Nyligen gick jag på en biovisning av Howard Hawks episodiska och personliga film Flodöverfallet (The Big Sky, 1952). Hawks ursprungliga version var 140 minuter lång, men en klåfingrig distributör klippte ner den till 122 minuter. Båda versionerna gick på bio i början av 1950-talet. Idag är det sällan den långa visas, och även denna gång fick jag tyvärr nöja mig med den korta.

En egenskap som film har, men som vi sällan reflekterar över, är dess ständiga föränderlighet. För att parafrasera ett av den grekiska filosofins mest bevingade uttryck: Du kan inte se exakt samma film två gånger. Dels slits filmen för var gång den spelas, och ändrar karaktär, dels påverkas filmen av hur du ser den. Handlingen må vara densamma, men allt det som tillförs det ursprungliga manuset, såsom foto, ljud och klippning är föränderligt.

Kvaliteten på tv:n eller på datorns bildskärm eller på högtalarna, projektorn eller duken, på lamphuset på biografen eller visningskopian – alla dessa är saker som påverkar filmens form. Därigenom också vår upplevelse av den. Mycket av detta kan man inte påverka. Om kopian av en film är repig eller har störningar på ljudet är det bara att acceptera, för alternativet är oftast att inte se filmen alls.

Ett annat problem är stumfilmer som ursprungligen var vackert tintade eller tonade (enkelt uttryckt färglagda) nu enbart visas i svartvitt utförande och därigenom inte så som filmens upphovspersoner hade tänkt sig.

F. W. Murnaus Nosferatu (1922) hade ursprungligen många sekvenser i blåa, orangea eller gröna nyanser. Men de flesta versioner som finns tillgängliga idag är svartvita, och en stor del av filmens stämning och visuella skönhet går därmed förlorad.

Film är ett skört och inte långsiktigt hållbart material, varken den analoga eller digitala. De flesta stumfilmer har försvunnit, de har brunnit upp, vittrat sönder eller rostat. Fram till början av 1950-talet var filmremsan nitratbaserad, som kan självantända redan vid 38 grader, och högst instabil. Acetat, som ersatte nitrat, är inte lika känsligt men måste förvaras nedfryst för att bevaras.

Hur länge en dvd-skiva eller en vhs-kassett håller går inte att säga med säkerhet, men om de används så slits de, och likaså de apparater som spelar upp dem. Digital film kan lätt förstöras, korrumperas, brytas ned, eller förvaras i en form som inte längre går att spela upp. Allt som är digitalt måste därför sparas regelbundet i nya format. Ofta vill man helst också spara en analog version, även om filmen helt spelats in digitalt.

Allt detta gör att de filmer som en gång spelats in måste restaureras med jämna mellanrum, för att kunna upplevas av nya generationer i acceptabla versioner. Det är en komplicerad process.

I år har två av 1950-talets mest hyllade och älskade filmer – John Fords Förföljaren (The Searchers 1956) och Alfred Hitchcocks I sista minuten (North By Northwest 1959) – restaurerats av bolaget Warner Bros. I somras visades titlarna på festivaler och cinematek. De har väckt stor uppmärksamhet men också viss kritik. Filmerna spelades ursprungligen in i något som kallades Vistavision, ett format som inte finns längre. För att få en liknande bildkvalitet som i originalet valde man därför att omvandla dem till det stora bildformatet 70 mm. De som re­staurerade Förföljaren skröt med att ingen tidigare sett den med så klara och skarpa bilder. De har alltså inte bara re­staurerat den, utan gjort den ”bättre” än originalet.

Jag är kluven inför en sådan process. Och på samma sätt kände jag mig lite illa till mods när jag var på en visning av F. W. Murnaus film Storstadsflickan (City Girl 1930). Bilden var för perfekt, knivskarp och utan tecken på tidens tand. Det är tveksamt om den första kopian av filmen, den som Murnau själv fick se, var lika putsad och felfri. Något går då förlorat.

Med den digitala teknik som finns idag är det lätt att korrigera bildkvaliteten, exempelvis kan den analoga filmens grynighet tvättas bort. Det kan ge den re­staurerade versionen en onaturlig känsla. Dessutom kan det leda till att saker blir synliga som inte skulle synas, som specialeffekter till exempel.

Under inspelningen kunde regissör, fotograf och special effects-teamet vara säkra på att filmen skulle se snygg ut när den visades på bio. Men när den har re­staurerats och digitaliserats uppenbarar sig plötsligt vajrar, trådar och kulisser, som en gång i tiden har varit osynliga.

En annan utmaning är färger. De bleknar med tiden, och att återskapa en films ursprungliga färgskala kan vara väldigt svårt. Ett berömt fall är en restaurering från 1996 av Hitchcocks Vertigo (1958), en film där färgen grönt har en betydelsefull roll. Restaureringsteamet fick kämpa länge med att återskapa alla nyanser av den utan att lyckas få till exakt samma färgskalor som Hitchcock och fotografen Robert Burks använde i ursprungsversionen. Den restaurerade versionen fick också kritik för att man hade skapat en bitvis annan ljudbild än i originalet, man sade sig dock ha agerat utifrån Hitchcocks ursprungliga intentioner. Trots detta är den här restaurationen en av de mest betydelsefulla som har gjorts. Den räddade Vertigo från att förstöras och medverkade till att nya generationer upptäckte vad som numera anses vara ett av filmkonstens främsta verk.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Under 1980-talet började vissa bolag att färglägga äldre svartvita filmer, på ett sätt som ofta såg gräsligt ut. Det var en kortvarig trend eftersom kritiken var överväldigande. Ett annat exempel som förekommer även idag och som inte uppmärksammas lika mycket är stumfilmer som, trots att de hade specialskriven musik vid ursprungspremiären, får ett nytt soundtrack, med antingen nyskriven eller klassisk musik. Där är det också fråga om hur pass mycket man kan ändra på originalet innan det är fråga om ett nytt verk, snarare än bara en restaurering.

En anledning till att förvanskningar och förändringar ofta inte uppmärksammas är att det finns en begränsad kunskap bland allmänheten, och även bland filmkritiker, om hur äldre film såg ut och lät. Att mycket av det vi kallar svartvit film ursprungligen inte var det är något många inte känner till. Och genom att göra restaureringar som inte bevarar originalets estetik skapas lätt en felaktig bild av det förflutna. Även om filmerna med nödvändighet förändras har vi ett ansvar att varje version ligger så nära originalet som möjligt, att verkets integritet respekteras.

Många anser att den här diskussionen är ointressant eller irrelevant. För dem är det bara berättelsen som betyder något. Stil, form och framställning har ingen betydelse. Det är i alla fall vad de säger. Men det innebär att de är ointresserade av filmen som just film. Om det verkligen var så att berättelsen var det enda som betydde något skulle de lika gärna kunna läsa manuset, vilket sällan är njutbart.

Det är framställningen, tolkningen i ljud och bild av det skrivna ordet, som utgör filmkonstens essens. Det är utifrån framställningen som känslorna och engagemanget väcks hos åskådaren. Därför är de här frågorna i allra högsta grad betydelsefulla, för filmens ständiga föränderlighet påverkar våra upplevelser av det enskilda verket.