Gränsbevakarna Sverige är en dokumentärserie som har ett par år på nacken, men nu finns alla fem säsongerna på HBO Max, utan reklamavbrott.

Serien plumsar ner på Arlanda och Landvetter, gör an i färjelägena i Ystad, Helsingborg och Trelleborg. Tulltjänstemännen glanar på ankommande passagerare, de vet av erfarenhet vilka flighter som kan vara ”intressanta”. De hänvisar ofta till sin ”magkänsla”, och ju närmare vi lär känna dem, desto mer inser vi att deras magkänsla är något synnerligen oflummigt; den utgörs av den samlade kunskapen efter hundratals arbetstimmar.

De hajar till när de får syn på en resenär som verkar nervös, men de blir också misstänksamma när någon uppträder alltför ledigt och sorglöst. Och har inte den där ensamma killen anmärkningsvärt mycket bagage? Eller påfallande lite?

Alla som blir slavar under Gränsbevakarna Sverige tumlas mellan svårbemästrade känslor.

Vi känner lättnad över att det inte är vi själva som vinkas in och peppras med tjänstemännens frågor – var vi har varit, hur länge, varför vi varit där et cetera.

Vi känner skadeglädje när de nonchalanta resenärernas lögner punkteras, och den ena cigarrettlimpan efter den andra trollas fram ur byxben och lönnfack i de vidöppna resväskorna.

Vi känner medömkan när thailändska tanter återvänder med sina svenska män, och tulltjänstemännen radar upp smärre handelsträdgårdar som de fört med sig från sin fosterjord. Tanterna vill inget ont, i likhet med Vilhelm Mobergs Kristina vill de bara bära hem sina motsvarigheter till hennes astrakaner – kryddor, rötter, frukter – och de ser oförstående på tul­larna, som för tionde gången detta arbetspass förklarar att om man kommer resande in i EU är det förbjudet att ta med sig grönsaker, frukter och kött eftersom det kan sprida sjukdomar i vår flora och fauna.

Ja, man kan till och med tycka synd om alla bukfeta polska lastbilschaufförer som vinkas in i någon skånsk hamn och ertappas med ansenliga mängder amfetamin. Kanske har de varit ovetande om vad som petats in i tjärpappsrullarna i lasten, men det är de som kommer att få skaka galler.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Allt eftersom säsongerna rullar vidare börjar tullarna slappna av, bjuder in oss att dela deras tråkningar och internskämt. Och jag börjar känna en bultande stolthet över detta tappra fotfolk som jagar de stora beslagen, men ofta får nöja sig med en ynklig marijuanapåse inknölad i ett handskfack. De är besjälade i sin yrkesutövning. De ser lugnt in i kameran och säger att jo, två paket vattenpipstobak för mycket kanske inte låter som något att bråka om, men resenären rycker undan skatteintäkter som vi kan ha god användning för. Det är pengar som exempelvis kan korta vårdköerna för alla som drabbas av just rökandets skadeverkningar.

Tullarna vet kort sagt varför de står där, de rycker inte bara på axlarna och säger att de ”lyder order”.

Jag fasar för min nästa flygresa, och hur jag kommer att reagera om jag får syn på någon av mina nyfunna vänner i tullkontrollen. Kan jag motstå frestelsen att be om en selfie?