De finns som vill gå ännu längre och inte bara låta dem så att säga tyna bort i tysthet utan aktivt rensa ut fascister som Platon och en slaveriets apologet som Aristoteles. I den mån universitet längre alls befattar sig med dessa reaktionära kvarlevor från en svunnen tid måste dessa förstås förses med klara och tydliga triggervarningar så att känsliga själar ska slippa att komma i kontakt med tankar som inte omedelbart och på alla punkter är förenliga med dagens evangelium.

Den risken minskar väl i och för sig genom att många institutioner för högre undervisning drar ner undervisningen av klassikerna för att istället lägga resurser på moderna ämnen som sällan kräver den ansträngning som behövs för att lära sig grekiska eller latin.

Så nog är det märkligt att ett land där klassikerna fortfarande studeras för vad de har att säga oss idag är Kina. De läses som inlägg i en under flera sekler fortgående diskussion om hur det goda samhället bäst ska inrättas. Platon och Aristoteles är fortfarande kontroversiella; de har båda blivit slagträn i en ofta polemisk debatt om demokratins styrkor och svagheter. Med ”slagträn” menar jag något positivt. Klassikerna är inte otidsenliga dokument eller dammiga texter som man bör nalkas vördnadsfullt bugande (eller nigande) med huvudbonaden i hand, utan snillrika och ofta besvärliga inlägg i en samtida debatt. I Kina har man insett vad många i väst tycks ha glömt: ska man tala om politik kommer man inte undan de gamla grekerna.

Den som är nyfiken på hur man läser Västerlandets klassiker i Kina kan knappast hitta en bättre vägvisare än Shadi Bartsch. Hon är professor vid University of Chicago, hon har nyligen givit ut en prisad översättning av Aeneiden och, det viktigaste i detta sammanhang, hon behärskar både grekiska och kinesiska vilka bäggedera kommer väl till användning i Plato Goes to China. I sin bok tar hon inte upp det akademiska studiet av klassikerna utan främst hur de har använts i en diskussion om hur vi idag ska bygga det goda samhället.

”Trots Maos skeptiska inställning fortsatte man att öppet framhäva den atenska demokratin som en i alla fall delvis möjlig förebild för ett demokratiskt Kina.”

De första kinesiska kontakterna med europeiska klassiker går fler hundra år tillbaka i tiden, till slutet av 1500-talet då jesuiterna började missionera. De var skolade i bland annat grekisk och stoisk­ filosofi och de gjorde sitt bästa för att göra sin av grekisk visdom influerade version av kristendomen förenlig med Konfucius lära. Ricci och hans efterföljare drog sig inte för att dra djärva paralleller mellan det statsskick de hade funnit i Kina och det som Platon hade förespråkat i Staten: det bästa samhället är det där de klokaste styr.

Ricci gick så långt som att hävda att kineserna en gång i tiden hade haft för avsikt att låta sig omvändas till kristendomen. Kejsaren skulle då ha skickat sändebud till Heliga landet men dessa kom ur kurs, hamnade i Indien och återvända med en buddistisk sutra istället för med Bibeln. The rest is, som det heter, history.

Jesuiterna hade länge nära och goda kontakter med det kejserliga hovet som speciellt uppskattade deras vetenskapliga kunskaper. Kontakterna var så nära att man i Rom misstänkte jesuiterna för bristande renlärighet, att de hade blivit alltför influerade av kinesiska idéer, seder och bruk. Dessa goda förbindelser tog slut i mitten av 1600-talet. Jesuiterna fördrevs. Kina stängde sina gränser och blev sig självt nog. Kejsaren skickade i slutet av 1700-talet en skrivelse till den engels­ke monarken Georg III där han hävdade att allt av värde fanns inom Kinas gränser och att det inte fanns något behov att importera varor eller tankar från avlägsna och barbariska länder. Det skulle dröja fram till mitten av 1800-talet innan Kina tvingades att öppna landet för utrikeshandel. När så en gång hade skett spred sig snabbt en insikt bland intellektuella att allt kanske inte stod rätt till i Mittens rike. Kejsaren avsattes 1912 och därmed avslutades Qingdynastin som kom att bli den sista – åtminstone hittills.

Unga intellektuella hade då redan skrivit och talat sig varma för ett nytt republikanskt Kina. De läste texter av Montesquieu och Rousseau, men framförallt lyfte de fram Aristoteles och andra klassiska grekiska tänkare. De hade kommit i kontakt med dessa filosofer när de studerade i främmande länder, speciellt i Japan som hade många gemensamma drag med deras hemland men som hade kommit längre i utvecklingen.

En av de tidigaste och mest inflytelserika av dessa intellektuella var LIang Qichao som använde Aristoteles Politiken för att i grunden förändra den traditionella synen på staten och människans plats i den. Den gamla doktrinen, formulerad ca hundra år före Kristus av Sima Qian, slog fast att ”varhelst det fanns tecken på mänsklig närvaro så är vi alla kejsarens undersåtar”. För att göra Kina till ett modernt land måste man, menade LIang, bryta med denna underdåniga attityd och göra undersåtar till medborgare; ”Medborgarskap och deltagande i statens affärer är vad som gör oss fullt mänskliga. Människan är ett politiskt djur.” I sin Politiken skriver Aristoteles att ”den som inte kan leva i ett samhälle eller som inte har något behov av det för att han är sig själv nog är antingen ett odjur eller en gud”.

Ien alls inte okritisk läsning av Aristoteles kom LIang fram till att demokratin var ”det enda politiska system som förtjänade att kallas rättvist […] överhögheten och bestämmanderätten måste ligga hos folket”.

Platons antidemokratiska och hierarkiska samhälle har väckt kinesiskt intresse och väl också en hel del förståelse och sympati.

I Kina var detta kontroversiellt och gick stick i stäv med en mångtusen­årig tradition – personlig utveckling och familjeplikter var mycket viktigare än politiskt engagemang. Bartsch menar att de flesta kineser vid denna tid – alltså för litet drygt hundra år sedan – saknade tydliga idéer om möjliga relationer mellan individ, nation och stat. Om de alls hade tid att fundera över dylika spörsmål så såg det på sig själva som ”kejsarens lydiga barn”.

Genom Liang och andra kommentatorer kom Aristoteles att ha ett visst inflytande över den skakiga kinesiska republiken som definitivt gick i graven 1949 när Mao och kommunisterna tog makten. Mao hade redan då visat en viss otålighet med ”marxist-leninistiska intellektuella som inte kunde öppna munnen utan att citera de gamla grekerna medan det glömmer sina egna föregångare”. Trots Maos skeptiska inställning fortsatte man att öppet och vanligen i positiva ordalag framhäva den atenska demokratin som en i alla fall delvis möjlig förebild för ett demokratiskt KIna.

Denna strävan fick sitt brutala och tragiska slut då företrädesvis unga människor våren 1989 samlades på Himmelska fridens torg för att kräva reformer i demokratisk – kanske aristotelisk – anda. Så fick det förstås inte fortsätta. Deng Xiao­ping och andra hard-liners kallade in armén som rensade torget till en kostnad som uppgick till hundratals, möjligen tusentals, döda. ”En hundraårig epok då man vände sig till västerländska klassiker var över.”

Visst – man har fortsatt att läsa de gamla grekerna men nu på helt andra sätt. Bartsch urskiljer två skilda ”skolor”. Den ena utgörs av konventionella, akademiska studier på samma vis som sker vid universitet i Europa och USA – i alla fall vid universitet värda namnet.

Den andra skolan utgörs av en grupp skribenter som på olika vis vill visa hur studier av klassikerna bortom varje rimligt tvivel visar att det kinesiska statsskicket – upplyst autokrati – är det bästa och att amerikansk demokrati är ”fel, fel, fel”.

Det råder fundamentala skillnader mellan de båda systemen. Wang Huaiyu har beskrivit skillnaden så här: ”Den kinesiska politiska doktrinen kräver tillit, lojalitet och vördnad för ledare; den västerländska doktrinen kräver misstänksamhet, vaksamhet och kontroll av ledare.”

Aristoteles är inte längre en klassisk förebild utan ett varnande exempel, en förespråkare för en politisk regim som vilar på slavarbete. Om Aristoteles aktier har förlorat i värde så har Platons i gengäld ökat. Då speciellt den Platon som skrev Staten, den antika text som har blivit den mest kommenterade under senare år. Platons antidemokratiska och hierarkiska samhälle har väckt kinesiskt intresse och väl också en hel del förståelse och sympati.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Platon undrade hur man ska få vanligt folk att vara nöjda med sin lott och inte börja bråka eller ställa för överheten svåra frågor. Det gäller att hitta på en ädel lögn – gennaion pseudos – som skall få den stora massan att tro att deras lott är naturgiven, att det är rätt och riktigt att de befinner sig kanske långt ner i den samhälleliga hierarkin eller hackordningen. När de väl bibringats den uppfattningen är det lättare att få dem att tänka på statens bästa och inte på sina egna småaktiga intressen. En framträdande kinesisk professor hymlar inte utan slår fast att jämlikhet är nonsens, hierarki är sanning.

Den västerländska förnuftstron med antika rötter är inte längre, åtminstone inte officiellt, högsta värde i Xi Jinpings Kina. Nu heter det istället att ”den västerländska upplysningen skapade en rationalitet för att styra och förslava folk medan man i Kina tar hänsyn till djupare värden”. Shadi Bartsch tillåter sig tvivla. Kinas ekonomiska tillväxt bygger på instrumentell rationalitet, inte på casting of oracle bones. Konfucius har inte mycket att komma med när man bygger han­garfartyg.

Ett avsnitt i Plato Goes to China ägnas Leo Strauss vars ogillande av mycket av den västerländska modernismen har funnit en bördig grogrund i Kina. Hos Strauss söker hans kinesiska läsare ett alternativ till det demokratiska idea­let, men lär knappast hitta det för Strauss var förvisso en övertygad elitist men knappast anti­demokrat.

Strauss praktiserade ofta en så kallad esoterisk läsning av klassiska texter i politisk filosofi från antiken till Machiavelli och Hobbes. Han ville visa att många av dessa tänkare hade dubbla budskap – ett som vände sig till vanliga läsare, ett annat som vände sig till en liten elit som, till skillnad från vanligt folk, kunde hantera och rätt använda farliga insikter.

Att detta sätt att läsa har fått så pass stort genomslag i Kina ställer en fråga: har Strauss filosofi och esoteriska läsning blivit en förebild för skribenter som inte fritt kan uttrycka sina tankar? De säger ett men insiktsfulla läsare förstår att de menar ett annat.

Vanligen när man idag läser klassikerna och då speciellt Platon gör man det med udden riktad mot västerländsk hegemoni. I dagens Kina, säger Shadi Bartsch, använder man både Platon och Konfucius för att visa att Francis Fuku­yama och alla hans eftersägare har haft fel, att de visade en häpnadsväckande historisk arrogans och västerländsk provinsialism när de ihärdigt hävdade att det liberala demokratiska sy­stemet skulle vara ”slutet på historien”