Jag blev så ensam
Inför flytten möttes vi av stor entusiasm från andra som tidigare prövat en tid i ett främmande land. ”Det är det bästa ni kan göra för era barn”, ”det kommer bli en nyttig erfarenhet”, ”det är så bra att få nya perspektiv”, ”tänk att få lära känna en ny kultur”, löd hejaropen.
Spanien är fantastiskt; solen, maten, naturen, livsstilen, priserna och ljuset. Madrid har dessutom kommit att bli en favoritstad. Allt helt underbart, med andra ord.
Inte alls.
Aldrig någonsin har jag känt mig så ensam.
Jag satt hemma i det hyrda radhuset och skrev, reste till Sverige och föreläste, kom tillbaka och – kände mig ensam. Jag var förvandlad till en ettåring rent språkligt och jag förstod inte sammanhanget jag befann mig i även om jag gjorde allt för att läsa på om Spaniens historia, gick guidad tur, besökte den forna huvudstaden Toledo, gick på museum och läste böcker om landet. Jag var lik förbannat en utifrån kommen iakttagare. Utanför.
Hade nog bilden av mig som en anywheres, ni vet, David Goodharts begrepp för den fritt svävande individen som är högutbildad, mobil, öppen för det främmande, en person som kan bo i princip varsomhelst och som hyllar individuell frihet, globalisering och modernitet.
Motsatsen är en somewhere. Typiskt sett har de lägre utbildning, är mer knutna till en geografisk plats, värderar familj och traditioner, trygghet och säkerhet och världsbilden utgår från en geografisk plats, kvarteret, staden, regionen och nationen.
När jag var hemma i Sverige frågade alla om hur det var i Spanien. Tja, så där, svarade jag. Allt materiellt är bättre än i Sverige, men vad hjälper det när man står utanför all gemenskap. Och detta trots Skype, Messenger, Facebook, telefon och så vidare.
Men mänsklig fysisk kontakt betyder mer än vad teknik kan erbjuda, erfor jag mer än någonsin.
När jag berättade för forna utlandsäventyrare som uppmuntrat mig att flytta utomlands om att jag upplevde tiden i Spanien som ytterst påfrestande hände något. De uttryckte nu – erkände – att det varit en väldigt påfrestande period i deras liv. Någon sa att hon aldrig känt sig så ensam. Jag frågade dem som inte var fullt så negativa om i vilken mån de hade umgåtts med lokalbefolkningen när de bodde utomlands. Ingen, ingen i min bekanskapskrets (jag inser att det säkert finns undantag), hade i en djupare mening socialiserat sig med medborgarna i det land de bodde. De hade umgåtts med andra i samma utsatta situation. Så kallade expats.
Så klart finns det individer som flyttar utomlands och där finner ett nytt liv och gemenskap. Ålder spelar nog roll. Lättare om man är ung. Men att tro att människor bara ”så där” kan byta land, känna gemenskap, förstå ett nytt sammanhang är sannolikt väldigt ovanligt. Det är ingen tillfällighet att alla svenskar på Rivieran, eller på den spanska Solkusten, umgås med andra svenskar, i bästa fall med andra skandinaver.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Bilden av en anywhere har tolkats som att en människa är totalt flexibel att ställaom från en kultur till en annan. Men varför flytt över världsdelar är möjliga beror på att man nästan överallt hittar likasinnade, andra expats.
Det gjorde inte jag i Spanien. Vi bodde ”spanskt”.
Så blev jag också fruktansvärt ensam.
Journalist.