Vi litteraturkritiker klagar ofta på vår usla lott. Men där finns trots allt en uppsida – våra skriverier är snart glömda. Det är med den tröste­rika insikten i bakhuvudet som så många av oss är villiga att titt som tätt upphöja verk till mästerverk och framtida klassiker eller motsatsen – att skriva ner verk som sedan kommer att visa sig motstå tidens tand. Risken för att någon lika nitisk som minnesgod läsare om några år ska hålla en ansvarig för tidigare överdrifter åt ettdera hållet är minimal.

Men jag kan inte se att det skulle vara någon som helst risk att kalla Michael Cooks senaste bok A History of the Muslim World för ett mästerverk, ett omedelbart standardverk som kommer att läsas och konsulteras under många, många år framöver.

För den som redan känner till Michael Cook lär detta inte komma som en överraskning. Denne engelske arabist, eller om uttrycket fortfarande är tillåtet eller ens gångbart, orientalist har länge varit verksam vid Princeton University. Bland hans rikhaltiga tidigare produktion märks Commanding Right and Forbidding Wrong in Islamic Thought (2000) där han reder ut hur detta centrala muslimska budord som ”påbjuder det tillbörliga och förbjuder det otillbörliga” (Koranen 7:157) har använts genom tiderna i olika riktningar inom islam. Boken har kallats en av de viktigaste som har skrivits om islam under de senaste 100 åren.

En annan betydande bok är Ancient Religions, Modern Politics (2014,) där han övertygande driver tesen att islam är en religion som lättare låter sig politiseras än till exempel kristendom och hinduism. Dessa två böcker är mäkta lärda med fotnoter som kryper högt upp på nästan varje sida och med citat på många kända men också på språk som jag dittills aldrig ens hade hört talas om.

Denna gedigna, massiva akademiska bildning går hand i hand med ett lättflytande, elegant språkbruk som dess­­utom ofta lättas upp av en subtil och ironisk humor. Cooks lärargärning har av hans studenter beskrivits som ”gammaldags på ett bra sätt”. Det innebär bland annat att läsaren slipper höra honom beskärma sig varje gång slavhandel kommer på tal (och den gör det ofta i alla dessa böcker). Här finns inget av den så fåniga woke-ideologi som dömer det förflutna utifrån dagens moraliska måttstock.

”Nomader svepte in i mer eller mindre urbana miljöer och störtade den befintliga makten.”

I olika hög grad kommer alla dessa färdigheter till nytta i Cooks senaste storverk A History of the Muslim World – en över 900 stora sidor lång översikt över den muslimska världen från dess tillblivelse på 600-talet till ungefär 1800-talets början. Det hela avslutas med några kortfattade funderingar om vad som har hänt sedan dess. Det är alltså världen från Marocko till Mindanao under mer än ett millennium som skildras på dessa sidor. Det kan alltså inte bli annat än en översiktlig och snabb marsch genom historien, men utan att för den sakens skull någonsin bli ytlig.

Men också full av smått ironiska och nog så tankeväckande kommentarer. En rysk storfurste var för 1 000 år sedan frestad av att bli muslim bland annat på grund av möjligheten till fritt nyttjande av vackra och jungfruliga kvinnor. Men fursten avstod när han fick höra talas om förbudet mot alkohol, varpå Cook kommenterar: ”Den som har smak för det kontrafaktiska måste undra hur världens skulle ha sett ut om nykterhet hade varit ett ryskt värde under de sista tusen åren.”

Det är en tjock bok. Cook tror att endast de mest uthålliga kommer att läsa den från början till slut. Därför har han försett varje kapitel med en summerande inledning, men dessa är ofta så lockande att man mer än gärna sedan läser hela kapitlet.

Alldeles i början av sin stora bok förklarar han sitt projekt så här: ”Generellt ägnar jag systematisk uppmärksamhet åt två saker: staters tillblivelse och upplösning och åt de riktigt stora kulturella förändringar som påverkar stora befolkningar.” Med ”kulturell” menas här inte dikt och konst utan övergripande civilisatoriska former och normer, som den i denna bok ofta förekommande konflikten mellan nomader och bofasta. Det kommer alltså inte som en överraskning att ett flitigt citerat namn är Ibn Khalduns, som i just denna konflikt såg vad som nästan kan kallas historiens motor.

Nomader, det kunde röra sig om bedui­ner i Arabien eller mongoler på den euroasiatiska stäppen, svepte in i mer eller mindre urbana miljöer och störtade den befintliga makten. Nomaderna skulle emellertid snabbt förvekligas. På en eller annan generation blev de härdade krigarna förvandlade till degenererade lyxkonsumenter som inte ens kunde sköta sitt eget försvar utan som istället hyrde in vanligen ganska opålitliga legoknektar.

Cook skriver ofta om turkiska lego- och slavsoldater. De kom från lite varstans i Asien där man talade turkiska språk och inte bara från Anatolien. Många av dessa inhyrda eller förslavade soldater nöjde sig inte med sin underordnade status utan grep själva makten. För att sin tur bli förfinade, kulturella, civiliserade och så svaga att de blev ett lätt byte för nästa våg av hårdföra importerade soldater.

Ibn Khalduns teorier har fortfarande, mutatis mutandis, en viss giltighet: dagens otvättade och obildade nomader är populisterna som när de väl en gång tagit makten ofta lättvindigt låter sig förvandlas till helt vanliga välkammade och rumsrena politiker – för att på så sätt bereda vägen för nästa populistiska anstormning.

Åter till ämnet och dess första fråga: Hur kunde en muslimsk stat alls bli till? Och det mitt i en glest befolkad öken som helt saknade varje tillstymmelse till stat och som styrdes av stammar och klaner som ständigt låg i fejd med varandra. Arabien var vid den här tiden (och väl ända fram tills man fann olja) något av ett bakvatten. Av detta lyckades Muhammad i kraft av sin egenskap av karismatisk profet skapa en stat med Medina som huvudstad. Han enade de käbblande stammarna, erövrade Arabien. Segertåget skulle snabbt fortsätta i norr, väster och öster. Tidens båda stormakter, det bysantins­ka imperiet och det persiska riket, var så upptagna att bekämpa varandra att de inte i tid uppmärksammade hotet från Arabien. De fick se sina territorier reducerade av arabiska krigare även om det skulle dröja ända till 1453 för Konstantinopel att erövras av muslimska trupper.

Huvuddragen av denna historia är förstås redan välkända. Den muslimska världen, som ännu var ganska liten, skulle växa förbluffande snabbt. Den kom snart att flytta sitt cent­rum först till umayyadernas Damaskus och därefter till abbasidernas Bagdad. Just Bagdad med kalifer som Harun al-Rashid och al-Mamun har kommit att framstå som en oöverträffad höjdpunkt i den muslimska kulturen.

Sen gick det snabbt utför. Den muslimska världen kom att splittras i allt mind­re stater som ibland förenades under en stark ledare och för att sedan åter splittras. Mongolerna under Djingis khan och Timur Lenk bildade väldiga imperier som emellertid snabbt skulle falla sönder när grundarna dött.

Allteftersom Cooks berättelse fortskrider så intar araberna en allt mindre plats i berättelsen. Olika från öster kommande turkiska folkslag bildar kortlivade dynastier som tar makten. Dessa turkisktalande folk var eftertraktade både som slavar och soldater. Överhuvudtaget spelar slavhandeln en viktigt roll i i hela den muslimska världen. Det var en slav­ekonomi och eftersom muslimer inte fick förslava andra muslimer så ledde det till en ofta mycket aggressiv utrikespolitik där man härjade och krigade i icke-­muslimska områden i jakten på ständigt nya slavar.

Hästar var en annan viktig handelsvara – en bra häst kunde betinga pris på tio eller femton slavar.

I dagens ofta bisarra intellektuella klimat där väst hela tiden skuldbelägger sig själv borde dessa stycken vara klargörande. Det finns ingen anledning till att just väst ska betala ”reparations” för gångna oförrätter. Om nu väst förväntas köpa sig fria från gamla synder så bör det i så fall inte ske inte förrän turkar, araber, mongoler och afrikaner har gjort det. Men varför inte gå ännu längre tillbaka: är det inte dags att Egypten tar ansvar och betalar skadestånd för att ha förslavat det israeliska folket?

Det ska villigt erkännas att man som läsare ibland känner sig överväldigad – och lite uttråkad – av alla dessa dynastier­ och efemära småstater som varade en eller annan generation för att sedan spårlöst försvinna eller splittras. Hur det gick till är förstås varierande men ett flera gånger förekommande scenario är kamp mellan bröder. Med tanke på hur vanligt polygami var i den muslimska världen så fanns det gott om bröder som slogs om makten.

Polygami visar sig lätt leda till politisk instabilitet. I den mest framgångsrika, eller alla fall mest långlivade av muslimska statsbildningar, det vill säga det osmanska imperiet, som varade i sisådär 600 år hade man ganska tidigt insett detta och vidtagit i och för sig ganska drastiska åtgärder: När en ny sultan väl hade tillskansat sig makten lät han strypa sina bröder. Ett nog så effektivt sätt att få ett definitivt slut på brödrafejder.

Michael Cook är vid det här laget en bra bit över 80 år gammal. En bok som denna kan bara skrivas av en erfaren forskare med lika djup som långvarig förtrogenhet med ämnet. Han rör sig ledigt mellan det stora perspektiven – klimat, geografi – och de mer närsynta som småaktiga personkonflikter med ibland stora politiska konsekvenser. Han sysslar nästan inte alls med den muslimska kulturen i snäv bemärkelse, dess filosofi, litteratur eller arkitektur. Eller rättare sagt kulturerna i plural eftersom islam ser olika ut i Marocko jämfört med Iran eller på Java. Men inte ens på 900 sidor kan man få allt.

För över tio år sedan publicerade S Frederick Starr en omfattande bok Lost Enlightenment där han på ett övertygande sätt ledde i bevis att Centralasien för nästan 1 000 år sedan var platsen för en ganska så häpnadsväckande upplysning. Åtminstone om vi med upplysning menar förnuftsbaserad kunskapskritik och vetenskap. Det var i vad som idag är Uzbekistan, Afghanistan och Tadjikistan som den muslimska världen firade sina hittills största intellektuella framgångar.

Denna intellektuella och konstnärliga storhetstid skulle, menade Starr, förstöras av filosofen och teologen al-Ghazali, som framgångsrikt ”knuffade förnuft och logik åt sidan”. Till detta tillkom mongolernas framfart som lade det mesta som de kom i kontakt med i ruiner: städer och inte minst bevattningsläggningar förstördes. De skulle aldrig komma att hämta sig efter den mongoliska förödelsen.

Starr återvänder till Centralasien i sin The Genius of Their Age som är en dubbelbiografi om Ibn Sina, som i Europa kal­las Avicenna, och Biruni, som båda föddes i slutet av 900-talet och dog i mitten av 1 000-talet. Starr är en kunnig och övertygande talesman för deras storhet. Det kan vara värt att nämna att Starr inte tycks behärska arabiska men i gengäld kan han ryska. Han kan alltså utnyttja en uppenbarligen rik, och i västerländsk forskning ofta förbisedd, forskning om islams hi­storia på ryska.

Starr talar väl för sin sak. I sin entusiasm hamnar han stundom i vad som i mitt tycke är i och för sig förståe­liga överdrifter som när han hävdar att ”i sin omfattning och intensitet kan denna tidiga renässans i den muslimska världens östra utkant jämställas med och i vissa avseenden sägas överträffa det som ett halvt årtusende senare ägde rum under den europeiska renässansen”. Den europeiska renässansen ledde fram mot den moderna världen, den var kritisk om än ofta på ett mycket försiktigt vis mot religionen och lämnade efter sig magnifika konstverk. Den orientaliska renässansen öppnade aldrig på samma sätt dörrar mot framtiden: den innehöll några lysande namn men de fick knappast några arvtagare som kunde föra vidare det poten­tiellt radikala programmet.

Både Biruni och Ibn Sina är förvisso värda både en och flera mässor eftersom de båda har mer än en sträng på sina lyror: Biruni var matematiker, naturvetenskapsman och geograf. Han lyckades mäta och räkna ut jordens diameter med en felmarginal på 0,003 procent. Denna upptäckt öppnade för en ny och exaktare geografisk vetenskap. Hade hans upptäckter blivit kända ända bort till Europa och Medelhavsområdet skulle, spekulerar Starr, europeisk utforskning av världen ha kommit igång kanske redan på 1300-talet och inte behövt vänta ända till 1500-talet.

Birunis mest kända verk är en lång bok om Indien där han funderade över hur indisk vetenskap kunde vara så framgångsrik på vissa områden och så usel på andra. Han lyfter fram till exempel decimalsystemet, negativa tal och siffran 0. Han insåg att förståelsen av en kultur gick genom språket och alltså lärde han sig sanskrit. Den eminenta indiska historikern Romila Thapar skriver så här i sin Early India: ”Birunis observation om indiska levnadsvillkor, kunskaps­system, socia­la normer och religion är sannolikt de mest insiktsfulla som gjorts av en besökare i Indien.” Men Biruni tappade aldrig sitt kritiska omdöme: ”Hinduerna tror att det inte finns något land som deras, inga kungar som deras, ingen religion som deras, ingen vetenskap som deras. De är arroganta, fåfänga och självgoda.”

Biruni var den oförtröttlige vetenskapsmannen som envetet arbetade för att lösa de frågor som den empiriska verkligheten ställde. Ibn Sina var på många vis hans motsats. Redan tidigt gick det rykten om att han levde ett liv i sus och dus med vin och kvinnor. Hur det var med sången vet jag inte. Som nästan alla tidens vetenskapsmän, filosofer och författare tvingades han att leva ett kringflackande liv i jakten på rika och mäktiga beskyddare som ofta var lika nyckfulla som dagens utdelare av forskningsanslag. När nådens sol slutade skina var det bara att dra vidare.

Vanligtvis hade han tur och kunde samtidigt främja tre karriärer: ämbetsmannens, läkarens och filosofens. Det är de två sistnämnda som än idag är av historiskt intresse. Han sammanställde en medicinsk kanon som kodifierar tidens läkekonst eller vad man nu ska kalla det. Denna konst var ju ofta lika dödlig som den sjukdom som den var tänkt att bota. Ibn Sina byggde den på klassiska auktoriteter som Galenos, men kompletterade den med egna erfarenheter och råd.

Hans Canon medicinae kom att bli det medicins­ka standardverk som konsulterades i öst som i väst ända till 1700-talet. Som alla andra läkare ända fram till den moderna erans genombrott famlade han i mörkret men han försökte att genom förnuft och beprövad erfarenhet något lite skingra mörkret.

Detta upplysningsprogram framstår kanske ännu tydligare i Ibn Sinas andra storverk Al-Shifa – ”Botemedlet” eller ”Helandet”. Det kulminerar i vad som är ett av den medeltida filosofins mest remarkabla verk, Metafysiken, som liksom tidigare delar av Al-Shifa sysslar med existensen. I avsnittet om fysiken var det frågor om ett objekts rörelse och vila som upptog honom.

I Metafysiken ställer han mera principiel­la och abstrakta frågor: Vad innebär att något existerar, och vad kan ha orsakat det? Är all existens kontingent? Finns det något vars väsen är sådant att det måste existera? Gud är just ett sådant väsen där existens och essens så att säga sammanfaller. Ibn Sina når sina slutsatser genom att endast använda förnuftet.

Hans radikala rationalistiska insikter sågs av somliga som ett hot mot grundläggande muslimska dogmer om Guds natur och Hans skapelse. Med några få undantag skulle den muslimska filosofin slå in på andra vägar. Det var under den europeiska medeltiden som Ibn Sina fick störst inflytande. Vissa experter hävdar att Metafysiken föregriper Descartes och dennes Cogito. Men vem som föregriper vem är förstås vanligen en gans­ka meningslös filosofisk lek som, har det sagts av en vitsig professor, vanligen slutar med att Herman the German anses ha föregripit alla.

”Koranen har ju på sistone på mer än ett sätt stått i brännpunkten. För somliga är den Guds ord. För andra ett bedrägligt mischmasch.”

Både Cooks och Starrs böcker är exempel på vad fransmännen kallar haute vulgarisation – att behandla ofta rätt smala ämnen på sätt som vänder sig till alla som kan tänkas vara intresserade långt utanför specialisternas krets, men som gör det utan att tumma på de akademiska dygderna.

Med den tredje bok som behandlas här, Nicolai Sinais Key Terms of the Qur’an, förhåller det sig något annorlunda. Den vänder sig mera till specialister än till lekmän, men det är ett ämne där det inte kan skada med lite specialkunskaper också bland vanligt folk.

Koranen har ju på sistone på mer än ett sätt stått i brännpunkten. För somliga är den Guds ord, och det bokstavligen och till punkt och pricka. För andra ett bedrägligt mischmasch. Så nog kan det vara dags att så lidelsefritt som möjligt ta reda på vad som faktiskt står där och vad det betyder. Vi svenskar har redan goda förutsättningar att göra just det bland annat genom Karl Vilhelm Zetterstéens översättning från 1917. Visst låter den ålderdomlig men riktigt hur en arabisk text från 600-talet ska låta på modern svenska är inte lätt att avgöra. Det är alltid fråga om mer eller mindre rimliga tolkningar.

Sinais storartade verk är ett enormt viktigt bidrag till en ökad förståelse av denna urkund. Det vore fel att säga att det hela är lättläst och få är väl de som rusar till bokhandeln för att köpa boken. Där­emot bör det vara en plikt för större bibliotek att göra den tillgänglig, om inte annat så i digitalt format så att vetgiriga kan ta del av all denna sakkunskap.

Ta som ett exempel jihad och besläktade ord. De finns de som menar att det heliga kriget egentligen är det som äger rum i fromma muslimers inre i deras strävan att bli bättre människor. I detaljerade analyser av de drygt 30 förekomster av ordet visar Sinai att det finns skillnader i betydelsen mellan tidiga och sena suror i Koranen. Men vanligen innebär jihad en uppmaning till att sprida islam bortom Mekka och Medina och till Heliga landet.

Inte ens uttrycket ”bokens folk” är fullt så entydigt som man först skulle kunna tro. Det innefattar judar och kristna men knappast muslimer trots att det i Koranen finns stycken där den kallar sig själv för bok. Så är bokens folk egentligen bara Bibelns folk? Och hur kan det komma sig att ordet din har två olika betydelser? Domens dag och religion?

Frågorna hopar sig och i den mån klara och definitiva svar är möjliga så ger Sinai dem. Det man tar med sig är att när det gäller Koranen – och många andra religiösa urkunder – är hur mångtydiga dessa texter är. Det finns alltid utrymme för ytterligare en tolkning. Sinai läser Koranen med alla de medel som den moderna forskningen har ställt till hans förfogande. Det här är boken att konsultera innan man yttrar sig i tvär- och självsäkra ordalag. Den är kompromisslöst akademisk i tonen; den anslår varken en apologetisk eller anklagande ton, utan är hela tiden kyligt analyserande. Med tanke på att islam är ett ämne som lätt väcker hetsiga och upprörda känslor och illa underbyggda åsikter är det just kyla som behövs.

Det senaste åren har varit något av en storhetstid för böcker om islam. Mer eller mindre populära böcker som Starrs har gjort det till ett nöje att förkovra sig inom ämnen som tidigare var förbehållna specialister. Välskrivande specialister som Cook och Sinai har gjort att det möjligt för lekmän att ta del av också mycket avancerad forskning.