Einstein gör ett nytt försök att förklara sin teori – den här gången i mer vardagliga termer. Resultatet blir dock detsamma. Processen upprepas ytterligare ett par gånger till dess att ett ljus slutligen verkar gå upp för mannen.

”Aha!” utbrister han glatt. ”Nu hajar jag det!”

”Så trevligt”, suckar Einstein till svar. ”Fast det är inte längre relativitetsteorin.”

Denna lilla vits illustrerar ett dilemma som gäckar varje författare inom genren populärvetenskap. Hur gör man ett komplicerat och esoteriskt material begripligt för såväl kreti som pleti utan att göra alltför mycket våld på själva materialet? Hur mycket sanningshalt är var och en villig att offra för läsbarhetens skull? Den mest ökände våldsverkaren i dessa sammanhang är utan tvekan Malcolm Gladwell, författare till kioskvältare som Blink och The Tipping Point. Förutom att förenkla vetenskap till oigenkännlighet har Gladwell för vana att presentera spektakulär men svag forskning från oseriösa tidskrifter som ”de senaste rönen” – allt för att förse sina godtrogna kunder med en lättsam och inspirerande läsupplevelse.

I denna bemärkelse är Stanfordprofessorn Robert M Sapolsky – författare till Behave – Malcolm Gladwells raka motsats. Doktor Sapolsky är en sådan där overkligt produktiv akademiker som nästan bara finns vid amerikanska universitet. Författaren började sin karriär som primatolog, och tillbringade som sådan 30 år i Afrikas djungler, omgiven av diverse apor. Idag innehar han tre professurer vid Stanforduniversitetet: i biologi, neurologi och neurokirurgi! Redan i förordet klargör Sapolsky att hans bok förutsätter en grundläggande förståelse för neurovetenskap och genetik. Läsare utan dylika kunskaper hänvisas utan omsvep till ett 50 sidor tjockt appendix, där de får lära sig om cellmembran, aktionspotentialer och presynaptiska dendriter. Professor Sapolsky må vara en sträng läromästare, men hans lektion är värd mödan, åtminstone för den som vill lära sig äkta, oförblommerad naturvetenskap.

Nya radiologiska tekniker – såsom CAT Scan och magnetröntgen – har på senare år tagit hjärnforskningen till helt nya höjder. Vetenskapsmän som Sapolsky kan idag observera i realtid hur olika delar av den mänskliga hjärnan reagerar på såväl fysiska som emotionella stimuli. Sapolsky r särskilt intresserad av hur våra ”lägre”, affektiva instinkter (inom det så kallade limbiska systemet) interagerar med våra ”högre” funktioner inom den mer kognitivt specialiserade frontalloben.

Ett typiskt experiment kan se ut såhär: en försöksperson placeras i en magnetkamera och konfronteras där med en bild av en hotfull främling, beväpnad med en vattenpistol. Nästan omedelbart aktiveras personens limbiska system – i synnerhet de delar som hanterar rädsla och aggression. Personens puls och blodtryck skjuter därmed i höjden, och hon förbereder sig för att antingen slåss eller lägga benen på ryggen. Någon sekund senare aktiveras dock den mer eftertänksamma frontalloben, som förklarar för sin mindre sofistikerade kollega att hotet ej är på riktigt – det är bara en vattenpistol! Det limbiska systemet lugnar sakta ner sig igen, och det autonoma nervsystemet återgår till normaldrift.

Dylika experiment ligger till grund för många av Sapolskys resonemang om människans ”bästa och värsta beteende”. Det visar sig nämligen att hjärnans lägre strukturer instinktivt delar in omvärlden i ”vi” och ”dem”, och konsekvent diskriminerar mot de senare. Professorn noterar med fasa hur bilder av ”främmande grupper” utlöser en kraftig stressrespons i det limbiska systemet, även hos personer som ivrigt avsäger sig rasistiska eller religiösa fördomar. Stress kan i sin tur utlösa aggressioner, och Sapolsky lägger i Behave mycket av skulden för all världens grymhet och lidande på det limbiska systemet.

Första halvan av Sapolskys bok är strikt naturvetenskaplig, andra halvan är ett problematiskt försök till historieskrivning. Stanfordprofessorns genomgång av den moderna människans alla grymheter är förvisso ambitiös, och innehåller allt från nazistiska koncentrationsläger via amerikanska massakrer i Vietnam via massgravar i Rwanda till övergrepp mot irakiska krigsfångar i fängelset Abu Ghraib. Med dessa exempel demonstrerar Sapolsky hur den förtryckande sidan lyckats avhumanisera sina offer genom att klassificera dem som ”kackerlackor” eller ”gulingar”. Vid bokens slut kan jag knappt erinra mig ett enda fall av etniskt eller religiöst förtryck som inte tas upp i Sapolskys bok. Men när jag bläddrar igenom bokens innehållsförteckning förstår jag att något saknas: Sapolsky har helt och hållet utelämnat politiskt förtryck – åtminstone vänsterns.

Över 700 sidor, fullproppade med exempel på mord och massakrer, förekommer ordet ”kommunism” inte en enda gång. Författaren berättar förvisso en personlig anekdot om Stalin, men dennes brott mot det sovjetiska folket ges inget utrymme. Andra framstegsvänliga massmördare såsom Lenin, Mao Zedong, Kim Il Sung (och hans ättlingar), Pol Pot, Nicolae Ceau¸sescu och Fidel Castro ignoreras helt och hållet. Var massakrerna i Katynskogen eller på Kambodjas dödsfält inte tillräckligt illustrativa för att förtjäna ett omnämnande av Sapolsky? Var inte hetsen mot ”kulaker” i Sovjetunionen, eller ”klassförrädare” under kulturrevolutionen i Kina utmärkta exempel på den typen av avhumaniserade diskurs som professorn vänder sig emot?

Min personliga misstanke är att Sapolsky inte vill blanda in några exempel som skulle trassla till hans argumentation, vilken grovt kan sammanfattas ungefär såhär: (1) indelningen av individer i ”vi” och ”dem” ligger bakom all världens ondska. (2) Nationalism och religion kan båda tjäna som grund för en dylik indelning av mänskligheten. (3) Nationalism och religion ligger således till grund för världens ondska. Vad Sapolsky inte verkar inse är att vi har hört argumentationen förut. När jag skriver denna text har nästan exakt 100 år gått sedan en liten grupp intellektuella lyckades ta makten i vad som då var Ryska imperiet. Liksom Robert Sapolsky drömde Lenin och hans bolsjeviker om en värld fri från nationalism och religiös vidskepelse, om en ny mänsklighet utan ”vi” och ”dem” – förenad under förnuftets och vetenskapens baner. Kort sagt: en framtid styrd av människans ädla frontallob, snarare än hennes ”lägre”, och mer primitiva, strukturer.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Blott ett par veckor efter att ha tagit makten upplöste bolsjevikerna nationalförsamlingen, grundade en hemlig polisstyrka och började avrätta sina egna landsmän på löpande band. Frontalloben må vara vår hjärnas mest sofistikerade tillbehör, men den kan inte rädda människan från hennes fallna natur. Att beskylla religion eller nationalism för att ha gett upphov till denna natur är som att beskylla en huvudvärk för att ha orsakat en hjärntumör.

Förutom att han ignorerar den politiska vänsterns historiska brott, går Sapolsky helt överstyr i sin exposé över 1900-talets reaktionära skurkar. Man kan verkligen fråga sig om republikaner som Richard Nixon och Joe McCarthy varit djävulska nog för att förtjäna sina platser jämsides Adolf Hitler i detta ondskans all star team. Till och med den stackars Sarah Palin får vara med på ett hörn, trots att den före detta Alaskaguvernören mig veterligen aldrig har låtit avrätta någon.

Sapolskys vänsterliberala avsky för religion och republikaner gör våld på vad som i övrigt är en synnerligen engagerande och välskriven bok. Professorns ideologiska vi-och-dem-tänkande rimmar illa med det övergripande budskapet i Behave. Han borde ha lytt sitt eget råd och med jämna mellanrum konsulterat sin frontallob, istället för att låta sina lägre strukturer skena iväg fullständigt.