Well some people try to pick up girls
And get called assholes
This never happened to Pablo Picasso
He could walk down your street
And girls could not resist his stare and
So Pablo Picasso was never called an asshole

[Modern Lovers, ”Pablo Picasso”]

Jonathan Richman raljerar men det är svårt att undvika känslan att han i grund och botten är avundsjuk. Och han har dessutom rätt: Pablo Picassos manliga blick var svår att motstå. Karln var en veritabel babe magnet.

Men belagt är också att han regelmässigt bar sig åt som ett svin mot de kvinnor som han levde med. Patologisk svartsjuka, sadism och manipulation var obligatoriska ingredien­ser i Picassos många förhållanden. (Never called an asshole? Wrong, Jonathan.)

Allt detta, men oändligt mycket mer, framkommer i John Richardsons monumentala Picassobiografi där ledmotivet mycket riktigt är att i Picassos kvinnoporträtt ligger nyckeln till hans konstnärliga och personliga utveckling. Richardson hade känt Picasso sedan tidiga 1950-talet och började redan då dra upp riktlinjerna för sitt livslånga projekt. Han dog 2019, 95 år gammal, när det återstod 30 år av Picasso att beta av.

Även för den med rudimentära kunskaper om Picasso och hans konst är det fängslande läsning, särskilt den första delen som för oss fram till Les demoiselles d’Avignon. Richardson skriver helt utan jargong och nästan varje sida slösar med fascinerande upplysningar och anekdoter. Han har osviklig blick för sekelskiftes-Paris barer, kaféer och restauranger och encyklopediska kunskaper om hela det myller av människor som ingick i Picassos sfär.

Och så får vi bevittna en närmast ofattbar konstnärliga eruption. Vid 25 års ålder var han i full färd med att gå i närkamp med det västerländska måleriet sedan renässansen. Jag har aldrig läst en bättre förklaring av kubismen.

I Alice B Toklas självbiografi förkunnas att Gertrude Stein bara erkände existensen av två genier: Pablo Picasso och henne själv. Stein hade i alla fall rätt om Picasso. Han var obestridligen banbrytande och genialisk.

Och ett monster. Eller rättare sagt: han hade en sådan sida och den var definitivt en del av hans konstnärskap. Är det problematiskt? Nej, inte för bedömningen av hans storhet som konstnär men viktig för förståelsen av hans konst.

Men, men… Under läsningen av den fjärde och sista delen, The Minotaur Years, började någonting skava och en dålig smak i munnen gav sig till känna. Jag insåg att jag så till den milda grad hade låtit mig förföras av John Richardsons berättelse att jag aldrig reagerat på hans likgiltighet, nästan kyla, inför Picassos härskartekniker och misogynism. Richardson varken gömmer undan eller ursäktar men han är sval, aldrig upprörd eller ens undrande.

Att han aldrig frågade Picasso om varför han plågade sina kvinnor tar jag för givet. Det var ju så hans konst kom till – beklagligt men ofrånkomligt. Inställningen inte bara röjer honom utan ger ett perspektiv på det stora geniet som John Richardson säkert själv aldrig avsåg.