Nu senast har han skrivit en monografi väsentligen om en svensk författare, då på norska: Tilbake til fremtiden. Håkan Sandell og den nordiske retrogardismen (Scandinavian Academic Press).

Det är en bok med stora förtjänster, men innan jag griper mig an att försöka ge en bild av dem vill jag kort nämna två saker som jag retar mig på. För det första gäller det en återkommande strävan efter att finna vetenskaplig begrepps- och teoribildning att applicera på Håkan Sandell och hans dikter. Som regel bidrar de upphittade begreppen och teorierna inte med just någonting. D’Amico klarar sig däremot alldeles utmärkt när han litar på sina egna iakttagelser och på sitt eget exakta och nyansrika vardagsspråk. För det andra gäller det en viss ängslan för idékonfrontationer. Det finns emellertid inget skäl att försöka göra Sandells tänkande kompatibelt med härskande trender inom den så kallade kulturvärlden. Så snart D’Amico koncentrerar sig på att beskriva Sandells själva tänkande, framstår detta som i sig både (mer) klokt och (mer) sympatiskt. I vilka intellektuella och moraliska moras den kan störta ner som slår sig i slang med tidsandan illustreras för övrigt lödigt i en annan aktuell bok, Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige.

”Att som Håkan Sandell försöka tillhandahålla några utgångspunkter för en ny humanism, det är ingen liten sak i de eroderande värdenas tid.”

Till förtjänsterna! Men först några ingångsinformationer.

Håkan Sandell är född i Västra Skrävlinge 1962. Han debuterade på lundaförlaget Bakhåll med långdikten Cathy 1981, blev en av medlemmarna i poetgrupperingen Malmöligan och kom snart att få en lång rad diktsamlingar utgivna på först Bakhåll, så småningom Gedins och sedan Wahlström & Widstrand. År 1995 utkom ett slags poetik, skriven tillsammans med Clemens Altgård, en annan av medlemmarna i Malmöligan: Om retrogardism (Ellerströms). Sandell hade vid denna tid lämnat Sverige och levde nomadiskt i Danmark, Tyskland och på Irland.

År 1996 kom han till Oslo och gjorde bekantskap med Odd Nerdrum och framförallt andra, yngre figurativa målare, som Trine Folmoe och Christopher Rådlund. D’Amico låter Sandells ankomst bli utgångspunkt för beskrivningen av en mångfasetterad miljö som skapades med ”retrogardism” som samlande beteckning. Själva ordet ”retrogardism” hade förvisso tidigt lanserats av konstnärskollektivet Neue Slowenische Kunst, men de ideologiska förtecknen var annorlunda i Oslo än i Ljubljana. Ambitionen att omfatta flera konstarter och att förhålla sig till och ingripa i samhällsutvecklingen var emellertid påtaglig också i Oslo. Tidskrifter knutna till miljön uppstod, som Aorta och Kilden. Antologier som samlade författare ur miljön producerades, som Metro Nord (2002) och Urblå natt (2005). Kulturella centrumbildningar som tillhandahöll scen och utställningslokal för ord-, bild- och tonkonstnärer ur miljön uppstod, som Volapük (i ett ockuperat hus) och Frie Kunster. Samarbete etablerades med Stiftelsen Byens Fornyelse, som kämpade för klassisk arkitektur och traditionellt stadsplanetänkande.

Om 1996 blir startpunkt för D’Amicos undersökning, blir 2011 slutpunkt. Miljön i Oslo faller då samman som organiserad gemenskap, men utforskaren är noga med att framhålla att dess anda ännu är högst produktiv. Fast nu informellt, utan lika skarpa konturer som tidigare och mer tillfälligt pågår åtskilligt person och person emellan vars genes i miljön är uppenbar. Redan inledningsvis fastslår D’Amico att Sandell är den Oslobaserade retrogardismens ”viktigaste diktare och ideolog”. Bland lyriker som formades eller påverkades av miljön förekommer i framställningen till exempel Eirik Lodén, Ronny Spaans, Bertrand Besigye, Ulrik Farestad och Cornelius Jakhelln, bland målare och skulptörer Helene Knoop, Gøril Fuhr och Håkon Anton Fagerås, bland tonsättare Marcus Paus.

Men förtjänsterna var det. D’Amico städar resolut undan spridda vanföreställningar om Sandell och dem som står honom idémässigt nära. Det gäller exempelvis föreställningen att den nordiska retrogardismen skulle vara nostalgisk, föreställningen att den politiskt står till höger och föreställningen att den väsentligen skulle vara motbild snarare än bild, destruktiv istället för konstruktiv. Sina egna slutsatser om verkliga förhållanden grundar D’Amico på omsorgsfulla textobservationer. Han griper sig an det faktiska innehållet, den existerande livsåskådningen och den reella verklighetsbeskrivningen i en rad dikter av Sandell, dikter hämtade ur diktsamlingar som Midnattsfresken (1999), Oslo-Passionen (2003), Skisser ur ett århundrade (2006), Gyllene dagar (2009) och Ode till demiurgen (2013).

Gamla former – det vill säga: bunden vers och ljud- och klangarrangemang – och gamla teman – då inte i första hand sådana där eviga som människan har svårt att komma ifrån eftersom livsvillkoren på ett grundläggande plan är som de är – uppträder i Sandells dikter aldrig som självändamål. De finns där istället som komponenter som ska göra vårt nu synligare, vår belägenhet begripligare, som ska hjälpa läsaren att frigöra sig från samtidens vaneseende och kringvirvlande schablonuppfattningar och istället få andra infallsvinklar för bedömning av vad som borde göras. Sandells dikter är ofta konstruerade som palimpsester, visar D’Amico. Nytt perspektiv och ny mening produceras genom att ett får belysa ett annat, ett brytas mot ett annat, ett komplettera ett annat. Här finns inte spår av nostalgi.

Och här finns inte något reaktionärt. En orsak till att D’Amico har kommit att intressera sig för Sandell är att han i honom igenkänner så mycket av en av sitt hemlands största poeter, nämligen Pier Paolo Pasolini. Hos dem båda finns samma nästan desperata vilja att i modernitetens och postmodernitetens konsumtionssamhälle urskilja och beskriva autentiskt mänskligt liv och resterande mänsklig värdighet. Och precis som Pasolini finner Sandell det efterfrågade hos sådana som befinner sig i samhällets marginal eller på dess botten, hos sådana som inte har beretts eller berett sig plats i den existentiella tomheten på konsumismens glänsande vagn.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Sandells dikter är därför som regel tydligt lokaliserade. De utspelar sig inte sällan i identifierbara stadsdelar och kvarter, i underprivilegierade områden, bland människor som samhällsutvecklingen har lämnat bakom sig, hos arbetarklass och invandrargrupper. Sandell ger i sin lyrik stort utrymme åt uttryck för mer eller mindre förbehållslös kärlek till människor som han där iakttar och möter. Han besjunger dem lågmält och samtidigt i högstämd ton. Men – och det är viktigt att notera – han lämnar inget utrymme åt hat visavi dem som finns på den glänsande vagnen. Dem betraktar han snarast med medlidande, som vore de bestulna på fundamentala livsvärden, som vore också de fattiga, bara på annat vis.

Sandell står i huvudsak främmande för modernitetens och postmodernitetens dominerande estetiska tendenser, modernism och postmodernism. Men hans diktning är inte ute efter antagonism utan efter alternativ. Redan inledningsvis fastslår D’Amico: ”Under loppet av de följande 300 sidorna kommer jag att argumentera för att retrogardismen har varit Norges och Nordens mest konsekventa försök att tänka samtidslitteratur i andra banor än dem man finner i modernismen och postmodernismen.” Han demonstrerar sedan i kapitel efter kapitel vad retrogardisternas redskapslåda innehåller och hur redskapen brukas, visar hur sådant som attityd till tradition, behärskning av lyriskt hantverk och öppenhet för esoteriska inslag i deras fall är avgörande för ett konstruktivt, helt och fullt samtidsrelevant och nyskapande (istället för historiskt reproducerande) resultat. Retrogardisterna syftar till förståelse av sitt nu, och en poet som Sandell bygger med sina redskap ”en ny hermaneutisk ingång”.

Vad skulle då i förlängningen vara syftet med detta alternativ? Det svar som D’Amico ger lyder kort och gott: ”I mycket retrogardistisk lyrik och konst från 2000-talet kan vi se ett försök till att förmedla idén om en ny humanism, det vill säga: ett fokus på det positiva i mänskligheten och civilisationen, ofta kopplat till det andliga.” För egen del har jag med stort intresse följt Sandells författarskap från dess begynnelse och fortsatt. Jag har beundrat det självständiga och kanske rentav stillsamt heroiska i hans företag, känt respekt för hans benhårda föresats att hålla sig till en poetik ”där människans erfarenhet står i centrum”. Och jag känner idag betydande tillfredsställelse när jag läser Giuliano D’Amicos på det stora hela insiktsfulla framställning om författarskap och företag. Att som Håkan Sandell försöka tillhandahålla några utgångspunkter för en ny humanism, det är ingen liten sak i de eroderande värdenas tid.