Mer behövdes inte, var analysen på Sveavägen och i Rosenbad. För vilken god svensk skulle väl kunna lägga sin röst på någon annan än Magdalena Andersson, landets allra första kvinnliga statsminister?

I den feministiska utrikespolitikens och den progressiva jämställdhetens förlovade hemland antogs hon helt oemotståndlig som statsministerkandidat. Att Sverige, trots sin höga feministiska svansföring, lyckades leverera sin första kvinnliga statsminister först många år efter sina grannländer talas det däremot mera tyst om.

Norge fick till exempel sin första kvinnliga statsminister i Gro Harlem Brundtland 1981; fyrtio år före Sverige. I Finland har den dansanta Sanna Marin flera kvinnliga företrädare och i Danmark blev Mette Frederiksen, landets andra kvinnliga statsminister efter Helle Thorning-Schmidt, just omvald för en andra mandatperiod. Margaret Thatcher klev in på 10 Downing Street som nykläckt brittisk premiärminister redan 1979, om vi ska bredda bilden en aning.

I det perspektivet framstår Magdalena Anderssons tillträde inte som så värst mycket för svenska jämställdhetsivrare att yvas över.

S-strategin med Presidentvalet gick ju inte heller något vidare.

I valdebatterna gjorde Andersson en förvånansvärt slät figur, vars argumentationsteknik mest bara bestod i att hålla med den moderate motståndaren.

”Jag är helt enig med Ulf Kristersson”, var en av valrörelsens mest frekventa fraser. Och den mest förvånande.

För om allt, eller så mycket, av det som den dåvarande oppositionsledaren sa i debatterna var så bra som Magdalena Andersson tycktes mena – då kunde man väl lika gärna rösta på originalet? Och lägga sin röst på moderaterna.

En klar förbättring var det såklart ändå mot företrädaren; Magdalena Andersson klarar ju att formulera sig i fullständiga och sammanhängande meningar.

Men nog hade många väl väntat sig en mer övertygande insats från den socialdemokratiska statsministern. Hennes partivänner inte minst, får man anta. Det hetsiga humör som Magdalena Andersson är känd – eller kanske ökänd – för skymtade emellanåt till, men då mest som småsura kommentarer. Sällan eller aldrig omsattes det i några engagerade debattinsatser.

Efter valdagen har det inte heller blivit mer tempo – avslaget är kanske det ord som bäst fångar den nyblivna oppositionsledarens framträdanden i riksdagen under hösten.

Nej, det räckte inte att ställa en kvinnlig statsminister framför kamerorna för att vinna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Inte ens att ställa henne bredvid de riktiga presidenterna, dem som Magdalena Andersson umgicks med stup i kvarten tidigare i år.

Som Joe Biden, som var tydligt mer begeistrad av henne än av sin finska presidentkollega när de tre träffades i Vita huset i våras. I det sällskapet var det visst trots allt en fördel att Sverige representerades av en blond kvinna. Eller nämnde Niinistö, som med oceaner av finländskt tålamod förde in sina svenska kolleger på rätt väg efter Magdalena Anderssons genanta felsteg om den destabiliserande effekten av ett svenskt Natointräde.

Just den frågan illustrerar vari det verkliga problemet ligger: att Magdalena Andersson inte är politiker. Kompetent är hon, men det är som nationalekonom och socialdemokratisk tjänsteman, inte politiker. Hon var inte folkvald när hon tillträdde som statsminister och hon lyckades inte heller bli vald i höstas. Chansen – eller risken – för att hon ska bli det vid nästa försök är knappast överhängande.

Och någon feministisk utrikespolitik har ju Sverige inte heller mer.