Sveriges kulturella frysbox, som Fredrik Lindström sade, den enda plats i det här välsignade landet där utveckling inte nödvändigtvis ses som något positivt. Dalarna, med en självgodhet som inte bara ligger på ytan och skvalpar utan är genuin, och kanske just därför också uthärdlig, så fullkomligt autentisk? Eller kanske är det dialekten? Sjungande dalmål får allt att låta snällt. Ni hör – ingen från Dalarna kan beskriva sitt landskap utan att direkt snurra in på oförblommerat självberöm.

Det finns en scen i historien om Pelle Svanslös som med perfekt antropologisk precision gestaltar den närmast naivt uppriktiga självuppskattning som präglar Dalarna. Pelle är på besök vid Siljan och förundras över hur välkomnande dalakatterna är mot honom, utan svans och från Uppland och allt. Han utbrister: Så här snälla är aldrig katterna i Uppsala!, varpå en katt med kurbitsväst svarar: Vi är alltid snälla mot turister. Men nu vill vi att du berömmer vår midsommarstång.

Möjligen är det för att jag kommer från Dalarna som jag aldrig begripit varför Sverige inte tillämpat denna midsommarstångsprincip. Om Sverige framfört till dem som kommer nya till Sverige att: Du är välkommen hit, men då vill vi att du berömmer vår midsommarstång. Och ska du stanna, ja då får du allt hjälpa till med att plocka prästkragar och löva och resa den också. Och ska du ha en flagga i toppen, ja då ska det allt vara den svenska. Hur skulle det ha sett ut? Och hur hade det låtit, om Sverige hade varit mer som Dalarna?

Du är välkommen hit men då vill vi att du berömmer vår välfärdsstat och vår socialtjänst. Du är välkommen hit men då vill vi att du berömmer vår kultur där man lyder och litar på staten. Du är välkommen hit men då vill vi att du berömmer vårt språk. Du är välkommen hit men då vill vi att du berömmer kvinnors rätt att känna vinden i sitt hår. Du är välkommen hit men då vill vi att du berömmer vår kombination av frihet och konformism, där det står var och en fritt att bränna heliga skrifter eller flaggor men där man ändå avstår.

Hur hade det låtit? Outhärdligt tycker många, och det är dessa många som slagit an tonen: krav på anpassning är tyranni, krav på tacksamhet om möjligt ännu värre.

Haken är bara den att svenskar är lika stolta över sin stat och sitt land som varenda by runt Siljan är över sin midsommarstång. Svenskar har bara svårare att säga det så där rakt ut. Däremot vill de gärna att människor från andra delar av världen talar om det, men spontant, utan att svensken ska behöva uppmana dem. Många som kommit till Sverige har också gjort det: berömt och berömt, och anpassat sig till den svenska kultur som faktiskt finns. Tur för Sverige, nu när det visat sig att kultur inte bara handlar om mat och festligheter, utan om existentiella värderingsskillnader. Nu när det visar sig att Sverige, i strid med den officiella självbilden, alltmer krockar med det mångkulturella samhälle som Sverige tidigare välkomnade.

Så står vi nu här. Med ett land som är alltmer splittrat, och där frustrationen växer – på alla håll och kanter. Där det blir alltmer tydligt att orden om att svensk kultur inte finns, och i alla fall inte är något att bry sig om, bara var en läpparnas bekännelse. När nu allt fler visat sig ta Sverige på de tidigare orden om att krav på anpassning är diskriminering, då plötsligt ändras budskapet, till ett alltmer desperat och kompromisslöst: I Sverige tar vi i hand! I Sverige litar vi på staten! I Sverige gäller Sverige!

Kanske är det för att jag kommer från Dalarna som jag inte begriper varför man inte framförde det budskapet från början, stegvis, långsiktigt, utan frustrerad konfrontation. Kanske är det också därför jag tror att långt där inne i den kulturella frysboxen kan man verkligen finna värdefulla insikter. Som att talesättet ta seden dit man kommer, inte innebär förtryck utan hjälper människor att samsas. Och att koncentrera sig på allt det som förenar dem istället för – som nu – på det som skiljer