En vän som arbetar inom säkerhetstjänsten i ett av Nato-länderna i Baltikum gav mig nyligen en liten bok, en handbok som eleverna vid ryska militär- och säkerhetshögskolor får när de skall lära sig om militära informationsoperationer. Här följer ett citat ur handboken: ”Informationskamp innebär två samhällssystems tävlan inom den informationspsykologiska sfären med syfte att utöva inflytande över ett eller flera samhällsskikt och makt över de strategiska reservernas källor.” Här följer ytterligare ett citat: ”Informationskrigföring inbegriper att arbeta med ledande opinionsmakare, makt över andra nationers ledningar och deras ungdomar. Informationskrigföring liknar ett fredligt krig. Den kan fortgå under fullständig fred och välstånd. I ett normalt krig handlar segern om ja eller nej, inom informationskrigföring kan den vara både och. Ett antal rivaler kan slåss om en särskild grundtanke eller ett tema inom en persons medvetande. Informationskrigföring gör sig av med begreppen vän/fiende. Man kan arbeta ihop med någon och samtidigt vara dennes informationsfiende.” Och ett sista: ”En person kan inte reagera på den här sortens verksamhet, som är lika osynlig som radioaktivitet. Verksamheten kan döljas i välvilja, vilket en person rent biologiskt inte kan besvara med aggression. Den huvudsakliga faran med informationskrigföring är att man inte kan se skadorna den orsakar. Befolkningen märker inte ens att den är utsatt, så staten sätter inte in sina självförsvarsmekanismer.”

Det här är som taget ur verk av Borges, eller William Gibson, ren science fiction. Vill man försöka förstå den här tankeskolan kan det vara en idé att gå tillbaka till 1999. Det året erkände marskalk Igor Sergejev, den ryske försvarsministern, mer eller mindre att militärt sett kunde Ryssland inte tävla med Nato och väst, man var inte jämbördiga när det gällde kanoner, stridsvagnar, ubåtar. ”Vi måste hitta asymmetriska sätt att se på krigföring”, sa Sergejev, ”revolutionära synsätt.” Så man byggde upp en teori kring informationspsykologisk krigföring och, för att förenkla det väldigt mycket, använder sig av allt det där västländerna trodde att de hade ett försprång mot västvärlden. Använder sig av banker, använder sig av frivilligorganisationer, använder sig av kyrkan, använder sig av medierna, använder sig av de liberala demokratiernas alla verktyg, centraliserar och utnyttjar dem som ett vapen. Och tanken är, enkelt uttryckt: hur kan man få ett land på knä utan att ens röra vid det?

Vad för sorts segrar kan man vinna i denna informationspsykologiska krigföring? Man kan ju inte direkt invadera ett land. Alla segrar man kan vinna finns inom uppfattningens rike, det är ett rent pr-krig. Det finns ingen risk att Ryssland öppet skulle attackera Nato. Utan allt man behöver göra är att visa att Nato är ett skämt. Allt man behöver göra är att ta sig ner i Natos semantiska och kommunikativa struktur och underminera den. Nato hålls samman av en enda semantisk list, artikel 5, tanken att ett angrepp, vilket militärt angrepp som helst, mot vilket Nato-land som helst är ett angrepp mot alla dess medlemmar. Men tänk om det inte handlar om ett militärt angrepp? Tänk om det handlar om en cyberattack? Tänk om det handlar om ett informationsangrepp? Tänk om det handlar om ett psykologiskt anfall? Allt Ryssland behöver göra är att underminera Natos logiska ramverk, i syfte att förnedra organisationen, och sedan börjar ett antal beskrivningar att rämna. Tanken om västs sammanhållning, tanken att Amerika alltid kommer att skydda de folk som det lovar att skydda. Vita huset kommer att visa sig ha lerfötter, hela den västerländska självbilden kommer att rämna: varför skulle inte Ungern eller Italien kunna alliera sig med Ryssland?

Det är det här teorin går ut på. Det är upp till oss att avgöra huruvida vi anser detta vara ett reellt hot, men det är så här det ryska militära tänkandet närmar sig ämnet.

Desinformation är lika gammalt som Iliaden. Den mest berömda desinformationskampanjen i historien var den trojanska hästen. I Sovjetunionen hade KGB en avdelning för ”aktiva åtgärder”. Målet var att så split bland de allierade i väst. Runt år 1980 spred exempelvis KGB ut ryktet att CIA hade tagit fram aids i syfte att döda svarta. Det var ett sätt att framkalla spänningar mellan raserna. Skillnaden nu är att när KGB gör någonting liknande bryr de sig inte ens om att försöka övertyga folk. Då drog KGB upp en mycket komplicerad plan: man använde sig av en riktig vetenskapsman och riktiga tidningar, och sakta lät man nyheten sippra ut i mediesfären. Nuförtiden då Russia Today, Kremls internationella nyhetskanal, vill göra någonting liknande hittar de helt enkelt på en nyhetsartikel, som de gjorde med nyheten att amerikanerna hade tagit fram ebola som ett vapen. Men de försöker inte ens bevisa att detta är sant, de fabricerar bara den ena konspirationsteorin efter den andra, och målet verkar helt enkelt vara att försvaga och förvirra informationsflödet för att få all information att framstå som omöjlig. Det handlar mindre om övertalning, det kan handla mycket mer om att förstöra andras självbild, fördunkla, göra varje försök till debatt omöjligt.

Det underliggande budskapet är cynism, försök inte ta reda på vad sanningen är. Det är just detta grepp man hela tiden tar till inom landet. När en oppositionell, en verklig oppositionsaktivist, framträder i Ryssland är det första som Kreml brukar göra att läcka nyheten att ”han är en av de våra, den oppositionelle är vårt projekt, tro inte på honom. Alla är till salu, allt är lurendrejeri, allt är bluff, sitt på din soffa, drick din öl, hata Amerika lite lätt.” Det är budskapet. Och det är i stort sett budskapet till Europa: ni vet inte vem eller vad som är rätt eller fel, ni vet ingenting om Ukraina, ni vet ingenting om oss – försvinn. Så det handlar mycket mer om att sprida cynism och känslan att ingenting är sant, så varför bry sig om att kämpa för någonting. Den cyniske tittaren är lättast att lura, för när man väl är säker på att man inte kan tro på någon – att man inte kan tro på BBC, att man inte kan tro på Guardian, att man inte kan tro på demokratin – kan man sugas in bland konspirationerna.

Vi behöver en ny sociologi för att analysera detta, institutioner som borde titta på hur detta faktiskt inverkar, vad det egentligen åstadkommer. Det finns ingen som gör det på heltid, det finns ingen som sitter där och mäter hur effektiva alla dessa olika verktyg i informationskrigföringens tjänst verkligen är.

Det finns ett samband mellan postmodernismen och den taktik som ryssarna använder i sin krigföring mot väst. Kreml har fattat att det finns en sorts sklerotisk postmodernism som är på modet i min generation, för vi läste aldrig Hegel, vi läste bara Deleuze och Guattari. Men det vi på det stora hela kom fram till är att fakta alltid innebär tolkningar, någon egentlig sanning existerar inte. Så nu har Kreml förstått att detta är mycket enkelt att utnyttja! Postmodernismen har blivit rekryterad av KGB. På ett djupare plan bekräftar Kremls uppfattning om informationspsykologisk krigföring i grund och botten Derridas tanke att hela världen är en text, hela världen är en berättelse, hela världen är perception. På det hela taget betyder detta att de kan förstöra Nato helt enkelt genom att förstöra det som text. På ett ännu djupare plan har vi det sätt på vilket de använder språket, som Lacan, så det är inte som att språket eller tecknet är lika med det betecknade; det de säger är att språket alltid är en trevägslek, mellan talaren, objektet som omtalas och mottagaren, och man kan leka inom detta. I den bemärkelsen är de poststrukturalister, på ett mycket djupt sätt. Och vi får inte glömma att det var i Ryssland som semiotiken föddes. De har rest mot postmodernismen på en egen mycket intressant stig och mycket mer radikalt än vi gjorde.

Ryssland har kommit fram till en mycket radikal sorts postmodernism genom cynismen. Jag tror att det här är mycket svårt för oss att förstå: Föreställ dig att du växte upp med att ljuga. Inte att du ljög vid något enstaka tillfälle, utan att du ljög från nio till sex – vilket är vad varenda sovjetisk medborgare var tvungen att göra: stiga upp och simulera tro på kommunismen. Ingen trodde på den. Brezjnev brukade säga till min farfar, som var redaktör på en regionaltidning i Dnipropetrovsk (det var därifrån Brezjnev kom): ”Du förstår, ingen tror på det här systemet. Så vad skall vi göra nu? Vi kan ju inte förändra någonting!” Det postsovjetiska Ryssland är inte en övergångsberättelse, det är berättelsen om lavinartat växande simulacra, skenbilder. Vi har skenbilden av kommunismen, man får skenbilden av demokratin, skenbilder av nyheter. Ryssland är ett land där ingenting är vad det utger sig för att vara. Så polisen är inte polis, de är ett kriminellt gäng som pressar sig till mutor; KGB är inte KGB, de håller på med någonting annat; nyheterna är inte nyheter, journalister är inte journalister, snutar är inte snutar, byråkrater är inte byråkrater, allt är skenbilder, allt är S lika med icke-S, så detta är det första verkligt postmodernistiska samhället.

Vad har hänt med den ryska journalistiken idag? Tja, vi vet att den fortfarande finns, och de ryska journalister som arbetar för oberoende byråer är de modigaste journalisterna jag känner – de riskerar sina liv för sanningen. Men på det hela taget, om vi talar om vad staten håller på med, så är det återigen konceptuellt. Vice kommunikationsministern, Alexej Volin, konfronterades en gång angående all desinformation på de ryska nyhetssändningarna angående nyheter om barn som korsfästes av ukrainska nationalister, om barn som drogades av ukrainska nationalister för att bli zombiemördare – allt det som förekommer på ryska nyhetssändningar och som presenteras som nyheter. Volin svarade: ”Huvudsaken är att det är underhållande, att tittarsiffrorna går upp.” I ett tal till studenter sa han: ”Glöm journalistiken som research, ni berättar historier för chefen, det är ert jobb.” I ett samhälle där begreppet sanning har dekonstruerats, och begreppen sanning och fakta har devalverats finns det ingen mening med journalistiken längre, inte som vi uppfattar den. Där finns tanken att använda information för att framkalla rädsla, söndra och härska, undergräva – det har mycket lite med vår syn på journalistiken att göra. De har undergrävt tanken att det finns en sanning man kan komma fram till, så hur skulle man överhuvudtaget kunna leta efter den? Så det är en tygellös postmodernism, det är det verkligen, den får en att tappa andan ibland.

Aleksej Navalnyj, den faktiske ledaren för den ryska oppositionen, var för sanningen. Han var för att skala bort desinformationen och säga till politiker eller byråkrater: ”Du stal det här”, eller, ”du ljög om det här”. Korruption och desinformation går hand i hand. Korruption är budgetar som inte är vad de verkar vara. Desinformation är språk som inte är vad det verkar vara. De är delar av samma tänkesätt, de är båda frukterna av ett kulturellt problem. Och så var antikorruptionsjakten mycket kraftfull, och folk älskade den! Han fick 30 procent av väljarna i Moskva att rösta på honom i borgmästarvalet, trots att han då inte fick medverka i tv, så bara genom att gå omkring på gatorna och skaka hand samt aktivism på internet. Jag bevakade valet i Moskva och mötte folk som arbetade för Navalnyj under kampanjen. Jag trodde att de skulle vara Moskvabohemer, det var de inte alls. En stor del av dem hade vetenskaplig utbildning, så de var rationellt tänkande, de var arga på korruptionen och desinformationen – eftersom den inte var rationell. De var som tagna ur Max Webers verk och hans teori att den protestantiska etiken hade sitt ursprung i en tro på rationaliteten, vetenskapen. En stor del av de här människorna hade små företag som gick hyggligt och för det behöver man tänka rationellt, man behöver sanningen. Putins pengar består bara av inkomster från oljeindustrin som ingen behöver arbeta för.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Så det finns helt klart en protestantisk klass i Ryssland, i kulturell bemärkelse; den är lysande, livfull, och den huvudsakliga spänningen i dagens Ryssland är den mellan protestanterna och putinismens mutantmystiker. Och det är liksom spänningen i samhället. De rationella måste vinna om Ryssland vill överleva. Man kan inte vara irrationell och inte tro på sanningen och hoppas få en framgångsrik stat, vid någon punkt slår man då helt enkelt i väggen.

Peter Pomerantsev är författare, journalist och verksam vid Legatum Institute i London.

Översättning: Martin Peterson