Om man kommer med bilen söderifrån, från Bryssel via Gents och Brygges utkanter, slås man av autostradans spikraka sträckning fram till den klassiska och på sin tid extravaganta badorten Oostende vid Nordsjökusten. Likt en belgisk Via Appia tycks motorvägen inte bara vara den enda möjliga förbindelsen med det hägrande målet, utan till synes anlagd enkom för syftet att forsla människor till den begärliga kustpärlan. Och det är nästan uteslutande den berömda, vidsträckta badstranden, trekvarts mil lång och uppemot 100 meter bred, samt den anrika Casino Kursaal-byggnaden strax intill som alltsedan societetens fornstora dagar lockat aldrig sinande folkskaror hit.

Hela området skvallrar om gamla mondäna traditioner. De klassiska strandkorgarna och paviljongerna finns kvar, liksom det långa pärlbandet av mer eller mindre fashionabla krogar längs den kilometerlånga strandpromenaden. Följer man flanörstråket västerut, parallellt med stranden, stöter man så småningom på en stram Leopold II stolt tronande på sin höga häst, blickande ut mot det vanligen stormiga havet. Kongokolonisatören sitter bevisligen ännu säkert i sadeln, medan Tintinskaparen Hergé nere i huvudstaden skall vältas ner från sin sockel i kraft av aktivistisk indignation. Ack, ja. Strax intill den beridne monarken ligger det relativt unga konstcentret KAAP, vars byggnad samtidigt utgör början på den kulturminnesskyddade, nyklassicistiska och 400 meter långa pelargången Koninklijke Gaanderijen (Kungliga galleriet), som sträcker sig ända bort till den legendariska trav- och galoppbanan Hippodrome Wellington, grundad 1883.

Men så var det ju det här med diskrepansen mellan ideal och verklighet, mellan ljuva drömmar och beska realiteter, mellan historia och nutid. Nämnda imposanta arkad är under mitt besök mer eller mindre ockuperad av klotterplank för den hugade gatukonstnären eller för den som är särskilt begiven på runda ord. Och istället för världsvant sällskapsliv bland andens aristokrater på serveringarna, bryggorna och pirarna möts man av en fordom levande kultur stelnad i massturismens tomma poser och artefakter bland kappkörande elsparkcyklar och skrikiga barnfamiljer.

Nej, 1920- och 30-talens litterära miljöer och salongsliv är ett minne blott. Likväl närmar jag mig gärna vittomtalade platser av det här slaget i drömsk förhoppning om att kunna slå mig ner och ta en avec och cigarr med Stefan Zweig på Brassi Grand Café. Eller plocka snäckskal och sjöstjärnor med Irmgard Keun, vilket hennes tioåriga berättarjag målande beskriver i exilromanen Kind aller Länder. Det var ju här de höll till, alla de konstnärer och exilförfattare – som Stefan Zweig, Joseph Roth och Arthur Koestler – som hade flytt Hitlertyskland och vars livsöden den tyske germanisten och kulturredaktören Volker Weidermann livligt återger i boken Oostende 1936.

I det brokiga sällskapet skymtade också den framstående belgisk-brittiske målaren James Ensor – han med alla demoniska karnevals- och dödskallemotiv – som i egenskap av Oostendebo slapp emigrera och bara behövde ta sig ett kvarter upp till de tillresta litteraternas tjusigt belägna serveringar för att deltaga i det av världsläget omtumlade men ännu vidlyftigt underhållande umgänget. Hans hem, The James Ensor House, utgör numera ett väldisponerat museum och konsthall väl värt ett besök.

För övrigt existerar Brassi Grand Café än idag där vid strandpromenaden. Och ändå inte. Cigarröken och de högljutt spirituella samtalen har för länge sedan fått ge vika för stramt luxuös inredning och hissmusik. Som på så många andra håll i världen.

Smeknamnet ”strandbadens drottning” till trots är Oostendes stadsbild inte direkt bedövande vacker; snarare charmigt ruffig i sin gråbruna täta bebyggelse, från havet ner mot stadskärnan och ut mot hamnen och de för nationen så viktiga skeppsvarven. Däremot är stadsplanerarna, här som i övriga Belgien, sanna mästare på att anlägga parker, och den stora Bois de Boulogne-liknande oasen Maria Hendrikapark mitt i centrum blir ett välkommet vattenhål innan man anträder den snörräta bilfärden tillbaka söderut.