Resultatet var typiskt för en stadsdel som Biskopsgården, med en överväldigande majoritet av väljarna födda utomlands. Invandrarväljare tenderar nämligen att i hög utsträckning sympatisera med och rösta på partier till vänster.

Detta mönster har visat sig vara beständigt, både över tid och mellan länder. Som Nima Sanandaji påpekar i en utmärkt text i Axess (nr 3/2015) är det anmärkningsvärt hur svagt intresset varit för den förändrade demografin i väljarkåren. Ingen kategori av väljare växer så snabbt som de utlandsfödda. Få kategorier utmärker sig heller lika mycket i sin vänsterlutning.

Så har det alltid varit, men så måste det inte förbli. I begynnelsen fick Socialdemokraterna mycket gratis. Många av 1970- och 1980-talets invandrare, som flyktingar från Chile, Turkiet och Iran, kunde snabbt känna sig hemma både med Socialdemokraternas företrädare – Olof Palme var välkänd för många redan innan de kom hit – och partiets ideologi – samma demokratiska socialism som många kämpat för i sina hemländer.

Bland 2000-talets invandrare är det nog få som är socialdemokrater vid ankomsten. Däremot precis som alla andra väljare mottagliga för argument. Men märkligt nog har borgerligheten lämnat walk-over.

I ett reportage i Svenska Dagbladet inför valet uppmärksammades Vänsterpartiets kampanjer i ytterstadsområden. Broschyrer på bland annat kurdiska, spanska och persiska. Ständig närvaro. ”Vi är de enda som är ute här hela tiden”, sa Vänsterpartiets lokalpolitiker Malin Persson. ”Sossarna är bara här ute vid val. De andra är inte här alls.”

”Vi har reklam i Kanal Global”, kontrade Moderaternas analyschef. Och opinionsanalytikern Carl Melin hävdade att de borgerliga partierna skulle förlora (!) på en ökad närvaro: ”Risken är att de istället motiverar folk som inte sympatiserar med dem att gå och rösta.”

Åtminstone i Biskopsgården tycktes allianspartierna ha hörsammat budskapet och höll sig hemma; under valrörelsen såg jag inte en enda borgerlig valaffisch när jag promenerade i området, däremot oräkneliga S- och V-affischer.

Borgerligheten har inte råd att lämna de invandrartäta stadsdelarna till vänstern. Dels handlar det om en krass analys av väljardemografin: om endast etniska svenskar röstade skulle fördelningen mellan blocken vara jämn, men ju fler utlandsfödda som deltar, desto större vänsterövervikt. Dels handlar det om att segregationens utmaningar inte längre går att hålla borta från politikens mittfåra. Om borgerligheten lär sig hantera utanförskapsområdena kan man också på allvar vinna tillbaka väljare man förlorat till Sverigedemokraterna.

Men hur? Vänsterpartiet lockade väljare i Biskopsgården bland annat med förslag om gratis tillgång till simhallen. Men det finns ingen invandrarfaktor som gör utlandsfödda mer mottagliga än andra väljare för löften om höjda bidrag och gratis luncher. Tvärtom. Framförallt finns ingen ”invandrarväljare”. Det sistnämnda konstaterandet är naturligtvis banalt, men samtidigt helt avgörande som utgångspunkt för det vägval som borgerligheten måste göra när man ska vända statistiken.

Antingen, vilket jag rekommenderar, litar man på sin egen politik och påbörjar den mödosamma vandringen med att vinna förtroende hos väljare som är skeptiska både till liberalism och till de borgerliga partierna. Eller så faller man för den identitetspolitiska lockelsen och går, likt amerikanska förebilder, genvägen via särskilda budskap och kandidater för specifika etniska grupper.