Här fanns de arabiska revolutionärerna, som hade utmanat till synes evigt bestående diktaturer, en kambodjansk kvinna som tidigare var sexslav och nu är en ledande abolitionist, ryssar som gäckat FSB på Moskvas gator i sin kamp mot Putins maffiastat, representanter för kampen mot indonesisk kolonialism i Västra Papua, och andra angelägna strävanden som vi i vår västerländska provinsialism vet föga eller inget om. Detta var män och kvinnor som strider mot förtryck, korruption och exploatering. De presenterade argument som en gång i tiden skulle ha klingat ljuvt i vänsterns öron, och de hade satt sitt liv och sin frihet på spel i sin hjältemodiga kamp.

Men trots allt solsken var atmosfären i Oslo kylig. ”Problemet här”, förklarade en norsk journalist för mig, ”är att vår vänster anser att det ...