Mitt första möte med italiensk politik var i Rom 2004 under en valrörelse. Jag bodde i en svensk enklav på Svenska Rominstitutet intill parken Villa Borghese. Språkförbistring hindrade mig från att följa nyhetssändningar och läsa tidningar, men valaffischer på stan vittnade om aktivitet från partier långt ut på höger- och vänsterkanten. Det var en kontrast mot Sverige där budskapen från i stort sett samtliga partier ligger i mittfåran.

Det är inte lätt att som svensk förstå det italienska samhället, ännu svårare är det att förstå italiensk politik. Men redan i denna första kontakt med valaffischerna förstod jag något essentiellt: att det politiska landskapet i Italien representerar åsikter som ideologiskt sett står långt ifrån varandra. Det är någo...