Varför varför varför ska Leopold von Ranke ge okunniga kolleger en släng genom att svänga sig med Aristotelescitat på originalspråket? Den trötte förlags­redaktören, som själv bara gått na-linje i gymnasiet, suckar. Deadline närmar sig, vad göra? Efter någon eftertanke en sak, nämligen ringa närmaste arbetsledande komminister. Denne satt tack och lov vid arbetsbordet med lexikon i närheten, så efter några minuter var citatet hjälpligt tolkat. Ty även om orden står kvar på grekiska i den svenska utgåvan måste ju åtminstone redaktören veta vad de betyder.

Med det grekiska  kvar i tankarna börjar jag fundera på all denna kritik mot Sverige som nation likgiltig för kultur, senast manifesterad i diskussionen kring Norrköpings symfoniorkester. Alla dessa klagoröster, hur många av dem ekar runt mig här i Kalmar?

”Man vill inte verka för kulturliv sådär lite ­allmänt, utan skapa det man verkligen är engagerad i.”

Den skicklige silversmeden i Mörbylånga klagar i alla fall inte, när jag träffar honom. Inte heller konstnären i gruppen vid Ölands södra udde, som i petitpointbroderi skapar svindlande impressionistiska landskap i miniformat; de har varit utställda på Nationalmuseum. Nej, jag har faktiskt aldrig hört någon konstnär klaga över allmänhet eller politik när jag besökt dem med styrelsen för tidningens konstklubb. De något över hundra ateljéerna i länet skiljer sig inbördes som den grunda stadsfjärden ”Potatisåkern” från Nordsjön. Men det gemensamt hade de att klagan inte var det vi hörde i samtalen. Inte heller möter man den attityden hos kyrkomålaren här i stan, när hon har rödtjut och rödfärg-­kvällar för gäster i ateljén. Utom möjligen då någon spillde på den uppspända målarduk man fått att skapa på.

Det innebär inte att det lokala konstlivet är fritt från kontroverser. Den jag minns bäst kretsade kring konstmuseichefen, som ansåg att större delen av samlingarna var hötorgskonst, däri inkluderat verk av Lotte Laserstein. Konstföreningens ­medlemmar stormade, och protesterna blev så starka att en alternativ utställning öppnades granngårds, med Lotte Laserstein-verk. Om sedan öppnandet av ett separat museum i Mörbylånga är en indirekt avknoppning vet jag inte, men museet kan än idag besökas sommartid, om man tröttnat på vanliga gallerirundor.

Antagligen tycker vår länsmusik att verksamheten får knala anslag. Men orkestern Camerata Nordica har hållit internationell standard. Här har också förekommit interna konflikter, men repertoaren i vår innefattar Mendelsohn, Bartók, Saint-Saëns, Kreisler och Elgar samt ett antal utländska solister. Håller vi oss enbart till Kalmar besöker omkring 200 personer per gång Kammarmusikföreningens konserter, i vår huvudsakligen av unga internationella utövare. Hur det är med Jazzklubben Kalmar Nyckel vet jag inte, men tre konsertkvällar är annonserade i vår.

Tja, så skulle jag kunna fortsätta. Den lokala bokhandeln gnabbas med stadsbiblioteket om kommunfinansierade författarkvällar är ojust konkurrens till bokhandelns, men dess Bokens afton är en av det offentliga ohotad och med publik fullsatt årlig institution. Och till vardags knegar Domkyrkans boksällskap på med lunchmöten. Den lokala bion har väl ett ganska standardiserat utbud, men stadens Filmstudio visar sex smalare filmer i vår.

Ja, jag skulle ju inte räkna upp. Men det är värt att rikta blicken mot all den kulturella fördjupning som sker i stadens för­enings- och ordensliv, från Filosofiket, som diskuterade valda ämnen i måttfulla symposier med enbart kaffe, till det ansedda Sällskapet Nya Dryaden för Kalmars förskönande, som donerar skulpturer och åker på konstresor. Logerna i de nog inte så hemliga Odd Fellow, Frimurarna och Mariorna kan klassas som kulturaftnar – i Frimurarnas fall då och då med ackompanjemang av en erkänd kompositör och konsertpianist. Och det långt mer hemliga Sällskapet ÅM, grundat 1837, sägs levandegöra nejdens lokala historia.

Jag hoppar här över allt det som sker i kyrkans regi vid sidan om gudstjänstlivet. Det skulle bli för långrandigt. Likaså nämner jag här bara kort konstglasbruket Orranäs (tillfälligt nedbrunnet) och Vida konsthall på Öland, skapad av paret Kamras.

Ska man sammanfatta denna Kalmars kulturella skeppskatalog blir slutomdömet att det lokala kulturlivet idag sannolikt är långt mer utbrett och diversifierat än för hundra år sedan, nota bene det kulturliv som är framvuxet i och ur det civila samhället. Brister och klagan kan däremot av och till höras från de större, huvudsakligen offentligt finansierade institutionerna, även om såväl den nämnda länsmusiken och länsteatern Byteatern ger många föreställningar, liksom den teaterför­ening som är del av Riksteatern. Det kulturliv som fanns före alla kulturpropositioner, säg för hundra år sedan, lunkar alltså på relativt oberört av samhälleliga ambitioner. Det kulturliv – läs de kulturarbetare – som gjort sig beroende av dessa initiativ är inte lika förnöjt.

Kulturpropositionerna, ja, uttrycken för vad en utomstående aktör, staten, ville och vill med kulturlivet. Den viljan har onekligen växlat. 1976 års version, som fick stor genomslagskraft, ville mycket: bland annat att skydda yttrandefriheten, ge männi­skor möjligheter till gemensamt skapande, decentralisera makten över kulturen, möjliggöra förnyelse, levandegöra äldre tiders kultur, och inte minst motverka kommersialismens negativa verkningar. 1996 års version var inte lika nydanande, men utvidgade det offentliga engagemanget till design och arkitektur. 2009 års version förde in borgerliga begrepp som entreprenörskap och näringsliv, och öppnade för regionala hänsynstaganden och en ”portföljmodell”. Något år senare hade samverkan kommit i fokus.

Gemensamt för alla initiativ är inställningen – kanske nödvändig – att man ska utgå från det abstrakta och generella, och därefter i ett slags politiskt trickle down-resonemang slutligen hamna hos penningchecken till den enskilda institutionen. Vi kan jämföra med ett tidigare skedes synnerligen effektive kulturpolitiker, Gustav III. Han drevs visserligen också av allmänna strävanden, men praktiken var allt annat än präglad av armlängds avstånd. Behövde Sverige en inhemsk operatradition fick man väl själv skriva ihop ett libretto, och låta en god skald fila på versifieringen. Behövdes ett konstmuseum, fick man väl åka ned till Italien och köpa hem skulpturerna och tempelkopiorna. Är språket bonnigt – låt oss då grunda en akademi. Sagt och gjort!

Den kulturpolitiken blev roten till ett efter 230 år bestående arv. På ofri grund, men dock fosterländskt. Hur länge det som skapats 1976, 1996 och 2009 varar låter jag vara osagt.

Ser jag till det som skapats av nya kulturinstitutioner utanför det offentligas ram är just hands on centralt. Man vill inte verka för kulturliv sådär lite allmänt, utan skapa det man verkligen är engagerad i. Lokalt gäller detta Vida konsthall, byggd och uppbyggd av paret Barbro och Börge Kamras helt från Ölands bara berggrund. Det kan gälla Wanås konstpark, född på initiativ av Marika Wachtmeister, i en förening av kulturellt entreprenörskap och ärvda resurser. Det kan gälla Confidencen, återuppväckt av Kjerstin Dellert och Artipelag, skapat av Björn och Lillemor Jakobsson, andra initiativ icke att förglömma. En ofta förekommande faktor är att de finansiella resurser som krävts hör till just enskilda männi­skor. Projekten har inte behövt kläs i konstlade sponsringstermer, eller sagts skapa företagsekonomisk nytta för tredje part. Har man ansett att något bort göras har det blivit gjort, på egna meriter.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hur annorlunda är då inte villkoren för de kulturintresserade förtroendevalda inom politiken. För det första gäller som sagt principen om armlängds avstånd. Den som vill främja säg ett konstmuseum ska hålla fingrarna borta; man ska vara för kultur i allmänhet och kulturtjänstemännens frihet i synnerhet. Partipolitik är idag också allt mer en heltidskarriär, om man ska komma någonstans. Den som hellre vill gå på en kammarmusikkonsert än på ett länsförbundsstyrelsemöte blir aldrig mer än fritidspolitiker.

Inom politiken dröjer sig också ett tydligt antihierarkiskt drag kvar. Kultur som mobiliserar många är bra, kulturyttringar som kräver förkunskaper mindre politiskt korrekta. Till detta kommer en annan form av antielitism: distansen till tanken att offentliga institutioner är manifestationer i sin egen rätt och bör ta sin del av det offentliga rummet. Stockholms stadsbibliotek fick prägla sitt stadsrum. Berwaldhallen är gömd i en skogsdunge. Medan Naturhistoriska riksmuseet är stängt visas dess dinosaurier i en popup-utställning på ett köpcentrum. För såväl borgerliga statskritiker som radikala jämlikhetsivrare är tanken på offentliga kulturinstitutioner som tydliga statements om Sverige nog främmande.

Så sammanfattningsvis: kulturlivet i det lilla verkar lunka på. Det offentliga kulturlivet i det stora väntar på en ny Gustav III.

Så det kan bli, som man säger i Kalmar.