för sjuttio år sedan, i augusti 1945, detonerade Little Boy över Hiroshima: en atombomb av kanonmodell, 4 400 kilo tung inklusive 64 kilo anrikat uran. Den följdes några dagar senare av Fat Man, en plutoniumbaserad bomb med en sprängkraft motsvarande 21 000 ton dynamit som sprängdes i Nagasaki. Mellan 60 000 och 80 000 människor dog direkt i Hiroshima och åtskilliga insjuknade. Den slutgiltiga dödssiffran hamnade på135 000. De dödas skuggor brändes in i husväggar och på asfalten, som kusliga porträtt. Världen hade inträtt i atomåldern.

Massförstörelsen var resultatet av tre års forskning i det USA-ledda Manhattanprojektet. Fysikern J Robert Oppenheimer var chef för Los Alamos-institutet. Det var han som sedermera skulle beskriva åsynen av den bomb han byggt med orden ”Now I am become Death, destroyer of worlds”, ett citat från det hinduiska diktverket Bhagavad-Gita. Tidigare hade Albert Einstein indirekt gjort atombomben möjlig då han skrev under det brev till president Roosevelt som meddelade att nazistiska forskare börjat intressera sig för atomklyvning och att USA gjorde bäst i att förbereda sig.

den amerikanske journalisten Eric Schlossers bok om atombomben, nyutkommen på svenska som Bomben (Ordfront), recencerad i original i Axess nr 1 2014, är en skrämmande historik över de tillbud vi inte läste om i tidningen. Bristande kommunikation, bomber som tappas lite här och var, giftiga gasmoln som driver över bondgårdar, falsklarm om nukleära sovjetiska attacker utlösta av felaktiga dataprogram: vapnen som skapades för att skydda civilbefolkningen blev snabbt ett av dess största hot. En av de värsta potentiella katastroferna i amerikansk kärnvapenhistoria är den så kallade Damascusincidenten, som ägde rum i september 1980 i delstaten Arkansas. Under rutinunderhåll av en Titan II-missil tappade en av flygvapnets anställda en hylsnyckel som punkterade missilens bränsletank. Bränsle läckte ut i anläggningen och dagen därpå exploderade missilen. Om säkerhetsanordningarna inte hade fungerat korrekt hade en nukleär detonation skett och krävt betydligt fler liv än den arbetare som dog i olyckan.

även om många ”misstag” hemlighållits har vetskapen om att katastrofer kan ske genomsyrat det allmänna medvetandet, inte minst sedan Manhattanprojektets experiment ledde till byggandet av kärnkraftverk runt om i världen. I Sverige blev den strålande solen med budskapet ”Atomkraft, nej tack” riksbekant i och med folkomröstningen om kärnkraft i Sverige 1980.

Efter andra världskrigets slut kände alla till atomklyvningens faror – och möjligheter. När kunskapen nu fanns att tillgå ville regeringar världen över förstås utnyttja den. I Sverige byggdes forskningsreaktorn R1 i centrala Stockholm, under Kungliga Tekniska högskolan. Där skulle man experimentera och kanske utveckla kommersiell användning av atomkraft. Idag förefaller det anmärkningsvärt att någon skulle komma på idén att förlägga en reaktor under en storstad, men det säger kanske mer om hur lätt det är att vara efterklok. Vilka nutida forskningsinsatser kommer vi att förfasa oss över om ett par decennier?

År 1986 skedde härdsmältan i Tjernobyl och förde med sig giftigt regn över Europa. Samtidigt fanns domedagsvapnen, bomberna, kvar i militära förråd världen över, och skapade en enorm känsla av utsatthet, numera kanske ersatt av rädslan för global uppvärmning.

Bomben hade en självklar plats i populärkulturen. Liksom 90- och 00-talens debatter om ozonlager och smältande isar följdes av filmer där jorden hotas av undergång som en konsekvens av mänskligt missbruk av naturen kom postapokalyptiska filmer och romaner under förra seklets andra halva. Stanley Kubricks Dr. Strangelove (1964), förstås, med Peter Sellers som kolerisk rullstolsbunden ex-nazist, men även dramadokumentären The War Game (1965), en realistisk skildring av konsekvenserna av atomkrig som var tänkt att sändas i BBC men stoppades eftersom den ansågs alltför otäck för allmänheten. Och så kom Godzilla (1954), det uråldriga japanska monstret som vaknat av bombningarna och blivit än mer kraftfull efter en dos radioaktiv strålning. Attacken på Hiroshima är utgångspunkten för Alain Resnais film Hiroshima, min älskade(1959), med manus av Marguerite Duras. Här blir katastrofen även en metafor för ett förhållande i sönderfall, under det att den manlige huvudpersonen upprepar för sin älskarinna att hon ingenting sett av Hiroshima: hon kan aldrig förstå staden.

mindre konstnärlig men märkligt realistisk är 80-talsklassikern War Games (1983), där en ung Matthew Broderick är nära att utlösa ett fullskaligt atomkrig efter att ha spelat schack med en dator. Det är inte så väldigt långt från sanningen: under en period led den amerikanska försvarsmakten av flertalet falsklarm utlösta av allt från felaktiga datorkomponenter till väderballonger. När larmet gick klädde bombpiloterna på sig och sprang ut till flygplanen i väntan på order och en grupp högt uppsatta officerare sammankallades till konferens. Om något skulle ha gått fel och en missil skickats hade man helt av misstag kunnat starta ett tredje världskrig. Men det finns de som anser att hotet om atombomben enbart var ett hot. Bruce Cathie menar att en atombomb bara kan sprängas vid vissa specifika tidpunkter beroende på vissa geofysiska förutsättningar, och att bomben är ett led i en skrämselpropagandakampanj. Det har blivit en populär idé i vissa konspirationsteoretiska cirklar.

I Sverige syns ännu spåren efter kalla kriget och skräcken för atombomben, åtminstone om man tittar noga. Vid andra världskrigets slut upprättades Totalförsvaret, en övergripande samhällsverksamhet avsedd att samordna Sverige i krigstid. Den militära delen var mycket omfattande. I svenska skogar stack radarstationer upp och i urberget grävdes rum ut. Till synes vanliga villor dolde tunnlar till hemliga oljelager. Katarinabergets skyddsrum i Stockholm stod färdig redan 1957 och var då världens största atombombssäkra skyddsrum. 20 000 stockholmare skulle få plats i den underjordiska anläggningen intill Slussen. Otaliga hyreshus från 1950-talet stoltserar med skyddsrum i anslutning till tvättstugan: hotfulla portar som öppnas och stängs medels stora manöverrattar men vars innandöme oftast tjänade som lekplats för kvarterets barn.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

de flesta skyddsrum har nu plomberats och fyllts igen med cement eller förvandlats till enorma parkeringsgarage (vilket de också var tänkta att tjäna som under fredstid), men under Sollentuna står civilförsvarsanläggningen Elefanten kvar intakt. Elefanten skulle fungera som ledningscentral och skyddsrum om – eller när – kriget kom till Stockholm. Anläggningen består av tre hus på fjäderdon, byggda för att motstå vibrationerna från en detonation. Går man ner i Elefanten idag möts man av en bevarad 70-talsinteriör: till och med glödlamporna är desamma. Men de underjordiska höghusen har blivit överflödiga och idag står Elefanten förseglad i väntan på beslut om byggnadsminnesstatus.

atombomben visar att det finns ett reellt moraliskt glapp mellan möjligheten att realisera en vetenskaplig teori och nödvändigheten eller klokheten i att faktiskt göra det: är vi verkligen skyldiga att pressa framåt på alla fronter bara för att det är tekniskt genomförbart? Bomben kom till under andra världskriget, men oftast behövs inga sådana etiska undantagstillstånd för att egga forskare. Partikelacceleratorn Large Hadron Collider i Schweiz är ett exempel – innan den slogs på fruktade många att kollisionerna skulle ge upphov till ett svart hål – och den alltmer avancerade forskningen på nanoteknik och artificiell intelligens ett annat. The Global Challenges Foundation har nyss publicerat en rapport som väckt uppmärksamhet i medierna, där just artificiell intelligens listas som ett reellt framtida hot mot mänskligheten – tillsammans med krig, miljökatastrofer och asteroider. Men vem är redo att lära av historien när nya vetenskapliga genombrott är så lockande? Oppenheimer fick leva med vad han hjälpt till att skapa. När han träffade president Truman utbrast han: ”Mr. President, I feel I have blood on my hands”.