Det första avsnittet av Monty Pythons flygande cirkus sändes i BBC hösten 1969. Ett år senare visades sketcherna i i svensk tv med stor framgång. Sverige var ett av de första länderna där Monty Python slog igenom och gruppen undrade om det berodde på ett gemensamt humoristiskt arv från vikingarna. Oavsett orsak är det ett faktum att många svenskar älskar brittisk humor. Men bara för vi skrattar åt samma skämt i Birmingham och Borås är det förrädiskt att dra slutsatsen att Storbritannien och Sverige är länder som är snarlika.

Den brittiske historikern Robert Crowcroft hävdar att säkerheten har ersatt friheten som vår politiska kulturs drivkraft i västvärlden. Det kan förvisso gälla hans eget hemland men att tillämpa Crowcrofts resonemang på politiska förhållanden i Sverige går inte. Skillnaden blir uppenbar när man bevittnar hur diametralt olika strategier de båda länderna valt när det gäller coronapandemin. Mina vänner från London som i somras besökte Stockholm häpnade över att ingen bar ansiktsmask och beklagade sig över den obligatoriska karantän som väntade vid hemkomsten.

”Övervakningskamerorna är ovärderliga verktyg i kampen mot terrorismen, och det vet de flesta britter.”

Storbritannien är präglat av två blodiga världskrig, Sverige av långvarig fred. Det påverkar mentaliteten. Den 14 augusti 1814 undertecknades ett fredsavtal mellan Sverige och Norge som avslutade ett svenskt fälttåg och sedan dess har svenskar vant sig vid obruten fred som ett normaltillstånd.

Crowcrofts kritik av säkerhetsfixering är alltså inte obefogad när det gäller Storbritannien, den stränga brittiska virushanteringen är redan nämnd och ett annat exempel är den omfattande kameraövervakningen i landet. Om man räknar bort städer i diktaturens Kina rankas London som planetens mest kameraövervakade stad. Det förekommer uppgifter om allt från fyra miljoner till sex miljoner kameror som samlar in enorma mängder data, utöver alla kameror som registrerar trafiken i öriket.

Den massiva övervakningen till trots existerar inte något utbrett motstånd mot den i George Orwells hemland. En svaghet i Crowcrofts resonemang är att han inte i högre grad vrider och vänder på frågan varför miljoner medborgare i en demokrati som Storbritannien tolererar, eller till och med kräver, att politiker inskränker deras frihet. Med tanke på att Crowcroft specialiserat sig på samtidshistoria är hans framställning av väljare torftig. Medborgare liknas vid barn som vill ha politiker som skyddar dem från allt ont med trollspön. Snarare handlar det om att hans landsmän är rationella när det gäller faror och att det finns skäl för det.

Sedan 1970-talet har flest dött i terroristattacker i Storbritannien i EU-området. IRA genomförde en rad attentat framförallt i Nordirland, men också på det brittiska fastlandet. Bombningarna i London i början av 1990-talet övertygade människor att kameraövervakning var nödvändigt. Sedan dess har hotet främst kommit från våldsbejakande islamister. En bomb exploderade till exempel på Manchester Arena för tre år sedan som dödade 23 människor och skadade över hundra. Förra året höggs två personer ihjäl av en knivbeväpnad terrorist på London Bridge. Brittisk polis uppger att man tillsammans med säkerhetstjänsten hindrat många terrorplaner av samma omfattning som dåden i London 2005 som krävde 50 liv och skadade 700 människor. Övervakningskamerorna är ovärderliga verktyg i kampen mot terrorismen, och det vet de flesta britter.

Crowcroft sågar den brittiska nationella säkerhetsstrategin A Strong Britain in an Age of Uncertainty. Han kallar den en symbol för den trygghetsknarkande politiska kulturen och avfärdar det tioåriga dokumentet som ”fullständigt värdelöst som strategi”. Crowcroft räknar hånfullt upp några av de många hotbilder som nämns och fnyser över att det saknas prioritetsordning och konkreta åtgärder. Jag som har en bakgrund som politisk tjänsteman i regeringskansliet uppfattar dokumentet annorlunda och önskar att Sverige haft en lika krass omvärldsanalys för ett decennium sedan.

I oktober 2010 presenterades A Strong Britain in an Age of Uncertainty och vid den tidpunkten jobbade jag i regeringskansliet för Folkpartiet och hade som politiskt sakkunnig nyligen fått ansvar för frågan om förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism. Två månader senare sprängde sig Nordens första självmordsbombare till döds på Drottninggatan mitt i julhandeln. Det kunde ha slutat med ett blodbad. I den ljudfil som Taimour Abdulwahab före attacken skickade till bland andra TT och Säkerhetspolisen hör man honom säga: ”Nu har Islamiska staten uppfyllt vad den har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt.”

Bara några dagar efter dådet hölls en pressträff där rapporten Våldsbejakande islamistisk extremismi Sverige presenterades, vilken tagits fram på alliansregeringens uppdrag. I februari hade dåvarande demokratiminister Nyamko Sabuni tagit initiativ till studien trots att hon av högljudda och etablerade röster anklagades för att vara islamofob.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Året innan hade forskare från Centrum för asymetriska hot- och terrorismstudier vid Försvarshögskolan varnat för ökad islamistisk extremism i stadsdelen Rosengård. Författarna hade intervjuat personer inom skola, socialtjänst och polis i Malmö. Sorgligt nog avfärdades rapporten av många tunga aktörer när den lanserades. Även Anders Danielsson, dåvarande chef för Säkerhetspolisen, var kritisk: ”Man bekämpar inte brott med grova generaliseringar.” Idag sitter malmöiten Osama Krayem, uppvuxen i Rosengård, i belgisk fångenskap och väntar på rättegång för inblandning i terrordåd i både Bryssel och Paris där sammanlagt över 160 människor dödats.

Trots att det redan 2010 var känt att svenska medborgare reste utomlands för att ansluta sig till Islamiska staten, och andra terroriststämplade organisationer, saknades vilja i alliansregeringen att kriminalisera dessa resor. Det skulle dröja ända till 2014 innan en utredning tillsattes, två veckor innan alliansen förlorade regeringsmakten. Den dominerande frågan under valrörelsen var flyktingkrisen. Internt försökte jag varna för att vi inte kunde utesluta att terrorister kunde gömma sig i flyktingströmmen för att begå attentat i Europa. Jag blev beskylld för obehaglig alarmism som rimmade illa med öppna hjärtan. Tre år senare skulle den utvisningsdömde Rakhmat Akilov meja ner människor på Drottninggatan med en stulen lastbil, bara ett stenkast från Rosenbad.

Numera har Sverige närmat sig Storbritannien när det gäller att prioritera säkerhet på den politiska dagordningen och det är välkommet. Utan säkerhet är vår frihet hotad.