Absurt känns det också när jag läser boken de skrivit – På andra sidan förlåtelsen (Forum, 2017) – på tunnelbanan på väg mot den del av staden där min förövare bor, en man som tvingade sig på mig trots att jag sade nej gång på gång. Jag lyckades ta mig loss innan det blev någon riktig våldtäkt. Men jag känner rädslan igen som en smak av stål i munnen varje gång jag närmar mig området där jag vet att risken att stöta på honom är störst. Att förlåta, som Thordis Elva, känns långt borta.

När tåget rullar in på stationen är jag på helspänn. Jag skyndar mig ut, skannar av omgivningen, tar trappan upp med två steg i taget och pulsen på max. Jag försöker förbereda mig på vad jag skulle...