 1990–1992, tyckte inte staten skulle överklaga utan ”ta skeden i vacker hand” och sedan se till att svensk lagstiftning kan ge upprättelse. Genom att göra det ”i former vi själva råder över, i enlighet med svensk yttrandefrihetstradition” menade Axberger att det svenska medieetiska systemet kunde få en pånyttfödelse.

Det finns flera förklaringar till att klimatet hårdnat och attackerna ökat. Dels har medierna fortfarande stor makt över samhällets stora och små berättelser. Dels har på flera sätt mediernas påverkan ökat. En publicering når inte längre bara prenumeranterna, utan når fler när den delas i sociala medier. Dels ligger en publicering också kvar för evigheten, till skillnad från förr när en tv-sändning eller tidningsartikel var svår att hitta efter bara några dagar.

En annan förklaring är de sociala medierna, som har en egen moral och juridik: när privatpersoner publicerar sig på sociala medier är det inte medie­etik som gäller utan den vanliga domstolen som dömer. Det har skapat en vana hos allt fler medborgare att anmäla för förtal. Vissa har satt det i system, som Förtalsombudsmannen som anmäler kritiska röster på vänsterkanten i parti och minut. Det är inte omöjligt att denna utveckling smittat av sig på hur journalistik kan tystas och bestraffas.

Men i grunden är nog de allt fler juridiska striderna kring journalistik ett tecken på att ett självsanerande system inte ger tillräcklig upprättelse. De har gjort revanschlustan större och får journalisterna att känna sig utmanade, kritiserade och hotade. Men all kritik är inte orättfärdiga försök att tysta journalister. Den svåra frågan är om det går att lagstifta vad som är rättmätigt eller illvilligt? Där ger den kommande EU-­lagstiftningen domstolen mer möjlighet att värdera varför journalisten, författaren eller publicisten dragits inför rätta.

Och om man inte vill svara journalistiken med ”see you in court” går det ju alltid för hårdgranskade personer att svara med samma mynt, som Strindberg: ”Akta dig din jävel, vi ses i nästa roman!”