Historien är en hopplös bundsförvant, för den ger alla rätt. Det handlar bara om att avgränsa den rätt, hitta rätt perspektiv på den och välja de exempel som stöder ens egen sak. Den är i princip en sorts testbild, där den som tittar kan se både en anka och en hare, men aldrig samtidigt.

Ändå används historien gång på gång som bevismaterial för dem som vill belägga sin egen uppfattnings riktighet. Inte minst gäller detta i anslutning till den så oändligt svåra situationen i förhållandet mellan judar och palestinier på den tunna landremsan längs Medelhavet i allra yttersta Västasien.

När började konflikten? När Moses tågade från Egypten till Kanaans land? Eller den 7 oktober 2023? När judar började få invandra till nuvarande Israel eller när araberna som bodde i området anstiftade pogromer mot dem? När de arabiskspråkiga staterna fördrev judarna under 1950-talet? Efter Nakba – som palestinier kallar flykten eller fördrivningen av 700 000 araber – i samband med att alla den nya staten Israels grannar anföll landet för att försöka utplåna det?

Mot dessa ställs de 850 000 judar som fördrevs från de arabiska staterna under tiden fram till och med 1970-talet. Det enda du kan vara säker på är att vilka datum, vilka fakta, vilka offer du än hänvisar till som stöd för din tes så kommer den andra sidan att hänvisa till något annat med samma tvärsäkerhet.

Vi kan sätta händelseförloppen i relation till massdödandet i andra världskriget, till alla de miljoner som fördrevs, deporterades och utrotades i Europa och Asien. Till flyttandet av gränser efter kriget och uppdelandet av gamla koloniala besittningar i Asien och Afrika. Ett okänt antal miljoner dog bara i delningen av Indien, i vad som var den största påtvingade migrationen i världshistorien.

Ah, och så slavhandeln såklart. De var kanske ännu fler? Och var den transatlantiska eller den arabiskmuslimska handeln värst? Räkna kroppar, mät olycka, jämför förluster och kräv kompensation.

Det är klart att det finns historiska brott som har tydliga offer och tydliga förövare. Nazisternas industriella massutrotning av Europas judar är det tydligaste exemp­let. Det fanns inga omständigheter som ”tvingade” tyskarna till detta. Det rådde inte andra värderingar som gjorde att man inte ”visste bättre”. Många av de skyldiga levde vidare och det var självklart rätt att straffa dem. Ett fåtal överlevande och efterlevande fanns också bland judarna, och de andra grupperna som utsattes för utrotningspolitiken, och de skulle givetvis ha kompensation.

Men sedan, så småningom åtminstone, är det nödvändigt att lära sig att leva tillsammans. Inte glömma, inte förlåta – de som hade kunnat förlåta är alla döda – men ändå, efterlevande till offren och till förövarna kommer att finnas kvar i världen och de kommer att bli tvungna att hitta ett sätt att leva i samma värld, ibland rentav i samma land – som i fallet Sydafrika, Rwanda eller de så sorgligt aktuella Israel och Palestina. Det finns inget annat alternativ. Men hur görs detta?

Det finns radikala israeler som anser att palestinierna överhuvudtaget inte är ett folk. De är bara invandrade arabfolk vars enda historiska bedrift är att ha skapat den moderna terrorismens flygplanskapningar och självmordsbombningar. Eftersom den europeiska synen på nationer kom sent till Mellanöstern, och som en importvara, kan det vara ett orättvist sätt att betrakta ett folk som detta – i det osmanska imperiet liksom under tidigare muslimska härskare delades befolkningen in i religiösa snarare än etniska grupper.

Och visst, själva namnet ”Palestina” är romerskt, inte arabiskt – å andra sidan var hela regionen romersk och hellenistisk i tusen år innan islam bredde ut sig över den. De som bor där, oavsett vilket språk de pratar idag, är ättlingar till alla möjliga folk som levt där sedan årtusenden. Kanske är rentav palestinierna åtminstone delvis ättlingar till den tidigare judiska befolkningen i regionen, som fördrevs av kejsar Hadrianus på 100-talet e Kr, för med antika metoder lär ingen fördrivning ha kunnat vara så total som i folkutrotningens 1900-tal.

Dessa extremistiska israeler har emellertid högst begränsat inflytande. De sitter inte i regeringen och leder inte militären, vilket däremot Hamas gör i Gaza. Den som vill ha en direkt förståelse för vad det är för slags fiende Israel står emot idag, nu, måste läsa terrorforskaren Magnus Ranstorps nya bok Hamas. Terror inifrån.

Ranstorp har långvarig erfarenhet av personliga kontakter med Hamas högsta ledning, han har träffat nästan alla nyckelpersoner, intervjuat dem och följt deras banor under lång tid, många gånger med fara för eget liv. Han beskriver sakligt hur palestinska tonåringar gång på gång tagit sig in mitt i fredliga sammanhang, gärna där det finns många barn och ungdomar, för att spränga bombbälten, ryggsäckar packade med handgranater och spikar, med syftet att döda och skada så många israeler som möjligt, och helst slita sönder kropparna så att det ska bli svårare att identifiera och begrava dem i enlighet med judiska traditioner. Ranstorps bok gör det tydligt att Hamas inte är någon vanlig fiende.

Den islamistiska terrororganisationens mål är att befria hela Palestina, från ”the river to the sea”, som det heter i den slogan som blivit till ett slagord runtom på västerländska universitet. Hur? Genom att fördriva alla judar. Hamas anser att hela Israel­ är vad som kallas en waqf.

Ranstorp nämner detta i anslutning till en intervju med Sheikh Yassin, den bleke, tunne och handikappade tidigare ledaren för Hamas, i samband med att denne förklarar för honom att det aldrig kan bli fred med Israel, av religiöst principiella skäl: ”Landet Palestina är en islamisk waqf, en egendom tilldelad alla muslimska generationer fram till domedagen. Det är inte rätt att överge det eller någon del av det.” Dock, fortsätter Ranstorp, övervägde Yassin en hudna, ett arabiskt begrepp som enligt hans förklaring kan betyda både att lugna ner sig och att sluta fred. Men knappast en fred med en följande tvåstatslösning, utan en period av lugn i akt och mening att bygga upp Hamas krafter igen så att de kan anfalla Israel med större kraft nästa gång – och igen och igen, tills de segrar och verkligen ”befriar” hela området från floden till havet.

Hamas är inte främst en nationell organisation, utan en religiös. Den är en palestinsk gren av Muslimska brödraskapet, och dess nationella mål är bara delmål i kampen för islams utbredning. De har infört stränga religiösa lagar i Gaza, kvinnor får inte gå barhuvade och flickor och pojkar får i princip inte umgås. Liksom i Iran kan den religiösa polisen stoppa unga par och kontrollera om de är gifta. Det religiösa förtrycket paras med en fruktansvärd våldsamhet mot ”förrädare” inom de egna leden.

Flera av de ledande personer inom Hamas som Ranstorp intervjuat skryter med sin oförsonliga grymhet mot dem de avslöjat som påstådda eller faktiska israe­liska agenter. Det finns inget rättsmedvetande, ingen frihet, inga individuella mänskliga rättigheter för palestinier som lever under Hamas styre.

Boken är ett måste för alla som vill förstå Hamas framväxt. Magnus Ranstorp skriver sakligt och torrt, bara en gång dras han med och menar att en självmordsbombare ”drog djupt efter andan” innan han utlöste sin bomb. Men den dramatiseringen må vara förlåten.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Trots sin nyktra och något torra ton är boken gripande och rent omskakande. Inte minst när det gäller skildringen av massakern den 7 oktober 2023. Den går knappt att läsa utan långa pauser, så fruktansvärt brutalt är förloppet – helt i linje med Hamas instruktion: ”Döda alla män och alla judar ni finner. Eliminera alla i husen. […] Krossa deras huvuden och hugg av dem, [och] hugg av deras ben.”

Hur sluter man fred med en fiende som avvisar alla förhandlingar? Hur lever man sida vid sida med någon som vill utrota en? Israeler och palestinier kommer inte undan sitt geografiska läge.

Det går inte att återupprätta något drömt idealtillstånd vid någon särskild tidpunkt. Ingen kan gå tillbaka i historien utan alla måste förhålla sig till hur livet ser ut nu. De kommer att vara tvungna att hitta ett sätt att leva i fred med varandra. Men med Hamas kommer det aldrig att vara möjligt.

Risken är bara, som Ranstorp vågar sig på att avsluta sin bok, som annars är nästan helt fri från spekulationer, att det nuvarande kriget skapar ännu en, eller flera, oförsonliga generationer av palestinier och att Hamas i själva verket kommer att gå stärkta ur det, inte bara bland palestinierna utan dessvärre även globalt, eftersom så många unga studenter idag väljer att okritiskt anamma deras berättelse.

Imorgon kommer, jag upprepar, alla israeler och palestinier att fortsätta att leva sida vid sida, medan studenterna i Lund, Harvard och Oxford gör klart sina examina och påbörjar sina karriärer.