”Ingen känner mig”

Katarina O'Nils Franke

Recension 2023 9

I år är det 100 år sedan Edith Södergran (1892–1923) dog. Mycket kring henne är höljt i dunkel. Hon har skapat en utmaning för sina levnadstecknare genom att bränna dagböcker, brev och dikter. Vad ville hon egentligen dölja för eftervärlden?

Agneta Rahikainen räds inte utmaningen. Hon är fil dr i litteraturvetenskap och har gett ut flera böcker om Södergran. Hon inleder Edith Södergran. Stjärnfångerskan med att skriva: ”Edith Södergran behöver inga jubileumsår, hon är större än så […] hon är alltid aktuell, i glädje och sorg, i kärlek och längtan, i krig och fred. Men hon är ingen enkel författare som erbjuder patentlösningar för livet.” Hon beskrivs rentav som en paradoxernas poet.

”Edith Södergran var både beslutsam och självsäker.”

I detta spännande upplägg läser vi om Södergrans korta liv, som kantades av sjukdom, krig och revolution. Boken följer henne kronologiskt och startar med uppväxten i Sankt Petersburg, där hon levde ensam med modern Helena Södergran. Edith Södergran drabbades tidigt av lungsot, som krävde återkommande sanatorievård. Hon skrev ungdomsdikter i det outgivna ”Vaxdukshäftet”, som senare ledde fram till debuten. Hon började skriva dikter på tyska, hennes skolspråk, för att sedan övergå till svenska. Därutöver behärskade hon även finska, franska, ryska, engelska och italienska. Vi läser om hennes intresse för antroposofin och hur hon hanterade de ekonomiskt hårda tiderna, innan vi landar i slutet och den postumt utgivna samlingen Landet som icke är.

Rahikainens skildring av Södergrans liv och verk är skriven på ett vackert och rakt språk, ibland tycks finlandssvenskan ljuda genom prosan när ordvalen blir något mer gammaldags. Det rimmar väl med Södergrans person. Rahikainen presenterar även Södergrans egna fotografier. De är intressanta och får stå för sig själva som goda bidrag till berättelsen om henne.

Edith Södergran var både beslutsam och självsäker. ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”, heter det i Septemberlyran (1918). Hon skriver till Schildt att hon är övertygad om att hennes namn i framtiden ska vara en heder för förlaget, vilket ju skulle visa sig stämma. Idag ser vi henne som en av de största svenskspråkiga poeterna.

Ändå – och kanske delvis på grund av denna (för tiden okvinnliga) självsäkerhet – möttes hon av massiv kritik. Tidningarna skrev ned hennes poesi som ”dårdikter” och ”formlösa utbrott av en sjuk andes ve”. Hennes aforismer möttes också av skepsis och en recensent skrev till och med att ”allt Södergran velat uttrycka i aforismer har redan sagts mycket bättre av manliga aforistiker”. I Sverige fick hon endast en enda recension under sin livstid.

Överhuvudtaget beskrivs Edith Södergran som anspråksfull och framfusig. Hon bröt mot etablerade sociala konventioner och skrämde dem hon mötte med sin passionerade intensitet. Väninnan Hagar Olsson föredrog att umgås med Södergran tillsammans med andra, eftersom hon ville ha henne på ett visst avstånd. Brevskrivande var att föredra. Ändå begravdes Hagar Olsson med Södergrans ring på fingret. Det finns fortfarande flera mångtydigheter och gåtor kring deras relation och kring Södergran som person.

I dikten ”Beslut” summerar Södergran sitt författarskap och inleder med: ”Jag är en mycket mogen människa, / men ingen känner mig.” Det är talande för en person som vill bli uppfattad på rätt sätt och inte bli misstolkad efter sin död. Hon var mycket skeptisk till litteraturforskare och sade till vännen och författarkollegan Elmer Diktonius att hon inte ville bevara något åt ”likmaskarna” som skriver biografier. Och så blev det, nästan, också.