I slutet av februari tillkännagav senatorn från Kentucky, tillika Republikanernas minoritetsledare i senaten (vilket enligt svenska förhållanden motsvarar något i stil med gruppledare), Mitch McConnell sin avgång.

Många tyckte nog att detta inte kom en dag för tidigt. McConnell är visserligen bara 82 år gammal, vilket i jämförelse med vad som numera verkar vara den gängse åldern på presidentkandidater inte framstår som så anmärkningsvärt, men på sis­tone har ålderstecknen börjat hopa sig. Vid flera tillfällen har han till exempel ”frusit” mitt i en presskonferens och blivit stående tyst framför rullande kameror.

Det är hursomhelst en anmärkningsvärd politisk gärning, kantad av gigantiska segrar, som han lämnar efter sig. Genom att hårdspela när det gällde utnämningar av nya domare till Högsta domstolen lyckades han blockera demokratiska kandidater och driva igenom republikanska kandidater till de högsta domarämbetena. På det viset har McConnell skaffat Republikanerna det de drömt om i femtio år: en stabil och kraftig konservativ majoritet i HD, något som är gott och väl lika mycket värt som två presidentvalsegrar. Den nya HD-majoriteten har redan burit rik frukt; genom domstolsavgöranden har bland annat det konstitutionella skyddet för aborträtten upphävts, etnisk kvotering till högre utbildning förklarats grundlagsstridigt och vapenrättigheterna stärkts avsevärt.

Detta är ett arv man sakligt sett kan tycka vad man vill om. Men Republikanerna borde i vart fall slänga blommor på vägen framför sin avgående hövding, i synnerhet de mer hårdföra av dem.

Jag säger ”borde”, för i detta fall är otack världens lön. Som svar på nyheten att McConnell var på väg ut skrev Freedom Caucus – som samlar mer högerinriktade republikanska kongressledamöter – på X (före detta Twitter) följande syrliga meddelande. ”Our thoughts are with our Democrat colleagues in the Senate on the retirement of their Co-Majority Leader Mitch McConnell (D-Ukraine).” Mitch McConnell pekades alltså ut som en demokratisk ulv i republikanska fårakläder, något som nog få personer förtjänat mindre. Dessutom antyddes att han sätter ukrainska intressen före amerikanska. Kontexten är att McConnell har försökt galvanisera stöd bland republikanerna i kongressen för biståndspaketet till Ukraina.

Attackerna på gamle Mitch McConnell kan få illustrera det faktum att Ukrainafrågan för delar av den amerikanska högern på kort tid har blivit en av de huvudsakliga politiska vattendelarna. Att vara kritisk till Ukraina har, exempelvis i Freedom Caucus, blivit kanske det viktigaste lackmustestet på att man är en äkta rödblodig republikan. Att vara för Ukrainas sak uppfattas nu av somliga som en vänsteravvikelse, och inte ens någon som Mitch McConnell finner alltså nåd.

Det ska för ordningens skull sägas att många av Ukrainas ivrigaste förkämpar i Washington återfinns i Republikanerna. Och när Representanthuset den 20 april i år röstade igenom ett paket med totalt 95 miljarder dollar i stöd till Ukraina, Israel och Taiwan stod i vart fall ungefär hälften av de republikanska ledamöterna, inklusive talmannen Mike Johnson, bakom beslutet. Men den utveckling som man har kunnat iaktta har likväl varit omskakande och förbryllande för dem av oss som ibland koketterat med att föredra den republikanska presidentkandidaten framför den demokratiska. Man får nog säga att man som högersinnad i Sverige har fått rätt om mycket – invandringen förde med sig påtagliga negativa konsekvenser trots allt, ett territoriellt inriktat nationellt försvar behövdes trots allt, ordensväsendet pryder sin plats i det offentliga livet trots allt. Men på minuskontot kan antecknas att Republikanerna har visat sig vara lite knäppa trots allt. (I vilken utsträckning Demokraterna av idag egentligen är mindre knäppa kan man låta vara osagt.)

För den ukrainakritik som förekommer i vissa delar av den amerikanska högern handlar inte, eller i vart fall inte bara, om att USA inte har tillräcklig anledning att blanda sig i avlägsna konflikter med oklar relevans för landets nationella intresse, och att det åttio år efter andra världskrigets slut är dags för Europa att säkerhetspolitiskt stå på egna ben. Sådana impulser är förståeliga, och helt säkert nyttiga. Den ställning av ensam världspolis som USA axlade efter 1989 är ohållbar – i vart fall är det inte märkligt att den amerikanska arbetarklassen inte vill offra sina barn eller sina tax dollars för att upprätthålla den.

Istället rör det sig ofta om ett direkt ställningstagande mot Ukraina och för angriparen Ryssland. När kongressledamoten från Georgia Marjorie Taylor Greene – som visserligen har blivit utsparkad även ur Freedom Caucus för sina utrerade ställningstaganden – talar på valmöten sker det understundom inför folkmassor som triumferande skanderar ”Putin”. Inför sådant kan man bara rodna av harm och blygsel.

När ryssland inledde sitt storanfall mot Ukraina bodde jag i USA och studerade vid Harvard Law School, där mitt umgänge delvis bestod av en intressant grupp intellektuella högerjurister, varav några tidigare hade arbetat på olika nivåer i Trumpadministrationen. När jag på morgonen den 24 februari 2022 sammanbitet släpade mig till föreläsningssalen var det med dystert sinne. Jag utgick, som en helt självklar sak, från att mina bekanta skulle instämma i att det som just då utspelade sig var förfärligt. Det blev en förhållandevis svår chock att se att de inte förmådde ta ställning. De slog ned blicken och sade att saken var komplicerad.

Så småningom tyckte jag mig dock förstå varför de hade reagerar så obegripligt – anstötligt – som jag tyckte de hade gjort.

I botten ligger en amerikansk oförmåga att hantera nyanser, att tänka i gråskalor istället för i motsatspar. Allting måste vara antingen bra eller dåligt, så att säga hela vägen ner.

Neokonservatismens korstågsanda uppfattas – inte utan rätt – som politiskt och moraliskt bankrutt. Samtidigt kan Ukraina­kritiska republikaner som kongressledamoten från Florida Matt Gaetz till sist inte frigöra sig från sin inneboende Ronald Reagan, hur mycket de än avsvär sig hans arv. Om Putin är en skurk och om angreppet på Ukraina är orättfärdigt måste USA ingripa, detta är de flesta amerikaners omedvetna verklighetsuppfattning. Och eftersom många redan bestämt sig för att de inte vill att USA ska intervenera måste Ukraina vara skurken och Putin hjälten. Vad som för en europé framstår som en om inte moralisk så i vart fall rent intellektuellt hållbar ­hållning, att fördöma invasionen men inte vilja riskera krig med Ryssland, finns inte på den amerikanska mentala paletten.

En liknande bakvänd återverkan präglade den isolationistiska rörelsen i USA under mellankrigstiden, som samlades runt organisationen America First Committee med flyghjälten Charles Lindbergh som frontfigur. Att hålla USA utanför ny inblandning i Europas våldsamma konvulsioner framstod efter första världskriget knappast som en i sig orimlig idé. Och den hållningen hade inte nödvändigtvis behövt förenas med det minsta uns av sympati för Hitlertyskland – det ligger ju i realpolitikens natur att man inte gör politisk handling av värdeomdömen. Trots detta utvecklades America First i pro­nazistisk riktning. Realpolitiken fick styra värdeomdömet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den amerikanska oförmågan att hantera och acceptera nyanser är delvis ärvd från New Englands puritaner (se ”Puritanernas arvtagare”, Axess nr 3/2023). Men delvis handlar det också om att USA är ett nytt land, över vilket vilar en framgångens förbannelse så att man aldrig på allvar har behövt i grunden revidera berättelsen om sig själv.

Bokstavligt talat alla andra länder har, tallösa gånger, behövt göra rent hus med sina föreställningar om kärnan i landets identitet och idé, och finna en ny. Tyskland och Storbritannien är dramatiska exempel, men detsamma gäller även Sverige. Vi var ett lutherskt härläger, blev därefter en kapitalistisk men inåtvänd ämbetsmannastat, blev därefter världens mjukaste och mest jämlika land, och är idag ytterligare något annat. I USA har man naturligtvis behövt göra kursjusteringar. Vissa större, som uppgörelsen med slaveriet. Men i vart fall fram till mycket nyligen har man aldrig behövt göra helt om.

Utan att göra en helomvändning finns det dock en annan nationell idé Republikanerna kan återknyta till, om de vill och kan. Senatorn från Ohio Robert Taft, känd som ”Mr Republican”, förkroppsligade på 1950-talet den politiska tendens som av eftervärlden kallas ”Old Right”: å ena sidan kompromisslöst fördömande av diktatur och våldsvälde, å andra sidan en skepsis att USA i längden kan uppträda som frihetens ensamma garant.

Den gamla amerikanska högern, djupt präglad av republikens inbyggda decentralism, förstod att frihet inte utgår från ett mäktigt kraftcentrum. Den kommer underifrån. Att skapa och upprätthålla förutsättningarna för ett fritt samhälle är ett gemensamt arbete, för människor och länder.