Hasse ekmans filmer visas ibland på SVT på sämsta sändningstid, vardagar runt kl 14. Lyckligtvis finns numera en del av dem också på dvd. Nyligen släppte Studio S Ekmans regidebut Med dej i mina armar (1940), den vackra och vemodiga Ombyte av tåg (1943), liksom den festliga Kungliga patrasket (1945). Den sistnämnda handlar om en teaterfamilj. I centrum finns teaterdirektören Stefan Anker, spelad av Edvin Adolphson, medan Hasse Ekman spelar hans son. Bakgrunden till filmen var självbiografisk, Stefan Anker har en del gemensamt med Hasses far skådespelaren Gösta Ekman d ä.

Tidigare har Studio S bland annat gett ut Ekmans tre bästa verk Banketten (1948), Flickan från tredje raden (1949) och Flicka och hyacinter (1950). Förhoppningsvis kan dessa utgåvor leda till att fler upptäcker en av Sveriges främsta filmskapare genom tiderna.

Att säga att Hasse Ekman (1915–2004) varit bortglömd eller helt marginaliserad vore fel. År 1993 visade Göteborgs filmfestival ett stort antal av hans filmer. I samband med det utkom En liten bok om Hasse, med inledning av Ingmar Bergman och texter av Leif Furhammar. Då gjorde också Jannike Åhlund och Gunnar Carlsson en intressant intervju med Ekman, som finns med i dvd-utgåvan av Flicka och hyacinter.

Ekman hyllas i ett standardverk som Furhammars Filmen i Sverige. När tidskriften FLM förra året ordnade en omröstning om Sveriges bästa filmer genom tiderna kom Flicka och hyacinter på åttonde plats.

Ändå finns det en fördomsfull attityd mot Ekman, speciellt hos personer utan större kunskaper om svensk filmhistoria. Häromåret beskrev Erik Bergqvist i Svenska Dagbladet Ekman som ”en tämligen sorglös artist som huvudsakligen ägnat sig åt att regissera och agera i filmer av lättare typ”. Den som skriver så kan inte ha sett hans viktigaste filmer.

att ekman kunde gestalta mörker och grymhet visar han till exempel i Banketten. Där spelade han den charmerande men sadistiske konsthistorikern Hugo Stenbrott som lever i ett destruktivt äktenskap med Vica, spelad av Eva Henning. Det är, som Leif Furhammar konstaterar, ”den kusligaste äktenskapsskildring som dittills förekommit i svensk film”. Till saken hör att Ekman och Henning var gifta också i verkligheten.

Vica träffar en betydligt ömsintare man och de inleder en förbindelse. De bestämmer sig för att gifta sig men i det avgörande ögonblicket förmår inte Vica att bryta upp, hon är alltför skadad av relationen till Hugo. När Hugo får reda på förhållandet uppträder han iskallt. Han tar fram en diktsamling av Hjalmar Gullberg – han vet att hustrun gillar honom – och reciterar för henne ”Kyssande vind”, som handlar om otrohet.

Hugo Stenbrott har likheter med den roll Ekman hade i Ingmar Bergmans Gycklarnas afton (1953), som skådespelaren Frans. Det var en svår roll, konstaterade Bergman senare, men genom att underspela den skapade Ekman ”en oerhört spännande och otäck figur”. Det var dessa två skådespelarinsatser Ekman senare var mest nöjd med.

Ekman debuterade alltså som regissör 1940. Hans arbetstempo var från början högt. Det blev 2–3 filmer om året, som han ofta både regisserade, skrev manus till och medverkade i. Att resultatet under sådana omständigheter blev ojämnt är ofrånkomligt.

de första filmerna tillkom under andra världskriget, vilket naturligtvis i viss mån präglade dem. Det gäller Första divisionen (1941), som skildrar det svenska flygvapnet. Stig Järrel gör där en minnesvärd roll som en flygare som får veta att hans syn håller på att försämras. Han har därför inte någon framtid i yrket. Han ger sig ut på en sista flygning i svårt väder och omkommer.

Ekman regisserade också den anti-nazistiska Excellensen (1944), med manus av Bertil Malmberg och Sven Stolpe. Avståndstagandet från den brutala våldsideologin och koncentrationslägren är totalt. Samtidigt lyckas filmen också beskriva den attraktionskraft som totalitära ideologier kan ha, i synnerhet på unga människor som behöver någonting att leva för och söker entydiga lösningar. Det bör dock sägas att dessa politiska insikter nog mer kom från manusförfattarna än från Ekman.

Nazismen och krigserfarenheten finns också i bakgrunden till Ekmans bästa film Flicka och hyacinter, där han ovanligt nog inte själv medverkar. Filmen handlar om Dagmar Brink, spelad av Eva Henning, som en natt hänger sig i sin lägenhet. Hennes granne, författaren Anders Wikner (Ulf Palme), beslutar sig för att ta reda på bakgrunden till det inträffade.

som ofta har påpekats var filmen influerad av Orson Welles. Ekman var en stor beundrare av honom, medan Ingmar Bergman däremot fann honom överskattad och kallade Citizen Kane ”skittråkig”.

Flicka och hyacinter och Citizen Kane är uppbyggda på ett likartat sätt. Filmerna börjar med att huvudpersonen dör. Därefter bestämmer sig någon för att ta reda på sanningen om den döde och söka upp ett antal personer som kände honom/henne. Filmerna består av deras olika berättelser, varför berättandet blir okronologiskt. Ett par av de tillfrågade är så berusade att intervjuerna får skjutas upp. I båda filmerna finns en grundläggande fråga som skall besvaras. I Welles film handlar det om det gåtfulla namnet Rosebud, som Kane uttalar innan han dör. I Flicka och hyacinter är frågan större: Varför tog Dagmar Brink livet av sig?

Samtidigt är filmernas innehåll och tonläge olika, Ekmans verk är helt självständigt. Jag kan dessutom tycka att Ekmans film är varmare, och hänger samman bättre, än Welles.

Efter Flicka och hyacinter sänkte Ekman ambitionsnivån och producerade i fortsättning ofta lättare filmer. De kunde vara charmiga och hantverksskickliga men är ändå svagare än filmerna fram till 1950.

Ekman hade börjat som ett underbarn men slocknade också tidigt. Han regisserade sin första film innan han fyllt 25, gjorde sina bästa verk före han var 35 och avslutade sin regissörsbana innan han fyllt 50. Då sålde han sin konstsamling och flyttade till Spanien, där han bodde under de sista decennierna av sitt liv.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

många har frågat sig varför Ekman bytte stil på 1950-talet. En orsak, som Ekman själv pekat på, var den ekonomiska. Hans seriösa filmer drog tyvärr inte tillräckligt med publik. De filmer som blev publiksuccéer var inte hans bästa.

Kanske hade också skilsmässan från Eva Henning sin betydelse. Hon spelade i Ekmans viktigaste filmer. När han senare övergick till komedier fick ofta den lättsamma Sickan Carlsson huvudrollen.

Konkurrensen med den tre år yngre Ingmar Bergman har ofta nämnts som ett problem för Ekman. Vissa kritiker älskade att jämföra de två regissörerna, och i längden kunde inte Ekman hålla jämna steg med sin geniala kollega. Vem skulle ha kunnat det?

Rivaliteten mellan dem bör dock inte överdrivas. Ekman spelade i tre av Bergmans filmer, Fängelse (1949), Törst (1949) och Gycklarnas afton. Medan Bo Widerberg tog varje chans att angripa Bergman var Ekman och Bergman alltid erkännsamma mot varandra. Efter att Sommarnattens leende haft premiär 1955 skrev Ekman till Bergman: ”Nu ger jag upp […] Så jävla bra är den!” Bergman beskrev senare Ombyte av tåg som ”underbar” och Flicka och hyacinter som ”ett absolut mästerverk, 24 karat”.

Också den ödmjuke Ekman sade sig på ålderns höst vara nöjd med Flicka och hyacinter. Den kunde han tänka sig att se om, vilket var det högsta betyg han kunde ge någon av sina egna filmer.