Påstår man att det finns en tyst majoritet i Sverige kommer man med all sannolikhet att utpekas som en högljudd minoritet. Det hände i alla fall Kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund som talade om ”Verklighetens folk” sommaren 2009. Han utmålades som en populist som försökte återuppväcka 1930-talet. Episoden beskrivs av självaste talskrivaren Fredrik Haage i Axess temablock om ”Vanligt folk” (nr 8/2024). Numret innehåller en rad essäer som alla betraktar spänningsfältet mellan folkrepresentation och folkilska.

Hägglunds retorik gick till historien. Men märkligt nog tycks den mest ha påverkat eliten, om man får tro Haages redogörelse. Idag vill alla politiktoppar vara verklighetens folk.

Som folkförförelse betraktat var utspelet dock ingen framgång. Vid tiden för Almedalstalet låg par­tiet som vanligt strax över 4-procentsspärren. Och där har partiets opinionssiffror för det mesta befunnit sig alltsedan dess, förutom vid någon enstaka topp. (Min blygsamhet förbjuder mig att specificera sådana perioder närmare, men för transparensens skull bör kanske ändå nämnas att även jag har jobbat för KD:s partiledarstab under en tid.)

För ett 4-procentsparti är det förvisso inte nödvändigtvis ett bakslag att förknippas med en högljudd minoritet. Om 80 procent av lyssnarna börjar hata dig, finns det ändå 20 procent som är beredda att lyssna. Det är ett avsevärt lyft uppåt från spärren! Taktiken är etablerad bland småpartier. Man vill reta majoriteten, och driva den framför sig, snarare än tilltala den.

Ledande partiföreträdare har visserligen också en naturlig fallenhet för att väcka irritation, men taktiken går att se som tydligast hos Liberalerna och Miljöpartiet. Möjligen kan man ana en fallande skala, där graden av sveda står i omvänd relation till regeringsdugligheten. L säger sig vilja vara en ”blåslampa”. MP en ”blåslampa i häcken”. I förlängningen skymtar anarkisterna runt tidskriften Brand, som länge ville vara ”en stålborste i analen”.

Se där! Det finns ett ”vanligt folk”, åtminstone så länge man kan plåga det med radikala påbud. Men är det populism?

Som temaartiklarna av både Katarina Barrling och Widar Andersson antyder är det snarare So­cialdemokraterna som är historiska mästare i populism. Partiet har lyckats ge sken av att förkroppsliga folket, trots att man varit ohotad elit, åtminstone halva förra seklet.

Man kunde tro att det skulle vara ett trivialt påstående att det å ena sidan existerar ”vanligt folk”, och å andra sidan en elit. Det har ju alldeles nyss gått 100 år sedan den italienske ekonomen Vilfredo Pareto dog 1923. Han noterade bland annat att 80 procent av Italiens samlade förmögenhet ägdes av 20 procent av befolkningen. Tack vare honom har vi en statistisk förklaring till varför förhållandet 80/20 återkommer så ofta att det nästan kan beskrivas som en naturlag. Pareto var också pionjär inom sociologisk elitteori. Han menade att demokratin närmast var en illusion. Att en härskande klass alltid skulle uppstå och klamra sig fast, på ett eller annat sätt. Självfallet har Pareto liksom Hägglund anklagats för att vara protofascist, med den avgörande skillnaden att Pareto möjligen också var det.

Han hade dock troligen rätt om eliternas beständighet. Rentav underskattade han den. Modern forskning i ekonomisk historia har funnit en opassande benägenhet hos somliga typer att återkomma till positioner med makt och inflytande, även i förment jämlika samhällsbyggen. Exempelvis har analyser av adels- och överklassnamn från 1700-talets Sverige påvisat en ihållande överrepresentation för desamma i högstatusyrken idag. Trots ett sekel av utjämningspolitik. Samma fenomen återkommer i andra länder. Inte ens den kinesiska kulturrevolutionen – med miljontals utrensade och slaktade – påverkade nämnvärt andelen gamla överklassnamn i eliten.

Trots att vi således enkelt kan konstatera förekomst av både ett populistiskt ”vanligt folk” och en seglivad elit kvarstår den politiska sprängkraften. Men statsvetarna tycks ha svårt att fastställa fenomenets eventuella lagbundenhet. Populism blir inte särskilt lätt att definiera om den både ska gälla ett 4-procentsparti som retar upp en samhällselit av opinionsledare och en miljardär som blir framröstad med stöd av minoriteter och arbetare i rostbältet.

För mig som politisk hantverkare är den brännande frågan snarast när och hur jag kan använda greppet. I vilka situationer fungerar det att åberopa ett folk? När kan jag peka ut en orättfärdig elit? Hur kan jag framstå som vanlig utan att tatue­ra mig?

Och privat förstås: Hur gör jag för att gifta in mig i eliten?