Och att den frivilliga läsningen sjunker är i hög grad ett resultat av att den obligatoriska läsningen – läsningen i skolan – sviktar. Ju längre tid det tar för flickor och pojkar att bli säkra läsare, ju mindre denna färdighet verkligen nöts in, desto större är risken att vanan aldrig sätter sig.

Sorgligt många lär sig överhuvudtaget inte. En femtedel av 15-åringarna når som bäst upp till Pisamätningarnas basnivå och en del av dem lämnar skolan som funktionella analfabeter.

Den invändning jag kan ha mot kulturchefernas korta appell är att de framförallt prioriterar skolbiblioteken. Jag har alls inget emot välförsedda och bemannade bibliotek, tvärtom, men jag är övertygad om att ett ännu mer grundläggande problem är att det läses alldeles för litet i den vanliga ämnesundervisningen.

För mer än 100 år sedan, när skolan hade en bråkdel av dagens resurser, fick författare som Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam i uppdrag att skriva digra verk om geografi och historia för folkskolan. Långt senare, under ”flumskolans” glada dagar, då jag själv gick i grundskolan, fick vi minst en bok om året i varje ämne och fick dessutom behålla dem när läsåret var slut. Det är en bjärt kontrast till dagens hopkok av sladdriga stenciler, länkar till webbsidor, power point-presentationer och programvara från påstridiga ed tech-koncerner. Pedagogiska moden, attraktiva skärmar och rädsla för att riktiga läsuppgifter ska verka exkluderande har förpassat böckerna till skamvrån.

Det är läsning i stor mängd, och läsning i riktiga böcker, som kan leda till verklig förbättring av såväl skolresultat som aptit på att läsa utanför skoltid. Och självklart ska denna skolläsning också bestå av efter hand alltmer kvalificerad skönlitteratur, precis som kulturcheferna skriver.

Regeringen är inne på samma spår och skjuter till pengar till böcker och bibliotek i årets budgetproposition, men att ge läsningen sin ­rätta plats kräver långt mer än enskilda beslut och kräver uppslutning inte bara av statsråd och kulturskribenter utan också av skolhuvudmän, lärare och föräldrar.

*

I skrivande stund har kriget mellan kriminella gäng skördat sju människoliv på tio dagar. Sverige har blivit ett varnande exempel internationellt vad vapenvåld och sprängningar beträffar med förövare och offer även i lägre tonår.

Motåtgärderna i det akuta skedet utgörs i allt väsentligt av polisarbete. I det längre perspektivet handlar det om skärpta lagar samt större resurser och befogenheter till rättssystemets olika delar. Men i det ännu litet längre perspektivet måste det komma attityd- och kulturskiften till stånd. Här har kriminologen Per-Olof Wikström, som verkat i Cambridge, äntligen börjat uppmärksammas för sina forskningsresultat om självkontrollens och den moraliska miljöns betydelse för individens beslut att bli kriminell.

Men kunskapen om att värderingar betyder mer än socioekonomi för att förklara enskilda människors brottslighet låter sig inte enkelt förvandlas till praktisk politik. Grundläggande tänkesätt och metoder behöver förändras på bredden, från skola och socialtjänst till polis. Inte minst gäller det synen på auktoritet och disciplin.

Ingen vettig människa önskar sig ett auktoritärt samhälle, men när det allmännas representanter inte värnar ordning i vardagen blir följden inte frihet och autonomi utan laglöshet och otrygghet. Det kan verka upplyst att tro alla om gott och ge dem som uppför sig illa inte bara en andra utan en tredje och fjärde chans, men resultatet blir inte så ljust. Det blir en tillvaro där de utagerande och kriminella tar över, medan andra får ta sig i akt. Utan rimliga vardagsauktoriteter blir osäkerheten vardag.

Ofta handlar det om att de som befinner sig i frontlinjen inte har tillräckliga befogenheter eller får usel uppbackning av ängsliga chefer. Självklart ska enskilda polismän utan vidare spisning kunna gripa smågangstrar, som skriker förolämpande könsord, och enskilda lärare ska ha rätt att förvisa översittare ur klassrummen. När det darras på manschetten redan i sådana situationer sänder det starka signaler om oförmåga och hjälplöshet, som alltför många unga snabbt lär sig utnyttja. ­”Gängvåldet börjar i skolan”, som Adam Cwejman skriver i GP (17/9).

Att man kan inkludera genom flathet är en vanföreställning som Sverige snabbt måste göra sig kvitt.

*

Det har gått tio år sedan ”peak pk”, kunde man nyligen läsa i DN. Tyvärr verkar ingen ha informerat amerikanska collegestudenter om saken.

I dagarna publicerade Foundation for Individual Rights and Expression (FIRE) sin fjärde granskning av yttrandefriheten vid college i USA. Cirka 55 000 studenter har tillfrågats. Mer än hälften säger sig vara oroliga för att råka illa ut därför att någon missförstår vad de har sagt. En fjärdedel har blivit mer benägna till självcensur sedan de började sina studier.

Stora grupper tycker det är i sin ordning att försöka få tyst på kontroversiella talare genom att gasta och skrika (63 procent), hindra studiekamrater att lyssna (45) eller rentav ta till våld (27). Stora delstatliga universitet har generellt sett bättre diskussionsklimat än privata prestigeinstitutioner, vilket stämmer till eftertanke.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det må finnas enskilda exempel på skärpning, men besked om att botten ligger bakom oss får tills vidare tas med en stor nypa salt. I alla fall i USA.

*

Jesse Norman blev ledamot av det brittiska underhuset 2010. Han hade förberett sig bland annat genom att läsa classics i Oxford, skriva doktorsavhandling vid University College London om det visuella i Euklides geometri och arbeta på Barclays bank. Han har haft ett antal stats­sekreterarposter och är just nu ansvarig för ”avkarbonisering och teknologi” i kommunikationsdepartementet.

Politiken tar förstås sin tid i anspråk, men det har inte hindrat honom från att fortsätta sin författargärning. En stor biografi över Edmund Burke publicerades 2013, en motsvarande bok om Adam Smith 2018. Och nu har han kommit ut med sin första roman. Den heter The Winding Stair och beskriver på drygt 450 sidor den långa, hätska rivaliteten mellan två av det elisabetanska Englands främsta profiler: common law-juristen Edward Coke och Francis Bacon, politiker, filosof och långt mer därtill.

Boken har fått goda recensioner inte bara på grund av den historiska sakkunskapen och den insiktsfulla skildringen av politiska konflikter, där man inte behöver vara överdrivet konspiratorisk för att uppfatta referenser till mer näraliggande tidevarv, utan också för sina rent stilistiska kvaliteter. Hör, hör, säger jag. Den lätt arkaiserande prosan bjuder på viss friktion, och jag fick läsa på om gångna tiders engelska rättssystem, men historien är fascinerande, karaktärerna väl tecknade och författarrösten angenämt avmätt. Emellanåt hörs ekon från Hilary Mantel och ett tidigare 1500-tal.

Elitutbildningarna som många brittiska politiker har gått igenom tycks tyvärr inte ge några vidare garantier för att politiken ska bli förnuftig och välskött. Men de sörjer i alla fall för bildning och vältalighet.