I år är det 50 år sedan den franske dramatikern, filmmakaren och romanförfattaren Marcel Pagnol gick ur tiden vid 79 års ålder. Han dog i Paris men ligger begravd i den sydfranska hembygd, Marseille med omnejd, som han odödliggjort i sina texter och filmer. Oftast skrev han om sitt älskade Provence när han befann sig långt därifrån. Det underlättade förmodligen processen att omvandla detta mikrokosmos till en mångbottnad spegling av makrokosmos, en universell provins där inte bara fransmän från alla delar av landet utan också en internationell publik känner att de har hemortsrätt.

Det är inte bara under jubileumsåret som Pagnol uppmärksammas. Det görs fortfarande nyinspelningar av filmerna, pjäserna sätts upp med jämna mellanrum och böckerna utgör något av en stapelvara på den frans­ka bokmarknaden. Invald i Franska akademien 1946 har han alltsedan dess behållit sin position som en allmänt erkänd författare.

Hans varmt humoristiska och lättfattliga texter används sedan många år i den frans­ka skolundervisningen och fungerar som ett slags inkörsport till det franska språkets labyrintiska värld för alla som vill tränga in i den. Det var något som han var mycket stolt över. Men det kan ha bidragit till att han länge inte bara var en av de mest kända och lästa författarna utan också en av de mest misskända. Han har varit ignorerad av delar av Paris litterära intelligentia som funnit honom alltför ”populär”, liksom av den akademiska världen. Steget var heller aldrig långt till att kalla honom ”provinsiell”, vilket ju faktiskt motsades av hans popularitet. Pagnol själv kontrade med en paradox: ”Det är hemifrån som man uppnår det universella.”

Under senare år har det dock skett en gradvis förändring. År 2014 publicerade litteraturvetaren Karin Hann en tematisk studie med titeln Marcel Pagnol. Un autre regard ­(M. P.­ En annan syn). Där visar hon på att det ”bakom den skenbara enkelheten döljer sig ett enormt arbete”, ”ett ständigt sökande efter rytm, ljud, bilder” och lyfter fram hans förmåga att i det lokalt förankrade och i sina karaktärers omisskännliga provensalska identitet lyckas fånga något av kärnan i all mänsklig existens. Ett av de bästa exemplen på det återfinns i Raymond Castans biografi som gavs ut första gången 1987 och fortfarande är den bästa (den senaste, Jean Jacques Jelot-Blancs Marcel Pagnol, har getts ut under jubileumsåret).

Pagnol älskade att bygga upp anekdoter kring människor som korsat hans väg, i det här fallet kaféägaren Aristide i Saint-Tropez som brukade ta med honom och hans gode vän och kollega René Clair på fisketurer i sin jolle. Pagnol skildrar honom som Medelhavets version av kapten Ahab, besatt av att fånga en alldeles speciell fisk, en tonfisk av arten ”papagal”, som följaktligen upphöjs till rollen som Moby Dick. När sökandet visar sig vara fruktlöst drabbas Aristide av en så svårartad depression att han vägrar komma ner från sitt rum. Till Pagnol och Clair säger han bara: ”Ge er iväg och fiska ni, mig intresserar det inte längre. Jag vill dö.”

Till slut lyckas de övertala honom att följa med och nästan omedelbart får han en formidabel fisk på kroken, han har funnit sin papagal. Men knappt är den inhalad förrän den med ett kraftfullt slag med stjärtfenan gör sig fri och försvinner ner i djupet igen. Aristide låter sig inte nedslås, han är till och med förtjust. ”Det är en papagal”, säger han, ”den vita tonfisken med blå nyanser. Jag vet hur den rör sig och kommer att fånga den igen.”

Från det ögonblicket är han fullständigt botad och stiger varje morgon upp klockan fyra för att återuppta sitt sökande. Under tiden återvänder Pagnol och Clair till Paris där de en dag mottar ett telegram från Aristide med texten ”Papagal fångad” åtföljt av några foton där han triumferande håller upp en enorm fisk.

Tillbaka i Saint-Tropez finner de till sin förvåning en på nytt deprimerad kaféägare. ”Jag vill bara dö”, säger han till sina besökare. ”Det kommer vi förresten att göra allihopa. Du också, Marcel, kommer snart att dö.” Då får Pagnol en idé och ber Aristide att ta fram sina andra foton på den fångade fisken. Efter noggrann granskning förklarar han sedan för den deprimerade vännen varför det omöjligen kan röra sig om samma fisk: ”Din var mycket större!” Och genast reser sig Aristide upp för att fortsätta sitt sökande efter fisken utan att någonsin lyckas fånga den igen, förstås. Men han är frisk som en nötkärna. Sensmoralen i Pagnols historia är att människan alltid måste jaga efter sin papagal och tro att den finns där ute någonstans ”men att hon bör akta sig för att fånga den”.

Pagnol föddes 1895 i den sydfranska staden Aubagne nära Marseille som äldste sonen till läraren Joseph och sömmerskan Augustine. Han döptes i den katolska apostoliska och romerska religionen – bakom ryggen på fadern, som var en övertygad anhängare av den tredje republikens sekulära och antikatolska politik.

När Marcel var fem år flyttade familjen till Marseille där han växte upp tillsammans med tre yngre syskon, två bröder och en syster. Sommaren 1910 gick modern bort i en lungsjukdom, endast 37 år gammal. Då var Marcel 15 år och hans yngsta syskon bara några månader. Två år senare gifte fadern om sig med den kvinna som anställts för att hjälpa honom med barnen och hushållet. Det var något som Marcel hade mycket svårt att acceptera. Styvmodern, som han alltid kal­lade ”Tante”, var bara åtta år äldre än han själv. Relationen mellan far och son skulle alltid vara komplicerad, kärleksfull men fylld av spänningar.

Moderns död blev en vattendelare i Marcels liv. Redan från början hade han visat sig vara en pojke som hade bråttom att växa upp. När han var tre och ett halvt år lärde han sig själv att läsa ungefär som, skulle fadern senare säga, en papegoja som lär sig prata. När
Augustine skulle uträtta ärenden hade hon nämligen för vana att placera sin lille son i det klassrum där hennes make var i full färd med att hjälpa traktens fem- och sexåringar att knäcka läskoden. Rätt snart upptäcktes det att den lille extraeleven hade knäckt den av bara farten. Det gjorde fadern mäkta stolt men blev en källa till oro för modern, som trodde att barnets huvud skulle kunna explodera. Faderns klassrum blev därför förbjudet område för Marcel fram till sexårsåldern.

Han blev också tidigt medveten om familjens begränsade resurser. Han var fortfarande bara ett barn när han högljutt deklarerade vid köksbordet att han en dag skulle bli mycket rik, vilket renderade honom en brännande reflexörfil från familjens överhuvud som föraktade rikedom och lyx.

Till en början tycktes unge Pagnol rätta in sig i ledet genom att följa i faderns fotspår och utbilda sig till lärare. Men yrkesvalet berodde också på att han trodde att det skulle ge honom utrymme att satsa på en litterär karriär vid sidan om. Han publicerade sina första texter, några dikter och en roman, i en tidskrift som han hade grundat tillsammans med några likasinnade när han var 18 år.

Myndighetsdagen 1916 firade han med att mot faderns vilja gifta sig med en ungdomskärlek. Det unga paret separerade snart men skilde sig inte officiellt förrän 1941. Då fick Pagnol betala ett högt pris för sin frihet eftersom han vid det laget med råge hade hunnit uppfylla barndomsdrömmen om att bli en rik man.

Pagnol var också tidigt på det klara med att han inte ville bli uppfattad som en provensalsk författare i betydelsen provinsiell, han ville erövra Paris och världen. År 1922 lämnade han hembygden för att undervisa vid det prestigefyllda Lycée Condorcet samtidigt som han prövade sig fram som skådespelsförfattare. Inom några år var han tillräckligt etablerad med sina tidiga pjäser och vaudeviller för att kunna ta tjänstledigt från sin lärartjänst, en tjänstledighet som skulle vara hela livet av hänsyn till fadern som inte hade mycket till övers för den parisiska artistvärlden och som mycket sent insåg omfattningen av sonens framgångar.

Marcel Pagnol hörde för övrigt till de mångbegåvade och kombinerade sin passion för ordens magi med ett starkt teknikintresse och ett tidigt utvecklat sinne för affärer. Parallellt med arbetet på sina pjäser ägnade han sig med samma frenesi åt att sätta ihop en lika komplicerad som skrymmande maskinpjäs i sitt badrum. De som frågade vad han höll på med fick till svar att han var på jakt efter formeln till en evighetsmaskin. I själva verket arbetade han högst seriöst med att ta fram en helt ny typ av förbränningsmotor.

Hans observationsförmåga och inblick i andra världar ger hans pjäser en trovärdighet som förstärker och fördjupar komiken. Det är till exempel fallet med Topaze från 1928 som skildrar hur en nästan plågsamt naiv och hederlig lärare först får sparken på grund av sin omutlighet och sedan utnyttjas å det grövsta som bulvan av en korrupt omgivning innan han slutligen inser att ”i denna ohederliga värld gäller det att vara ännu mer ohederlig”. När fjällen sålunda fallit från hans ögon agerar han därefter och går in för att överträffa de småskurna oegentligheter som stadens småpampar ägnar sig åt och som han tycker saknar både format och visionär kraft. Pjäsen blev en dundrande succé, spelades i Paris i två år, översattes till planetens alla språk, sattes upp på Broadway 1930 och blev film 1933.

Pagnol som hade för vana att ha flera projekt på gång samtidigt vilade inte på lagrarna. Knappt ett halvår efter premiären på Topaze erbjöd han parisarna Marius där han för första gången presenterar det persongalleri som från de soldränkta kajerna i Gamla hamnen i Marseille skulle charma hela Frankrike och en hel värld: den unge Marius som drömmer om att gå till sjöss och besöka exotiska platser, hans söta fästmö Fanny som hjälper honom att förverkliga sin dröm trots att det innebär att de måste skiljas åt, Marius far, den uppbrusande men i grunden hjärtegode barägaren César, och deras färgstarka vänkrets.

Filmen Marius hade premiär 1931 med Alexander Korda som regissör och blev en stor kassasuccé såväl i Frankrike som internationellt. Redan samma år kom också en svensk version med titeln Längtan till havet som hade Edvin Adolphson och Inga Tidblad i några av rollerna. Detta produktiva år hade också uppföljaren Fanny premiär snabbt följd av en filmatisering året därpå. Karaktärernas öden fullbordas i filmen César från 1936 som tillsammans med Marius och Fanny bildar den berömda Marseilletrilogin. Tio år senare omarbetades denna tredje och avslutande del till en teaterpjäs.

Pagnol såg sin första talfilm i London 1930 och fastnade genast för denna nya variant av filmmediet där han också fick utlopp för sitt intresse för mekanik och filmskapandets rent hantverksmässiga aspekter. Historikern Brett Bowles menar i sin bok om filmmakaren Pagnol (Marcel Pagnol, 2012) att denne är en förelöpare till såväl den franska nya vågen som den italienska neorealismen; med sin strävan efter autenticitet, sin förkärlek för utomhustagningar i befintliga miljöer och sitt verklighetsnära berättande inspirerade han sådana filmhistoriska giganter som Jean-Luc Godard, François Truffaut, Vittorio de Sica och Roberto Rossellini. Truffaut och Claude Chab­rol kallade honom sin mästare och Rossellini menade att han inte skulle ha gjort Rom – öppen stad (1945) om han inte innan dess hade sett Pagnols elfte film från 1940, La fille du puisatier (”Brunnsgrävarens dotter”; föremål för en nyinspelning så sent som 2011), en hyllning som Pagnol lär ha gjort sitt bästa för att skämta bort.

När kriget bröt ut sålde Pagnol sina filmstudior för att undvika att tvingas producera propagandafilmer för den tyska ockupationsmakten. Privat var han far till tre barn i olika förhållanden, varav inget hade lett till giftermål. Ogifta mödrar och barn födda utom äktenskapet är ett vanligt tema i hans verk, troligen beroende på hans egen familjehistoria. Fyra månader in på äktenskapet med Joseph hade Augustine fött ett barn som paret sedan förlorade samma år som Pagnol föddes, en djup sorg som för Augustines del blandades med fruktan för att ha fått sitt rykte nedfläckat för alltid. Grossesser utanför äktenskapet var inget som man tog lätt på vid 1900-talets början.

Pagnol gifte 1945 om sig med den 30 år yngre skådespelerskan Jacqueline Bouvier, med vilken han fick en son och en dotter. År 1954 rycktes den då två och ett halvåriga dottern bort i hjärninflammation.

Ett par år senare påbörjade Pagnol, kanske som ett värn mot den förkrossande sorgen, de barndomsminnen som skulle ge honom hans unika plats i fransk litteratur. De skulle också, som Philippe Caubère skriver i förordet till Pagnols korrespondens (Je te souhaite beaucoup d’ennemis comme moi. Correspondances intimes et littéraires, 2017) ge många läsare världen över, barn som vuxna, två barndomar: ”deras egen individuella barndom och Marcels universella barndom”.

Allt som vi förknippar med ”Pagnolien”, Pagnols värld, finns i de två första delarna som publicerades 1957 och 1958, La gloire de mon père (Min fars ära) och Le château de ma mère (Min mors slott): den frodiga humorn som ibland gränsar till burleskeri, det omedelbara språket, den på en gång förstående och illusionslösa människosynen och en samling karaktärer som verkar ha mejslats direkt ur det provensalska landskapet med sina blånande, doftande kullar. Läraren Joseph, den sköra Augustine, morbror Jules, moster Rose och de andra togs emot med samma kärlek av läsarna som 30 år tidigare huvudpersonerna i Marseille-trilogin.

Pagnols barndomsminnen är inte en självbiografi i egentlig mening utan snarare ett slags roman med något av samma magi och med lätt hand förmedlad livsvisdom som gör Den lille prinsen av Saint-Exupéry till en barnbok för vuxna och en vuxenbok för barn. Pagnol manipulerar också med läsarens tidsuppfattning på ett sätt som påminner om en annan Marcels metoder i På spaning efter den tid som flytt. Berättarflödet i La gloire de mon père kan ge oss känslan av att följa lille Marcel dag för dag under långa skollov utan att vi egentligen registrerar att vi i själva verket kanske bara tar del av ett händelseförlopp som utspelar sig under ett enda dygn och som upptar en tredjedel av en bok som i sin helhet spänner över en mycket längre period.

Samtidigt ger han illusionen av att berätta allt om sin barndom medan han i själva verket bara avtäcker den lyckliga tiden då modern fortfarande levde; vissa fakta förtigs eller läggs till rätta som till exempel när han presenterar sig själv som sina föräldrars förstfödde.

Pagnol var en oförliknelig historieberättare med licens att ljuga, som med sin svada och djupa bildning undan för undan byggde upp ett rykte som underhållare både som författare och som sällskapsmänniska. Men som många humorister var han också, som han själv formulerade det, ”en falsk skrattare och gycklare”.

Hans barndomsminnen vilar på en mörk klangbotten och den andra delen, Le château de ma mère, avslutas med en kort och sober text laddad med mening där han berör moderns bortgång och förlusten av barn- och ungdomsårens ständiga följeslagare: den yngre brodern Paul som dog på en klinik vid 30 års ålder och den förste bäste vännen Lilli som 1917 träffades av en kula mitt i pannan långt från de soliga kalkstenskullarna norr om Marseille där han hade strövat tillsammans med Marcel under pojkåren.

Första världskriget nämns inte uttryckligen (Pagnol frikallades på grund av svag fysik) men dess absurditet frammanas i raderna om Lillis död. ”Sådant är människolivet”, kommenterar Pagnol till sist. ”Några ögonblick av lycka som snart raderas ut av outplånliga sorger. Det är inte nödvändigt att tala om det för barnen.”

Förvånande nog har de två första delarna av Pagnols klassiska barndomsminnen – han betraktade dem själv som en diptyk – inte blivit översatta till svenska. Överhuvudtaget är Pagnols verk mer tillgängliga för en svensk publik i form av filmer och elektroniska resurser än som böcker. År 1990 kom La gloire de mon père och Le château de ma mère som film med Nyckeln till Provence som svensk samlingstitel. Filmatiseringen av den tredje delen Le temps des secrets (”Hemligheternas tid”), som Pagnol publicerade 1960, hade premiär i mars 2022 och lanserades i Sverige under titeln Min sommar i Provence. En fjärde ofullbordad del, Le temps des amours (”Kärlekens tid”), publicerades första gången 1977 postumt och har även den blivit föremål för filmatisering.

Om barndomsminnena kan betraktas som ett slags roman tog Pagnol steget fullt ut med sitt nästa projekt. Att göra film av böcker är vanligt, men Pagnol gjorde tvärtom. I början av 1960-talet beslutade han sig för att använda sin film Manon des sources (”Manons källa”) från 1952 som underlag för en romandiptyk, Jean de Florette och Manon des sources, som utkom 1962 under den gemensamma titeln L’eau des collines (Kullarnas vatten). Huvudpersonen i den första delen, som utkom på svenska 2002, är en hjälte för vår egen tid med sin besatthet av att enbart leva av naturen och i gemenskap med den, men som till slut dukar under på grund av några giriga markägares konspirationer.

Romandiptyken blev en kritikersuccé medan publiken förhöll sig avvaktande ända till 1986 då de två delarna gavs ut i en enda volym i anslutning till premiären på en filmatisering med Gérard Depardieu i rollen som Jean de Florette. Boken blev en bästsäljare, en revansch som Pagnol inte fick uppleva.

När han drabbades av obotlig cancer i början av 1970-talet kunde han ändå se tillbaka på ett liv fyllt av exempellösa framgångar; han hade lyckats med nästan allt som han företagit sig, men som han sade till hustrun när han låg för döden: ”Jacqueline, man kan inte lyckas med allt.”