Jag ringer på hans dörr i ett servicehus på Kungsholmen i Stockholm. Det står ett ganska vanligt namn på brevlådan, men som agent kallades han ”König”, Kungen. Jag har inga större förhoppningar att bli insläppt. I ena handen har jag Birgitta Almgrens bok om Stasi Inte bara spioner, där König presenteras som en av den östtyska underrättelseorganisationens mest produktiva svenska medarbetare. Varför skulle han prata med mig?

Folk i underrättelsebranschen brukar inte prata, speciellt inte om det finns misstankar om att de har begått brott. Kanske, inbillar jag mig, skulle han vid hög ålder och ett kvartssekel efter murens fall och DDR:s sammanbrott vilja ge sin version. I Birgitta Almgrens bok finns den inte med; för att få läsa i Säpos handlingar har hon förbundit sig att inte använda sina kunskaper för att konfrontera misstänkta Stasimedarbetare. Inifrån lägenheten sipprar det ut tv-ljud, någon engelsk eller amerikansk kanal, BBC eller CNN. Men ingen öppnar.

Det har gått en dryg minut. Jag bultarpå dörren och väntar. I handen har jag, förutom Almgrens bok och ett visitkort, några gamla brev. Faktum är att König och jag känner varandra en smula. En vinterdag i slutet av 1960-talet kom han fram till mig när jag var på väg in i Radiohuset och sade att han hade ett par idéer för tv som jag kanske kunde använda. Brevväxlingen som följde har blivit sparad. Nu hör jag hasande steg och ljudet av en rullator inifrån lägenheten. Jag känner ett sting av samvetskval. Varför ska jag konfrontera denne 89-åring med uppgifter ur det längesedan förflutna? Det är naturligtvis viktigt för det offentliga samtalet att han och andra misstänkta får tillfälle att lämna sin version. Men kanske ska jag ändå strunta i det hela?

Dörren slås upp av en lång, mager man med håret på ända, kippande tofflor och fotsid morgonrock. Han har blivit väckt mitt i en middagslur. Jag har min öppningsreplik redo:

–?Känner du igen mig?

Nja, nej, det gör han inte. Men han ber mig stiga in och slå mig ner i en fåtölj vid fönstret i vardagsrummet. Han sätter sig snett emot, under reproduktioner av Dürer, Riddaren, döden och djävulen och Melancholia. Han granskar mig med en pigg, forskande blick. Jag är helt inställd på att bli utkastad efter en kort stund, men det blir inte så.

Jag visar honom vår gamla korrespondens. Hans brevpapper pryds av ett firmanamn, Idékonsultation. För ett förlag har han undersökt hur biblioteken väljer ut tidskrifter till sina läsesalar. För en socialdemokratisk tidning har han kritiserat planerna på kommersiell tv och artikeln bifogas i kopia. Han lägger ifrån sig alltihop med ett roat leende. Det blev inget program av hans idéer den gången.

Jag sträcker fram en ny bunt papper, ett avsnitt ur Almgrens bok som beskriver Königs verksamhet. Hos Stasi finns han registrerad för 66 rapporter 1978–1987. I en bevarad databas i Berlin finns ledord som ger ett hum om rapporternas innehåll. Framförallt handlar de om Västtyskland, men ”många”, skriver Almgren, berör Sverige.

–?Fantastiskt intressant att jag får se det här i verkligheten!

König tittar upp från papperen. Att han inte har brytt sig om att skaffa boken förvånar mig. Han fortsätter läsningen.

–?Spioneri… nej, herregud. 1994 satt jag i förhör hos Säpo. De höll på i flera veckor. Men jag hade inte gjort något som var straffbart. Säpo insåg det till sist… även justitieministern gjorde det.

Jag försöker precisera.

–Du erkände ju att du arbetat för Stasi mot Västtyskland. Men Almgren skriver att du också lämnat uppgifter som handlade om den svenska regeringen och socialdemokratin.

Svaret kommer snabbt.

–?Vad skulle dom ha det till? Det viktigaste för dom, och för Sovjet som var deras uppdragsgivare, var USA och Västtyskland. Jag var övertygad sosse. Att jag som sosse skulle avslöja saker för en utländsk organisation… nej!

Han bläddrar vidare.

–?Nära kontakter med partiledningen… Bommersvik! Jag har aldrig varit på Bommersvik! En gång om året var jag bjuden på en lunch där Palme var med. Det som står här verkar för mig vara rena sagor!

Han nästan spottar ur sig replikerna.

–?Lämnat uppgifter som rörde händelserna i Polen… Stasi uppdragsgivare! Har jag aldrig hört talas om. Det skulle alltså vara jag, det! Herregud!

Jag pekar ut ett par ställen där Almgren beskriver rapporter om socialdemokratiska åsiktsbrytningar. Han säger:

–?Det där var sånt som DDR:s Stockholmsambassad sysslade med. Expressen och Aftonbladet hade den sortens uppgifter.

Jag invänder:

–?Men du var bättre informerad än Expressen och Aftonbladet. Du var medarbetare i Aktuellt i politiken, god vän med chefredaktören Enn Kokk som var sekreterare i socialdemokraternas verkställande utskott. Du kunde röra dig ganska fritt i partihögkvarteret på Sveavägen.

–?Men Almgren ger en bild av att jag lönnligen och hemligen lämnat uppgifter… Och ”rapporter”! Jag skickade inga ”rapporter”.Citattecknet kring ordet formligen dallrar i luften.

Han gör ett kort besök i badrummet; det är dags för den dagliga medicinen. När han kommer tillbaka tar jag upp en lite speciell sak ur Almgrens bok: i februari 1986 lämnade han över regeringskansliets telefonkatalog. Den värderades, tillsammans med annat material som Stasi fick samtidigt, med näst högsta betyg. Först verkar han inte minnas, men när jag frågar på nytt svarar han.

–?Den var ju tryckt i tusentals exemplar!

–?Men varför gjorde du det?

–?Det vet jag inte! Inte för att det var hemligt i alla fall!

Vi har nu samtalat i nära två timmar. Han väntar besök av sin dotter och säger att vi får göra upp om en ny tid. Jag försöker komma med förslag.

–?I morgon eller övermorgon?

–?Nej, jag har det lite körigt i morgon, och i övermorgon kommer Die Zeit, du vet den där utmärkta veckotidningen, och då ska jag läsa den. Du får ringa!

Jag tar fram min kamera och fotograferar honom med Riddaren,döden och djävulen till höger i bildkanten. Jag tänker att det är sista gången jag ser honom.

Det känns som om jag kört fast. Jag hade förvisso inte väntat mig att han rakt upp och ner skulle bekänna att han spionerat mot Sverige. Men det här! Som tv-man och författare är jag inte ovan vid att träffa på människor som ljuger mig rakt i ansiktet. Om König ljuger, gör han det mycket skickligt. Hans sätt att med avsmak upprepa ord ur Almgrens bok, om att han ”skrivit rapporter” och ”skickat rapporter”, gör mig villrådig. Det är något som inte stämmer. Kanske använder jag fel ord, kanske finns det felaktigheter hos Birgitta Almgren?

Jag ringer Almgren. Har hon läst rapporter som han skrivit? Nej, det har hon inte; ingen av dem har bevarats eller hittats. Hur vet hon att han har skrivit dem själv, han kanske berättade för någon som förmedlade vidare? Jo, den möjligheten finns ju.

I facktidskriften Horch und Guck upptäcker jag en artikel om König och Sverige, skriven av historikern Christian Halbrock. Under rubriken ”Toppkällan K” hävdar han att König de facto begått landsförräderi genom att villigt ställa sina kunskaper till förfogande för DDR:s personal i Sverige. Men huruvida König förstod att han på det sättet medverkade i ett illegalt svenskt nätverk är ”inte lätt att avgöra”. Halbrock pekar ut DDR:s pressattaché i Stockholm som en viktig kontakt för König. Deras möten ägde rum utan uttalat syfte, i en gråzon. De bytte informationer. König berättade om svensk politik och svenska politiker. Pressattachén gav i gengäld initierade tips och underlag för artiklar som König kunde skriva. Alla kafé- och restaurangnotor betalades av pressattachén; dessutom hade han ofta med sig en back Radeberger Bier när de träffades hemma hos König.

Här öppnar sig en ny möjlighet att tolka König: en person som delar sig i två. König I som målmedvetet arbetade som agent för DDR mot huvudsakligen Västtyskland. König II som sällskapade med DDR-personal i Stockholm och lämnade informationer inifrån den svenska socialdemokratin och regeringskretsen; i Stasis databas registrerades allt material från källan König under en och samma beteckning.

Men, frågar man sig, borde han inte i så fall ha anat att pressattachén, liksom de flesta på ambassaden, tillhörde Stasi och rapporterade dit? Absolut. Och framför allt: telefonkatalogen. Slogs han inte av tanken –?det pågick trots allt ett kallt krig mellan öst och väst – att regeringskansliets telefonkatalog med namn och funktioner kunde vara till viss hjälp för Warszawapakten vid en invasion eller kupp mot statsledningen?

Bara han själv vet hur han tänkte. Det är tänkbart men inte särskilt troligt att han bara ville underlätta DDR-folkets kontakter med ministrar och regeringstjänstemän, att han såg katalogen som en relativt oskyldig present, inte artskild från allt annat som ingick i byteshandeln.

Jag ringer honom och han ger mig faktiskt en ny tid, tre dagar senare.

Dörren står på glänt den här gången, kaffet sjuder på spisen. Han är väl förberedd. Det är uppenbart att han vet exakt vad han vill prata om. Tyskland, inte Sverige!

–?Jag var en av cheferna i DDR:s mobilisering mot Västtyskland! Mer konkret handlade det om att skapa goda kontakter i de politiska kvarteren i Bonn och att rekrytera högt uppsatta personer till Stasi.Det var mycket framgångsrikt. Jag trivdes i Bonn. Parlamentarikerna var trevliga på sitt sätt. Alla kände mig i SPD-baracken, socialdemokraternas högkvarter. Rekryteringen av agenter skötte jag framför allt i Berlin. Det vimlade av västtyskar som tvivlade på det egna landets politik och den nära alliansen med USA; de var upprörda över USA:s Vietnamkrig. Jag hade en känsla av att vi arbetade för dom som var i underläge, mot dom som var i överläge.

–?Hur höll du kontakten med Stasi?

–?Ingenting skriftligt! De var professionella. Jag åkte ner en gång i månaden. Jag hade inget ordinarie jobb under den här perioden. Jag kunde åka ner när som helst.

Från Säpos arkiv återger Almgren ett förhör med König som den tyska polisen ska ha hållit 1979. Jag hinner knappt formulera frågan innan han avbryter mig.

–?Jag har aldrig någonsin blivit förhörd av tyskar! Då hade jag åkt i fängelse…

Han höjer rösten.

–?Jag har aldrig i helvete varit med om att västtysk polis fört samtal med mig.

Vår dialog stannar upp. Jag frågar mig återigen om det kan vara något med terminologin som gör att vi hamnar i dödläge.

Jag försöker från ett annat håll.

–?Jag tycker det är konstigt att inte den västtyska polisen upptäckte vad du gjorde, dom hade ju en stenhård bevakning av allt som gällde DDR?

Han svarar med en viss stolthet.

–?Det är fråga om en som uppträder skickligt eller oskickligt.

I Stasiarkivet står det att han rekryterades 1977. Jag ber om hans egen minnesbild.

–?Det var trettio fyrtio år sedan.

–?Arkivet namnger en handledare, Horst Eismann. Var det han som kontaktade dig?

–?Det var Eismanns jobb att ta kontakt med folk som tyckte som dom. Det var ingen hemlighet att jag var antiamerikansk. Det framgick av artiklar som jag hade skrivit.

Och täcknamnet König, var kom det ifrån?

–?Jag hade ordet ”kung” i min adress – Kungsklippan – och det tog dom.

I Almgrens bok finns Königs personliga bakgrund skisserad med hjälp av polispapper. Född i Danmark, svensk medborgare 1940, studentexamen. Vid tjugoett års ålder, under andra världskriget, försökte han sabotera en utställning i Stockholm som handlade om De fria danskarna. Han placerade en burk med kolsvavel i en kartong i lokalerna. Tanken var att kolsvavlet skulle börja stinka och dra ett löjets skimmer över utställningen. Hans motiv var att han ansåg att motståndet mot den nazistiska ockupationen i Danmark hade ställt till med mycket ont. Men något gick snett med kolsvavlet, en explosion utlöstes och han dömdes att böta för förargelseväckande beteende. Han kommenterar:

– Jo, det där stämmer! Men det var en barnslighet, ett tonårsintresse; hur många ungdomar hade inte nazisympatier, tror du? Men det har inte ett jävla dugg att göra med det som hände senare i livet. Jag har alltid varit sosse, fanatisk sosse!

Alltid… jag vrider och vänder på ordet. Det kan väl inte stämma?

– Om vi tar till exempel 1946. Då var du 23 år. Per Albin Hansson var statsminister och partiledare. Hade du sympatier för honom?

– Det hade jag! Och senare, när jag bodde på Kungsholmen, började jag gå på sossemöten. Jag träffade trevliga människor. Enn Kokk på Aktuellt i politiken gav mig ett presskort.

– Men att du som kallar dig sosse började hjälpa DDR?

Han svarar med en motfråga.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

– Vad stod DDR för?

– Inte stod de för fria val!

– Var hade de fria val?

– I Västtyskland till exempel. Svensk socialdemokrati höll på Västtyskland där det fanns fria val.

– Vad sade Palme om DDR?

– Han kritiserade de östeuropeiska kommuniststaterna, men han höll ju på att skapa sig en position som brobyggare mellan öst och väst och agerade diplomatiskt.

– Jag tycker det här börjar bli ofruktbart…

Han slår ut med handen.

Jag prövar ett nytt spår. När Säpo förhörde honom 1994 erkände han att han arbetat för DDR mot Västtyskland – det vill säga spioneri, ur västtysk synvinkel. Varför blev det inget åtal?

– Det var inte på tal. Säpo intresserade sig för Sverige. Fast förresten, dom frågade om pengar och ville veta vad DDR betalade.

Nyfiket, ungefär som när en lärare ställer en finurlig kuggfråga, undrar han vadjag tror om saken. Jag svarar:

– Tja, dom betalade väl resor, hotell, kostnader och en ordentlig present till jul.

Det är avsiktligt vagt, jag håller öppet för att han kan ha haft ideologiska motiv. Han nickar välvilligt.

– Dessutom fick jag betalt för förlorad arbetsförtjänst under de perioder jag var borta från Sverige.

Han ber mig hämta en svart portfölj som står i rummet bredvid. Ur innehållet plockar han fram ett visitkort som jag får kasta en blick på. Där står namnet på en Säpokommissarie och ett direktnummer.

– Jag fick det där kortet av kommissarien för att jag skulle kunna ringa. Jag har aldrig upphört med mina öppna förbindelser med Säpo.

Jag hajar till. Bytte König sida efter avslutade förhör 1994 och blev någon sorts dubbelagent? Nej, fullt så invecklat är det inte. Sommaren 2000 publicerade Aftonbladet en del uppmärksammade uppgifter om König. Han kände sig personligen jagad, tog kontakt med Säpo för att få stöd och råkade hamna hos visitkortets kommissarie (som egentligen inte hade något med hans fall att göra). Även efter Birgitta Almgrens bok 2011 kände han sig störd av publiciteten och av olika personer som försökte kontakta honom. Han ringde återigen sin kommissarie och berättade vad han varit med om. Men samtalen under de tolv åren av möten och telefonkontakter har inte enbart handlat om akuta situationer. Grundfrågan, de gamla misstankarna, har funnits med. Nästan rituellt, om man får tro Königs egen beskrivning, har han ställt frågan ”Finns det något nytt?” Och varje gång har kommissarien lika lakoniskt svarat. ”Ingenting, ingenting, ingenting!”

Även denna eftermiddag har vi samtalat länge, nära två timmar. König börjar bli trött och jag säger adjö. Han följer mig till dörren och i ett envist trots mot rullatorn några tiotal meter bort genom den långa, starkt upplysta våningskorridoren.

König behöver inte oroa sig. Säpo har tappat intresset för Stasi och dess misstänkta medarbetare i Sverige. Nytt material skulle fortfarande kunna komma från Tyskland, där Stasiarkivets specialister arbetar med att foga samman sönderrivna dokument, och från USA, där CIA påstås förfoga över ännu inte överlämnade nyckeldokument med svensk anknytning. Men för Säpo och spionåklagarna är Stasi något passerat, Stasiärendena preskriberade eller avskrivna. En tid före samtalet med König frågade jag en hög Säpochef varför de inte försäkrat sig om de fått allt relevant material från amerikanerna. Svaret, som vittnar om undfallenhet mot en stormakt, blev: ”Vi har inte haft anledning att ifrågasätta att det var helt redovisat.”

När ett antal riksdagsmän från regeringen begärde större klarhet och öppenhet kring Stasi fick de en vitbok till svar. Om det saknas Stasimaterial beträffande svenska medborgare, om det ska krävas in mer material från USA, om det överhuvudtaget behövs åtgärder i denna fråga, är det enligt vitboken ”en sak för Tyskland”.

König kan sova lugnt om natten.